Volontären

Nu är det snart en vecka sen vi lämnade Ghana och för varje å, ä eller ö får jag först sudda ut det a eller o jag råkat skriva av bara farten. Mina afrikanska ränder sitter i, även om jag nu skriver hemifrån, från min dator, från mitt vardagsrum i ett iskallt Stockholm.

Vad hände egentligen sista veckan? Hur kunde allt gå så snabbt? Och den där söndagen då allt gick fel, för en sekund.

Jag kan börja där, vid första advent:

På morgonen kommer Madamme till mig och sager som världens naturligaste sak att "they will kill the goat today" och jag fattar ingenting, vilken get och varför ska den dödas? Först ville de att huvudet skulle dingla redan efter frukost och innan kyrkan men eftersom allt är africanTime där borta så blev det sagt att vi skulle ha denna offercermoni på eftermiddagen istället, vilket gav oss lite tid att fara in till Swedru för att kontrollera våra konton en sista gång innan vi tömde de sista slantarna.

Väl i Swedru öppnar jag min mail och det första jag hittar är ett brev från flygbolaget som hälsar oss välkommna att checka in - till flyget den 25 November. EH, OKEJ! Synd att det var två dagarsen...
Paniken kom som ett slag i magen och både jag och Jossan var inte direkt upplagda för detta - vi hade ju en getavrättning som skulle kräva all vår uppmärksamhet strax!
Och när vi sen dessutom försökte ringa Kilroy så hade de såklart stängt, det var ju söndag för böveln! Så vi fick svälja paniken över att vi kanske inte skulle komma hem som planerat och blåsa liv i den på måndag istället.
Två minuter senare utbrister Jossan "nej men vaaa", då har hon i sin tur fått ett mail från sin chef som meddelar att hennes jobb har gått i konkurs och att alla är uppsagda, Jossan var nu i min situation, vi skulle komma hem till Nada. Välkommen!

Sen var datatiden slut och vi fick skynda hem för att hinna till den lilla avrättningen.

Avrättning, Offer eller Cermoni, kalla det vad ni vill, en get skulle dö för att välsigna marken och med hopp om lycka och välgågn i vårt barnhemsbygge. Byhövdingen och andra viktiga män i klänning (Ghananer i pjamas) mötte oss i byn och vi hoppade alla in i taxi, även geten som var en fullvuxen stackare med horn och allt fick hoppa in, den sistnämda i bakluckan, sen for vi iväg. Väl framme fick vi börja med att be, det var en präst som ledde oss i bön och stämningen var allvarlig och många "amen, jesus och halleluja" hördes från vår lilla grupp. Efter bönen tog byhövdingen den där flaskan med Whiskey som vi betalat för och började välsigna marken med hjälp av ord som sen dränktes i Whiskey på marken. Ord. Whiskey. Ord. Whiskey. Ja ni fattar. Nästan hela flaskan gick åt och han prisade visst oss vita från andra sidan havet högt under cermonin. Och sen var det dags för höjdpunkten, själva avrättningen alltså. Geten leddes fram i rep och först bad man lite för den också och jag fick hålla i kopplet, ofrivilligt. När detta var klart var det då dags för sjävla offrandet, halsen skulle snittas på geten och jag som stod vid huvudet var skapligt nervös att blodet skulle spruta och jag skulle bli nerstänkt, jag har nämligen ingen som hellst erfarenhet av hur blodet sprutar vid avrättningar men jag gissade att det ialla fall skulle stänka en del och flyttade diskret bakåt lagom till macheten blev synlig. Männe som utförde själva skärandet verkade vana, det var en som höll geten i bakbenen och en som höll huvudet och skar den i halsen. Det såg helt sjukt ut, han la ett snitt som var ganska djupt men absolut varken dödande eller avhuggande, istället låg nu geten här och ryckte och blödde. Man hörde luften lämna kroppen och det sprutade en stråle blod ut från halsen. Det rann mest en jämn ström av blod från halsen och man såg organ i halsen som pulserade och var stora (ingen aning om vad det var vi såg faktiskt) och det blev en pöl på marken. Geten låg väl och blödde i sisådär fem minuter innan det var dags att korta dess lidande och man vred nacken av den, två varv knackade man runt och sen var den stendöd. Tungan hängde utanför och det såg ut som om geten bitit ihop käkarna och klämmt tungan däremellan under sin sita kamp.

Och hur ska man säga att detta var? Läskigt ja, lite obehagligt samtidigt som jag inte kände mig så illa till mods som jag trodde. Geten dog för ett gott syfte (i deras ögon) och jag tror att denna avrättning är en nog så mycket bättre död än många av våra svenska kossor eller grisar får gå till mötes. Om detta offrandet på något sätt i slutändan kommer vara till vår fördel i den kommande processen, om det skulle vara så att den bringar minsta lilla lycka och välgång för vårat barnhem så kan jag inte annat än tacka för det. Man får tycka vad man vill om blodsoffer, men detta är något man i Ghana tror på och då får vi anpassa oss till det. Jag tyckte faktistk att det var rätt spännande att vara med på något sånt här som aldrig skulle ske i Sverige. Jag har varit med i en offercermoni, en riktig, seriöst, hur många har det, egentligen??

Här kommer några bilder, är ni känsliga, titta inte!!