minemale

Ibland önskar jag att jag också var tio år och värderade att pussas långtradare högst av allt.
Egentligen borde jag fortfarande göra det. Livet kunde vara enkelt. Men det är det inte.
(eller är det det man fortfarande gör, varav denna besvikelse i att ingen långtradare är bättre än den första?)

Igår försökte jag få kontakt med min far, jag kännde mig nere och ville ha hans hand på min axel, hans uppmärksamhet i någon minut bara. Han satt som vanligt vid sin dator och jag satte mig bredvid honom, han märkte att det var nått, frågade "allt är väl bra." Sån styrande fråga, vad ska man säga "Nej"? Skulle inte tro det. Jag sa Sådär. Så svenskt. Sökte tröst, men fick en lektion i hur man hittar polisradion live på internet. Sen visade han mig sin senaste grej, en animation. "det är bara på skoj, och det är fiasko, det är jag i en tekopp seglandes på ett hav." Gubben är helt inne i sin värld, jag blev livrädd. Han går inte att nå alls, längre. Jag saknar honom.


Två pissdagar har jag haft nu, ingen lust. Fylld av tomhet, tomhet är tyngre att bära än andra kännslor. Man är så död. Jag har gjort sånt jag inte gjort på jättelänge, slösat liv framför Tvns värdelösa bild, stirrat i taket, hatat min hund mer än nödvändigt, varit otrevlig mot allt och alla, haft huvudvärk, haft mina krafter i en hög på golvet. Jag saknar något.

Nu är klockan tjugo över elva, imorgon ringer klockan kvart i sju. Jag borde sova. Vet att jag kommer rulla tummarna nån timme, men mörker det är vad jag behöver. Jag ligger här i källaren och försöker hitta något positivt med att det känns som att bo i tält när jag ligger i min säng. Det är skapligt rått och kallt. Jag har Pjamasbyxor från 1999, ett linne, strumpor, två täcken och inte en kroppsdel mer än näsan utanför täcket. Och trotts att jag gillar att tälta känns det inte bra.

Jag borde ta tag i mig själv, vet att jag istället kommer lägga bort mig själv. Göra som vanligt, gömma huvudet i sanden och hälla på en jävla massa öl och hoppas att blomman växer. Godnatt.