minemale

Igår kom jag hem efter en helg i svea rikes huvudstad. Jag skiter egentligen i staden jag vet att den är bra, men sällskapet däremot var underbart. Fabel tog emot mig och reptilen med relativt öppna armar, och efter några timmar var lyckan total. Återföreningen ett faktum och kännslan maximal. Anna och Anders bor också i stockholm och dom umgicks vi också flitit med, underbara människor. Underbara dagar. Underbara vara.
Söndagen ägnade jag åt att besöka Lidingö och min gamla familj, plötsligt hade alla växt och jag kännde mig så välkommen. Blev erbjuden jobb direkt och ska nog ialla fall servera på Erics kalas i september, sen om jag ska dit och vara småbarnsförälder igen, det är en annan femma. Men att möjligheten finns gör mig gott, och framför allt får jag ett uppsving i självförtroende potten. Dessutom en till lapp att lägga i "möjligheter i framtiden" hatten. Topp. Jag berättade dessutom lite försiktigt om mina planer på att ta mig in innom mediavärlden, dom är lixom rätt människor att diskutera det med. Och då får jag min livs överaskning, när jag slutade hade dom diskuterat mig, och kommit fram till att jag skulle passa innom branchen och att ingen av dom skulle bli förvånade om jag en dag blir en framgångsrik jornalist. Tack självförtroende.


Det enda som är lite tråkigt är att jag har gått och dragit på mig nått slags stockhholmsvirus, nu sitter jag här med blockerad hals och näsa som rinner och en helvettes massa jobb framför mig. Jobb, IKEA, flytt, fest och jobb, jobb, jobb. Jag har inte tid att vara sjuk. Men jag gör väl som vanligt, låtsas som om det regnar. Jag vet ingen annan rå än att stå ut. Man har ju överlevt värre.