minemale

som nyss.
Jag sa:
- Nej gå nu innan jag blir ännu mera lessen och förbannad.
Och han gick.
Och jag blev ännu mera lessen och förbannad.
Jag menade ju inte att han skulle gå, jag ville ha hans omsorg, men hellst utan att be om det.
Varför är det så jävla komplicerat ibland?
Varför gråter jag lika mycker för min egen dumhet som hans?
Han gick.
Och nu ses vi på söndag.
Och jag sitter och gråter i soffan.
Och känner mig som någon jag inte är.