minemale

Nu har jag klättrat på väggarna i kollektivet sen i Onsdags kväll. Så gott som ensam, hela tiden. För visso skönt ibland, när febern var som värst och jag bara sov. Men sen, bara drygt. Jag driver mig själv till vansinne. Ensam. Inte ens någon i luren. Och jag känner mig så ovärd. Nu äntligen har jag fått orken att ta mig ut ur huset och till min Mor. Hon ska få ge mig den omsorg bara hon kan, för frisk, det är jag inte. Och närheten, det behöver jag. Omsorg. Kärlek. Lite socialt umgänge. Inte för att vi kommer sitta försjunkna i djupa samtal och diskutioner, men bara vetskapen om att hon är där om det är nått är så värd. Så fruktansvärt värd, lilla mamma.

Du flydde, jag flyr. Nu ska vi alla spela lika.