minemale

Totalt misslyckad. Idag är svårt att vara på topp. Jag orkar inte mer. Allt jag gör är rätt, men slutar i en sörja av fel, fel fel. Jag känner hur jag vandrar längre och längre in i dimman. Jag orkar inte ens blunda. Jag levererar, men inte till mig själv. Jag har varit påväg att öppna mig för någon nära, men jag har stängt mig lika fort. Det lilla jag fick ur mig var skönt, resten måste jag ta hand om själv. Jag vill inte vara den som är tråkig, surar, är ful och allmänt bitter. Jag funderar på att gråta, men tårar känns patetiskt. Min stolthet förbjuder mig. En lipsill, Det är inte jag. Jag jobbar hårt just nu med att vara den glittrande donna jag egentligen är. Det känns inte bra, alls. Sålänge jag är omgiven av andra är spelet lätt, eller spelet? En sida av mig är där, trivs, skrattar, njuter, lever. Det är den sidan jag vill få med mig hem också, men det är svårt att pussla ihop sig själv och vara hel även när man är ensam. Åter igen kännslan av förlorare, tomheten ekar i mig. Jag tror inte på något just nu. Jag vill krypa ner under täcket och låta någon annan bestämma över mitt liv, vara liten, vaggas av mamma, vara 38 och säker på var jag står. Jag vill allt men ändå inget. Skönast vore om någon väcker mig och berättar att jag drömmer. Jag funderar på en Tur biljett till Afrika, åka dit och göra något stort för världen, gömma mig i djungeln. Undra om jag är välkommen där?