Volontären

Fast inte i verkligheten.

Det första bakslaget kom i förra veckan, de ringde från Volontärresor och meddelade att jag klantat mig - jag hade inte skrivit under på mina visumansökningar. Klant big time!
Jag fick smärre panik, även om de försäkrade mig att det var lugnt, om jag bara skickade in underskrivna ansökningar dagen efter. Men, efter en stressad dag på jobbet med fler mot än medgångar är det inte lätt att hålla modet uppe! Hur som, med lite hjälp av fina-Anna så hade jag snart skrivit ihop fyra nya ansökningar och skickat in. Nu är det bara att vänta igen.

Vi har inte heller fått reda på vart vi ska vara, vilket projekt vi ska jobba i, hos vilken familj vi ska bo. Men det kommer, senast två veckor innan avfärd. Jag undrar om det är för att man inte ska gå och vara nervös alldeles för länge? Det känns iaf fortfarande jättebra, som om jag valt rätt. Även om jag ibland brottas med panikattacker. Hur har jag kunna sagt upp mig för att resa till Afrika och volontärarbetat? Sluta jobba, skippa lönen, lämna tryggheten. aah. Ibland blir jag inte klok på mig själv men samtidigt. Det finns en anledning, det kommer växa något större och ännu mer betydelsefullt ur detta val. Alla bitar kommer falla på plats. Annars skulle jag inte valt den vägen i vägskälet. Jag måste tro det.
För att jag vill.

Nej men det känns bra. Tro inget annat. Idag ör det första september. Vi säger en månad kvar till avfärd.
Nästa vecka har jag semester och då ska jag fixa med allt smått och plock som går att förbereda.
Igår anlände mitt reselakan, nu fattas bara resten av utrustningen, till exempel!
Ikväll ska dessutom Josefine och Mårten komma till Stockholm, vi ska träffas på lördag. Det blir sista gången innan vi flyttar ihop, i Afrika, så att säga.
Lovely.