minemale

Det var en gång en värld där folk pratade istället för att bloggade, där människor ringde till varandra istället för att twittra. I den världen fanns inte facebook, istället fanns det massor med levande kafeer där vänner mötte varandra, pårikigt.
I den världen var man vän med dom man umgicks med, inte med dem som var med på din vännerlista på fb.

Flest vänner när vi dör vinner, sure - vartdå?

I den världen brydde vänner sig om varnadra. När någon var sjuk, brydde vännerna sig om denne människa och hörde av sig med ett litet krya på dig. I verkligheten alltså, inte via bloggar, facebook eller sms.
I den världen kunde man fortfarande springa över till grannen och ringa på dörren helt spontant för en liten lekstund, man behövde inte boka varandra veckor i förväg.
I den världen spirade kärleken på gatorna, inte på internet.
Det var fina handlingar, utflykter, paket och picknick i det gröna - inte en långdragen kärleksförklaring på 825 ord i din blogg, kärkel var inte heller puss på 165 tecken i din mobil.

I den världen såg vi varandra utan att veta allt om alla.

Så är det inte nu och jag saknar det.
För i världen vi lever nu är det lätt att bli ensam, eller ialla fall känna sig ensam, inget sms på två dagar, ingen har kommenterat min status på facebook och SHIT, bara tre läsare i min blogg idag.
Jag syns inte. Jag finns inte.

Och visst, facebook, twitter, sms, bloggar och annat internetalt öppnar massor av möjligheter, men samtidigt, stänger det inte en massa annat?

Dags att lägga ner och tänka om och ta sig an det verkliga livet?