Volontären

Arbetslös.

Det är med skräckblandad förtjusning jag tar ordet i min mun. Det orsakar lätt panik, samtidigt som det pirrar i magen med tanken på allt spännande som väntar runt hörnet. Jag är medveten om att den enda som kan göra så att jag får ett jobb, det är jag själv. Den enda som kan komma på vad hur och när jag ska göra det är jag själv. Och det är bra att jag vet det, för det kommer driva mig framåt. Folk som känner mig vet att jag inte är en "ligga på soffan" människa, utan snarare en sån som tar för sig och ordnar det för sig. Även om jag ibland kör på det gamla tricket "fake it til you make it" och egentligen står och är skiträdd så visar jag det inte, och det har uppenbarligen gett utdelning. Annars hade jag väl inte gjort så mycket i mitt liv redan, rest, jobbat, flyttat, rest, jobbat och flyttat långt? Nä. Någonting i mig tar mig faktiskt ganska långt och jag måste bara komma ihåg att tro på mig själv också, för det verkar alla andra göra.

Min storasyster sa till mig att hon lugnat mamma med orden "men mamma, det är ju Maja vi pratar om, är du verkligen nervös? Hon klarar ju sig alltid".

Precis som fina gravida Sara sa idag, "du är så modig, du nöjer dig inte med att stå ut eller gnälla, du gör något åt det".

Och det ligger något i det dom säger. På ett eller annat sätt har jag alltid lyckats med att lyckas.

Och i mig känner jag starkt att jag bara vill göra saker som gör mig lycklig. Livet är för kort för annat, det är bara så. Man lever en gång och nog sjutton vill jag leva fullt ut!

Jag tror att det viktigaste är att känna mening med det man gör och att man vågar ta risker för att lyckas!

Och det är väl därför jag står här nu, igen, vid ett vägsjäl i livet, vid ett stup att hoppa ut ifrån, säkerligen falla, våndas och darra lätt, för att sen fälla ut mina vingar och flyga igen lite, lite högre.

Självklart är jag också rädd. Men jag låter bara inte rädslan bestämma.