minemale

Det finns minnen man inte kan glömma, saker man alltid kommer komma ihåg, viktiga saker, men också helt obetydliga. Små sekvenser av en scen, en händelse, en doft. Ett liv.
Setimentalitet.
Som när mamma och pappa släppte skilsmässobomben, 3 och 6 år, "vi kommer och hälsar på dig ibland pappa, får vi leka ute nu?"
Eller när Emma var sjuk och jag hade picknick på min bro i -20 grader med en då, väldigt kär vän. Vi drack varm choklad och åt messmörsmackor, hela du var kladdig.
Julaftonar i hallen, pappa kommer klockan elva och överlämnar paketen på hallmattan och åker hem, själv.
Pappa helger med vuxenleksaker, skräckfilmer, korv och mackaroner och saker på hans vilkor.
Eller som när jag och Emma blev skickade till affären att köpa tejp till oss, och godis åt pappas barnfria söndagskväll, tyvärr räckte bara pengarna till godiset. Skamsna gick vi hem igen, utan nödvändig tejp och utan att få äta kinapuffarna fadern skulle smaska på kvällen.
Sveken, synen av de närmaste fara iväg, utan mig.

Ständiga kännslan av utanförskap, otillräcklighet, fulhet, trissthet, tönthet, felhet.
Allt som sagts.
Men framför allt allt som inte sagt, alla sånger som aldrig sjöngs och alla saker som aldrig kom fram i ljuset.
Alla toner jag aldrig vågar ta.
Stoltheten. Den fruktansvärda stoltheten.
Och allt jag vill är att känna att någon bryr sig, att någon finns där.

Alltid är du vacker, hår och läppar och lockar och hud, som alltid doftar sommar
vårregn, äpplen eller vild kaprifol
och alltid med ett skratt som smittar av sig eller smiter ner i den.

Tig inte mer.