Volontären

Nu är det snart en vecka sen vi lämnade Ghana och för varje å, ä eller ö får jag först sudda ut det a eller o jag råkat skriva av bara farten. Mina afrikanska ränder sitter i, även om jag nu skriver hemifrån, från min dator, från mitt vardagsrum i ett iskallt Stockholm.

Vad hände egentligen sista veckan? Hur kunde allt gå så snabbt? Och den där söndagen då allt gick fel, för en sekund.

Jag kan börja där, vid första advent:

På morgonen kommer Madamme till mig och sager som världens naturligaste sak att "they will kill the goat today" och jag fattar ingenting, vilken get och varför ska den dödas? Först ville de att huvudet skulle dingla redan efter frukost och innan kyrkan men eftersom allt är africanTime där borta så blev det sagt att vi skulle ha denna offercermoni på eftermiddagen istället, vilket gav oss lite tid att fara in till Swedru för att kontrollera våra konton en sista gång innan vi tömde de sista slantarna.

Väl i Swedru öppnar jag min mail och det första jag hittar är ett brev från flygbolaget som hälsar oss välkommna att checka in - till flyget den 25 November. EH, OKEJ! Synd att det var två dagarsen...
Paniken kom som ett slag i magen och både jag och Jossan var inte direkt upplagda för detta - vi hade ju en getavrättning som skulle kräva all vår uppmärksamhet strax!
Och när vi sen dessutom försökte ringa Kilroy så hade de såklart stängt, det var ju söndag för böveln! Så vi fick svälja paniken över att vi kanske inte skulle komma hem som planerat och blåsa liv i den på måndag istället.
Två minuter senare utbrister Jossan "nej men vaaa", då har hon i sin tur fått ett mail från sin chef som meddelar att hennes jobb har gått i konkurs och att alla är uppsagda, Jossan var nu i min situation, vi skulle komma hem till Nada. Välkommen!

Sen var datatiden slut och vi fick skynda hem för att hinna till den lilla avrättningen.

Avrättning, Offer eller Cermoni, kalla det vad ni vill, en get skulle dö för att välsigna marken och med hopp om lycka och välgågn i vårt barnhemsbygge. Byhövdingen och andra viktiga män i klänning (Ghananer i pjamas) mötte oss i byn och vi hoppade alla in i taxi, även geten som var en fullvuxen stackare med horn och allt fick hoppa in, den sistnämda i bakluckan, sen for vi iväg. Väl framme fick vi börja med att be, det var en präst som ledde oss i bön och stämningen var allvarlig och många "amen, jesus och halleluja" hördes från vår lilla grupp. Efter bönen tog byhövdingen den där flaskan med Whiskey som vi betalat för och började välsigna marken med hjälp av ord som sen dränktes i Whiskey på marken. Ord. Whiskey. Ord. Whiskey. Ja ni fattar. Nästan hela flaskan gick åt och han prisade visst oss vita från andra sidan havet högt under cermonin. Och sen var det dags för höjdpunkten, själva avrättningen alltså. Geten leddes fram i rep och först bad man lite för den också och jag fick hålla i kopplet, ofrivilligt. När detta var klart var det då dags för sjävla offrandet, halsen skulle snittas på geten och jag som stod vid huvudet var skapligt nervös att blodet skulle spruta och jag skulle bli nerstänkt, jag har nämligen ingen som hellst erfarenhet av hur blodet sprutar vid avrättningar men jag gissade att det ialla fall skulle stänka en del och flyttade diskret bakåt lagom till macheten blev synlig. Männe som utförde själva skärandet verkade vana, det var en som höll geten i bakbenen och en som höll huvudet och skar den i halsen. Det såg helt sjukt ut, han la ett snitt som var ganska djupt men absolut varken dödande eller avhuggande, istället låg nu geten här och ryckte och blödde. Man hörde luften lämna kroppen och det sprutade en stråle blod ut från halsen. Det rann mest en jämn ström av blod från halsen och man såg organ i halsen som pulserade och var stora (ingen aning om vad det var vi såg faktiskt) och det blev en pöl på marken. Geten låg väl och blödde i sisådär fem minuter innan det var dags att korta dess lidande och man vred nacken av den, två varv knackade man runt och sen var den stendöd. Tungan hängde utanför och det såg ut som om geten bitit ihop käkarna och klämmt tungan däremellan under sin sita kamp.

Och hur ska man säga att detta var? Läskigt ja, lite obehagligt samtidigt som jag inte kände mig så illa till mods som jag trodde. Geten dog för ett gott syfte (i deras ögon) och jag tror att denna avrättning är en nog så mycket bättre död än många av våra svenska kossor eller grisar får gå till mötes. Om detta offrandet på något sätt i slutändan kommer vara till vår fördel i den kommande processen, om det skulle vara så att den bringar minsta lilla lycka och välgång för vårat barnhem så kan jag inte annat än tacka för det. Man får tycka vad man vill om blodsoffer, men detta är något man i Ghana tror på och då får vi anpassa oss till det. Jag tyckte faktistk att det var rätt spännande att vara med på något sånt här som aldrig skulle ske i Sverige. Jag har varit med i en offercermoni, en riktig, seriöst, hur många har det, egentligen??

Här kommer några bilder, är ni känsliga, titta inte!!

            

Herregud vilken helg! Vi tog ut oss sa pass att vi akte pa en veckas semester i mandags, aterkommer till det senare. Men kan avsloja sa mycket som att vi inte ens hade tur med vadret...

I lordags hangde vi med kidsen och pa eftermiddagen akte vi till Svedru pa lite arenden och forberedelser infor sondagens stora kalas, avskedsfest och discodans med Mig, Jossan, Anna, Johanna, Agnes och hjalp fran Emelie och deras granne ocks. Stavas Succe med andra ord!

Men vi borjade lugnt och gick till kyrkan med vara barn, antligen kan man saga, vi lovade att folja med dom redan forsta helgen vi var har men det kom lite somn emellan.. Hur som, denna sondag tog vi pa oss vara afrika klanningar och begav oss till barnen och sa smaningom kyrkan. Innan vi gick till kyrkan hann vi dock se en bil komma rullandes, och ur den hoppar ett antal afrikaner tillsammans med fetaste sterioanlaggningen i hela Tarkwa. WOOW! Det var en overraskning aven for oss, och halv atta drog de igan musik pa hogsta volym, bara dansanta latar, och hade vi vetat att de skulle spelas fran nu och tolv timmar framat hade var entusiasm kanske falnat. Men nu var vi som sagt lyckligt ovetande...

Vi tagade mot kyrkan med humoret pa topp, nu skulle vi antligen fa uppleva denna markliga kyrka. Den kyrka vi sa manga ganger hort sang ifran, sett folk sta i massor och predika och allt vad de mer tagit sig for nar vi gatt forbi. Denna sondag var det dock markligt tyst och nar vi ska stiga in i guds sal marker vi att det ar alldeles tomt! Men, eftersom var by har 8 kyrkor sa var ju detta inget problem, vi gick vidare till nasta port istallet - och hamnade i en nybyggd och odslig byggnad, det var vi och vara barn och typ tva mammor och deras 4 barn och prasten som var dar. OJ OJ OJ. Intimt. Det hela inleddes med massa snack och prat och predikan om att man skulle kanna sin fiende och sant dar som jag inte fattade nagot av, han fragade hur man skulle kanna igen den fiende man har och nagot om att fienden var hungrig?? Det var bara att halla masken och saga AIIIIMAN (ja det later sa nar man sager det pa afrikanskt vis) pa ratt stalle. Hittills allt gott. Plotsligt bryter prellen upp i sang och forsamligen stammer in, barnen, mammorna, och sist men inte minst var egen Grace - som tar hogre ton an alla och gar helt in i sangen, och byter sang! Overrostar alla, vaggar, sjunger och prisar gud. Och har kunde jag inte halla mig langre och skrattanfallet ryckte i mungiporna! Attans, att jag alltid ska ha nara till skratt nar man absolut inte far det! Efter ett evigt sjungande och snackande borjade bade barn och volontarer att skruva pa sig, nu hade vi gjort vart tyckte vi och jag smot ut for lite luft. Dar ute star Kofi, Isacs bror och nu mer ledaren pa barnhemmet och fragar mig om vi har fatt nog och vill soka tillstand for att ga hem - eller om vi vill sitta kvar tills det ar slut vid ca 13-14, dvs tre timmar framat i tiden. Gissa vad jag svarade?!

Fem minuter senare gick vi hem och hade fest istallet!

Och vilken fest sen. 23 danssugna barnhemsbarn, 3 dj's, en massa danssugna grannar, en halv nyfiken by och 6 vita vitingar var redo for dans dans dansa pa bordet! Och som vi korde,mitt pa grasmattan i stekande sol stod vi alla och skakade rumpa, ja det ar sa man dansar har. Vissa med mer framgang an andra och nar man plotsligt stod i en dansring i mitten var det inte for att man var bast utan roligast att titta pa - jag bjuder pa den! Det ar inte klokt vad dessa barn kan dansa, och givetvis de vuxna ocksa, de ar fodda med rytmen! Man ligger i la vill jag lova, men kul ar det!! Nar vi dansat oss blota var det dags for fiskdam, alla vara barn fick en egen skolpase med diverse innehall, allt fran pennor till gott och blandat. Valdigt uppskattat och kul! Det basta ar nar ungarna fiskar och alla far upp samma sak, men anda glads man lika mycket at varandra som at sin egen, efter varje fisk!
Harligt!

Nar vi fiskat var det dags for dans igen, aven denna gang i takt med svettdroppar som forsade fram pa vara pannor, ryggen, armarna, allt. Och nar vi inte orkade mer at vi lunch och proppsade pa att fa ga hem och vila oronen lite. Samtidigt passade Anna, JOhanna och Emelie pa att tacka for sig och aka hem. Fordel till dem att de bor i en annan by kan jag saga, musiken dunkade nastan anda hem till oss genom byn och om vi anat att dansa natten lang inte var ett skamt fran vara afrikaners sida sa skulle vi nog vilat nagot langre an de tva timmar vi sov igenom nu!

Nar vi kom tillbaka dunkade musiken fortfarande ruggigt hogt och dansandet tog aterigen fart. Vi dansade anda fram till middagen och nar den var uppaten sa var det tydligen dags for danstavling - nagot jag klokt nog latit bli att anmala mig till! Det visade sig namligen att man skulle ut pa grasen framfor alla och dansa tva och tva, typ battla mot varandra infor i princip hela byn. Tack mig sjalv att jag avstod!!
Ungarna var i vilket fall som hellst med pa noterna och alla, aven de blygaste dansade loss i tavlingen.
Det ar som att dansscenen ar en plats av undantag, har kan aven den blygaste stalla sig upp och skaka loss, i dansen mots vi alla (i alla fall afrikanerna) pa lika vilkor, pa ofarlig mark och det ar bara att dansa med och uppslukas av gladjen!

Vid halv nio gick volontarernas ogon i kors och danstavlingen var langt ifran avgjord, musiken dunkade fortfarande lika hogt och likt vilken lordag som hellst borjade det ringa i oronen. Vi hade aven haft ett antal barn i knat som en efter en knoppat in i var famn och vi sprang skyttetrafik mellan publik och barnens madrasser. Vi insag att det var lage att saga tack och hej och smog oss forsiktigt hem i Zumba-takt.

Lyckliga och med dunkande huvuden och ringande oron somnade vi som stockar i vart spindelhus, och barnen kan inte gjort annat heller. Vilken dag, en riktig discodag!

Imorgon kommer bilder, for har har tiden runnit ut. Vi hors!

Idag har vi gjort flator i haret. African-style!
Kanns praktiskt. Man tvattar inte haret sa ofta, faktiskt en vecka sen for mig! Fragan ar varfor vi inte gjorde flatorna tidigare, kanns frascht...

Ser lite ut som en blackfisk bakifran. En alv fran sidan och en vit som forsoker vara afrikan framifran.

Perfekt!