minemale

Läskigt. Otroligt läskigt.

Det sliter i bröstet och jag vill springa till jag spyr. Jag hatar när man blir besviken på människor man trodde man skulle slippa bli besviken på. Eller det är klart, alla är väl en besvikelse på sitt sätt. Men det känns som det finns ett "rätt sätt" att bli besviken på, och ett fel. Förstår någon?
Det är okej att man blir besviken på någon. Någon och någon. honom för att han ringer senare än han sa, för att han säger något konstigt eller så. Men det är inte okej att bli besviken. Och jag har inte ens rätten att, eller jo. Ledsen kan jag va, besviken kan jag va, men jag kan inte anklaga, inte va arg. inte något. Egentligen.
Fast jag vet inte om det hade vart bättre för att jag kunde kasta anklagelser i ansiktet och vart arg. Antagligen inte. Jag kan ju skratta mig lycklig att vi inte är där än. Eller?
Och allt går tillbaka till den första kärleken. Jag tar det personligt.
Jag har ont i magen.

Jag spyr upp min kalla gröt, biter ihop och går vidare.

Fuck Life.