minemale

och inte brya ihop när saker och ting inte blir som planerat när jag inte kan styra över det själv.

Idag skulle jag upp och åka skidor tänkte jag. MEn när jag vaknade var det så mörkt och snöigt ute att jag tänkte att jag skulle vänta tills det lugnade sig lite. Ingen fara på taket, tills jag inser att jag inte vet vart pjäxorna är.
Och jag letar, på vinden, i alla garderober, ute i garaget, i studion, i små lådor och på alla möjliga otänkbara ställen, men inga pjäxor.
Givetvis är det mamma som ställt undan dom för säsongen förra året. Och tydligen har hon inte börjat sin säsong än för hon har inte tagit fram dom igen. Och jag hittar dom inte.
Vinden är rörig som det är, och det är omöjligt att veta mammas system, om hon ens har ett system.
Det känns som att leta efter en nål i en höstack och jag blir så arg och hjälplös att jag till och med har gråtit.
Mamma har farit till USA och här står jag i skidressen men utan pjäxor på. När jag för en gångs skull är sugen på att leka Gunde får jag ge upp innan jag ens hunnit ut i skogen.

Jag blir så besviken.

Och jag blir så rädd över min egen reaktion. Finns lixom ingen rimlighet.
Ja jävlar vad jag reagerar!

stort.