minemale

Just nu känns det som att jag går runt i ett par för små skor i samma fotspår som Eva och Adam gick i för väldigt länge sen. Det händer med andra ord inte så mycket, men samtidigt händer allt.
Fast allt går på rutin i dagsläget. Jag går mest runt och väntar;
Väntar på att morgondagen ska komma så att jag kan avklara ännu en arbetsdag och stryka ännu några timmar, dagar, veckor på viket jag har fått på mitt dagis.
Väntar på att Jag och Mitt Kräldjur får lyfta, lämna land och ta oss till Australien.
Väntar på att sommaren ska komma, med festivaler, sol och grillat.
Väntar på att jag får veta hur min sommar ser ut.
Väntar på en lägenehet.
Väntar på att jag ska komma på vad jag ska göra, sen.
Men ändå är jag rätt nöjd, på nått lurigt vänster!


Imorgon kommer det regna, jag dödade en spindel. Jag borde inte, men kraken var i min säng och jag stod inte ut med tanken på att dela natt med en åttabenad varelse. Speciellt inte en mörk natt.

Varför är det mer accepterat att vara en mansgris än en bitterfitta?
Varför finns det ingen bra motsvarighet till bitterfitta, typ grinkuk eller nått?
Varför låter gubbjävel så lojt när kärringjävel är så laddat?
Varför händer det inget?
Varför vågar inte alla se?
Hur kan man inte bry sig?
Jag blir så matt. Utpumpad. Uppkörd. Bortkörd.


Egentid. Är det så viktigt?