Volontären

Hej alla!

Igar var tydligen skrack-tisdag och ingen hade varnat mig for den!

Det forsta hande precis innan lunch och jag gick en liten svang pa garden med en mycket grinig tvillingpojke i min famn. Vi tittade pa odlor och honor och annat som hor garden till och tillslut verkade han glomma att vara ledsen och ville istallet ha nagra blad fran traden pa garden.  och visst tankte jag, bara han slutar vara grinskrikig och lat honom dra lite i traden. Plotsligt kanner jag nagot pa min axel och ser i ogonvran nagot stort och brunt som kryper pa min kropp. En spindel. En fucking stor javel och jag blir livradd. Jag hoppar till, borjar springa, skriker lite, skakar i kroppen och holl pa att kasta ungen at sidan nar jag inser att det kan jag ju inte. Det ar ju ett barn jag haller i sa det ar bara att halla!! Killen, som heter Ascho hasas av mig ner i knavecken nastan och jag bokstavligt talat algar fram med konstiga kliv till de andra chockade volontarerna som sitter och undrar vad som sker bakom huset. Dom hor mig forst och far sen se den markliga synen av mig, jagad av panik. Sjalvklart dor dom av skratt och jag utsondrar nagra mystiska laten, hoppar och slar lite pa min innan jag sakta lugnar ner mig igen. USCH!

Och Ascho? Han bara skrattade.

Senare samma kvall, vid kl 22 och sjalvklart hade vi somnat kommer sen dagens andra skrack och panikupplevelse.

Roger ringde mig vid strax innan 22 och jag viskar och mummlar att vi sover och vi avslutar snabbt, precis nar vi lagger pa ser jag hur morkt det ar, och tyst. Det har alltsa blivit ett av alla stromavbrott och det ar egentligen inget konstigt med det, det bara ar sa har. Men precis nar jag ska somna in igen hor jag nagot markligt, det later som om nagot ar pavag mot oss och det med kraft. Vinden och regnet ar pavag visar det sig och plotsligt blaser det med san kraft att gardinerna star ut 90 grader rakt ut i rummet. Och ljudet, forst ar det blasten, tank er den hardaste av vindar, ni hor saker flyga omkring och ni kanner vinddraget pa kinderna fast att ni ligger inomhus, samtidigt ser ni absolut ingenting eftersom det ar kolmorkt nar det ar stromavbrott. Och sen kom osregnet. Det danade i backen och det regnade in genom vara myggnat till fonster. Och har var jag nu livradd, de andra sov ju och jag kande mig fruktansvart radd. Vinden ar ju en san sak som jag ar radd for hemma ocksa, jag tycker att det ar riktigt obehagligt nar det blaser och detta var det varsta jag varit med om! Det knappte och dundrade och saker slogs i marken och jag tande min ficklampa och tackade mig sjalv att jag tog med min bla lilla tyghund som jag nu mer delar sang med. plotsligt hor jag ett svagt rop (ja det blaste ju sa hogt att vi maste ropa till varandra och da ar vart rum max 10 kvm stort!!) Det var Viktoria som var vaken och strax hordes aven Jossans rost. Det var verkligen skont att slippa ligga dar i ovadret och vara helt sjalv. Nu forstokte vi lugna varandra och ingen latsades vara radd, utan det erkande vi forst dagen efter...
Jag lag och var saker pa att varat hus skulle blasa omkull! Eller att det var lage att springa till nan hemlig skyddskallare nanstanns men att alla grannar skulle glomma oss och vi skulle vara de enda kvar efter stormen. Vindens dan var obeskrivlig hogt och jag trodde pa riktigt att vi skulle do. Eller skadas allvarligt i det hemska ovadret.
Nar stormen tillslut lagt sig blev det alldeles stilla och obeskrivligt tyst. Det enda som hordes var en getbabis, killing alltsa, som ropade efter sin mamma. Den lat valdigt ensam och jag var glad att jag inte var den geten.
Sa smaningom kunde vi somna om, men jag sov oroligt hela natten.

Usch vad man ar maktlos mot vadrets krafter!

Idag nar vi kom till barnhemmet fragade vi hur de uppleft nattens storm, Isak skrattade nastan at var radsa och sa pa fullaste allvar att detta var ju bara en liten storm, de riktigt kraftiga ar mycket mycket varre. Jag hoppas verkligen att vi aldrig nagonsin behover uppleva nagot varre an denna. Det rackte gott och val for en ovan svenne som mig!