Volontären

Shit. Nu är vi i mitten av augusti och det är typ 6 veckor kvar till avfärd. Det som hänt sen sist är att jag har tagit de sista vaccinerna, påbörjat mitt malaria-prov samt skickat in passet för VISA stämpel.

Så.

I och med att datum och resmål blev satt var det nu dags för nästa steg, samtalet med min chef.

Jag gick in på hans rum och vi hade ett ganska långt samtal som jag avslutade med att be om tjänstledigt och förklara läget. Min dröm. Jag bad honom att tänka igenom förslaget samt återkomma när han var redo.
Vilket han gjorde, med beskedet att jag:
"absolut inte kunde få tjänstledigt för det passar inte alls företagets bästa".
Själv tyckte jag att jag var ute i god tid för att planera inför min kommande frånvaro men som sagt, vi var av olika uppfattningar och jag kom att ställas inför ett svårt beslut.

Släppa drömmen och viljan att åka iväg eller släppa mitt jobb?

Jag meddelade min chef att jag är beredd att säga upp mig om det är vad som krävs för att förverkliga drömmen som nu rotat sig fast ordentligt.
"Ok. Glöm inte att säga upp dig i tid" är svaret jag får då, och jag vet nu vart vi har varandra.

Sommaren kommer och jag går på semester. Nu börjar jag berätta för folk att vi ska åka iväg, pratar om det spännande äventyret, delar tankar och reflekterar över hur det skulle kunna tänkas vara i Afrika. Men det är något mer som jag tänker på och funderar över, mitt jobb. Hur ska jag göra, ska jag verkligen säga upp mig, på riktigt? Uppsägningstiden är två månader så deadlinen för en uppsägning var vid 1a augusti, första dagen efter semestern...
Jag funderar fram och tillbaka, tänker, diskuterar, framförallt med Roger, min sambo.
klarar vi oss när jag kommer hem och säkerligen står utan jobb? Stöttar du mig? Vågar jag? Orkar du? Har vi råd? Går det? Kan jag få nytt jobb?

Och här bestämde jag mig till 100 %, ja, det är värt att säga upp mig. Det är värt att åka till Afrika och komma hem och börja på en ny kula. Ja jag kommer få ett nytt jobb. Ja, vi kommer klara oss. Ja. Ja. JA! Jag gör det!

Och nu är det gjort. Muntligt och skriftligt, och det känns hel rätt.

Någon mening måste det vara med att Josefine frågar mig, med att jag säger ja, med att vi åker, med att jag säger upp mig. Det kommer leda till något större. Jag vet det.

Nej. Riktigt så högtavande behöver jag inte vara. Men nästan, för det känns lite så. Någonstans i mig.

I början av Juni fick jag ett SMS från min vän Josefine:

"kan vi inte ta tjänstledigt i höst och åkja som volontärer? En månad? Är i behov av att förverkliga mig själv, gärna tillsammans med dig"

Och det var där allt började, för jag sa ja.

Vi diskuterade hit och angående resemål, längd, pris, när, var, hur???
Tillslut var vi överrens, det blev Ghana och resan ska gå av stapeln i Oktober - November.
Avfärd 2 Oktober, hemresa 2 december.
Det är allt vi vet just nu.

Vi har betalt anmälningsavgiften och fått flygbiljetterna e-postade till oss, nu väntar vi bara på nästa brev. Brevet som berättar vilket projekt vi fått, vilken familj vi ska bo i och framförallt vart i Ghana vi hamnar. Just nu vet vi ingenting, och det är fruktansvärt pirrigt, men spännande också såklart!

Jag har, som den planeringsfreak jag är redan tagit alla sprutor som behövs, jag gillar att vara i god tid och veta att jag är förberedd. Jag har också tagit dessa fula passkort man måste ha för att skicka in tillsammans med pass och visumansökan som ligger hemma på köksbordet och väntar på att bli ifyllda. Jag har gjort det jag kan för egen del nu saknas som sagt bara projekt och ställe.

Låt resan börja!