när verkligheten springer ikapp
Sådär. Ännu en helg att lägga bakom sig och nedräkningen blir kortare och kortare, och jag har "massor" kvar att göra, men jag hinner. (Väl?!)
I söndags åkte jag för att möta upp Gulle-Hanna som hade samlat ihop barnkläder och leksaker till mig att ta med till Afrika, mer om insamlingen senare som sagt. Hur som, jag sitter på tunnelbanan och tänker att jag nu är påväg mot ännu ett hej-då inför resan (johanna var hos mig i helgen så vi har också sagt hej då nu!) och jag börjar tänka på att det är väldigt nära avfärd nu. Två veckor. Två ynka veckor kvar till något nytt och spännande, något skrämmande. Jag börjar också tänka på det projekt vi fått tilldelat och plötsligt är det som jag förstår vad vi ska göra. Vi ska vara på ett hem för föräldralösa barn.
Föräldralösa.
Jag fick plötsligt en klump i magen och blev märkligt berörd. Barn utan föräldrar. Barn utan den tryggheten som föräldrar faktiskt ger. Barn utan en vuxen att lita 100 % på. Barn utan föräldrarnas kärlek.
Det kändes grymt. Jag fick tårar i ögonen och blev själv chockad av min reaktion. Jag tänkte på min egen relation till mina föräldrar. Hur lätt det var att vara otacksam emot dem, hur jag skrikit och varit arg, sagt starka ord där hat ingår i meningen. Hur jag har varit förbannad på dem. Och trotts det har de alltid funnits där för mig. Jag har alltid haft dem nära mig. Jag har växt upp med deras kärlekt. I ett (två) hem med dem. Och det är inte för ens nu jag inser att det inte är en självklarhet, och då har jag inte ens varit på barnhemmet än. Men ändå känner jag redan nu att livet är starkt orättvist.
Jag tänker på min vän Amanda som fått en liten son, Vidar. Han har sina båda föräldrar hos sig och tillsammans skapar dom den tryggaste av miljöer. Tänk om det var annorlunda, tänk om han skulle födas till en värld där dom inte fanns, där han blev satt på hem tillsammans med 19 andra föräldralösa barn, omhändetagna av fattiga f.d föräldralösa barn, med hjälp av volontärer som kom och gick. Hur skulle han bli då?
Det är så ofattbart att ett barn inte har sina föräldrar kvar. Man ska vara tacksam att man föds i Sverige, men det är det lätt att glöma bort. Jag älskar er, var rädda om varandra.
Ibland undrar jag hur jag ska klara det här.
I söndags åkte jag för att möta upp Gulle-Hanna som hade samlat ihop barnkläder och leksaker till mig att ta med till Afrika, mer om insamlingen senare som sagt. Hur som, jag sitter på tunnelbanan och tänker att jag nu är påväg mot ännu ett hej-då inför resan (johanna var hos mig i helgen så vi har också sagt hej då nu!) och jag börjar tänka på att det är väldigt nära avfärd nu. Två veckor. Två ynka veckor kvar till något nytt och spännande, något skrämmande. Jag börjar också tänka på det projekt vi fått tilldelat och plötsligt är det som jag förstår vad vi ska göra. Vi ska vara på ett hem för föräldralösa barn.
Föräldralösa.
Jag fick plötsligt en klump i magen och blev märkligt berörd. Barn utan föräldrar. Barn utan den tryggheten som föräldrar faktiskt ger. Barn utan en vuxen att lita 100 % på. Barn utan föräldrarnas kärlek.
Det kändes grymt. Jag fick tårar i ögonen och blev själv chockad av min reaktion. Jag tänkte på min egen relation till mina föräldrar. Hur lätt det var att vara otacksam emot dem, hur jag skrikit och varit arg, sagt starka ord där hat ingår i meningen. Hur jag har varit förbannad på dem. Och trotts det har de alltid funnits där för mig. Jag har alltid haft dem nära mig. Jag har växt upp med deras kärlekt. I ett (två) hem med dem. Och det är inte för ens nu jag inser att det inte är en självklarhet, och då har jag inte ens varit på barnhemmet än. Men ändå känner jag redan nu att livet är starkt orättvist.
Jag tänker på min vän Amanda som fått en liten son, Vidar. Han har sina båda föräldrar hos sig och tillsammans skapar dom den tryggaste av miljöer. Tänk om det var annorlunda, tänk om han skulle födas till en värld där dom inte fanns, där han blev satt på hem tillsammans med 19 andra föräldralösa barn, omhändetagna av fattiga f.d föräldralösa barn, med hjälp av volontärer som kom och gick. Hur skulle han bli då?
Det är så ofattbart att ett barn inte har sina föräldrar kvar. Man ska vara tacksam att man föds i Sverige, men det är det lätt att glöma bort. Jag älskar er, var rädda om varandra.
Ibland undrar jag hur jag ska klara det här.
Lånad bild från Google.
Kommentarer
Trackback
