Den här jävla tröttheten dödar mig!!
God morgon.
Lördag morgon, ledig dag.
Och det kunde ha varit underbart, om det inte var för att jag är så fruktansvärt trött.
Sov till 12. Masat runt och gjort i princip ingeting. Behöver ett mål en riktning för att ens orka gå. Men jag ser inget. Så jag jäser över på min stol och blir sittande.
Och jag hatar det.
Min trötthet kom till mig i slutet på augusti ungefär. Det var som att sommaren inte ville släppa taget, som om min hjärna fortfarande var intställd på semester, och så har det förblivit. Det känns som jag går runt och är ständigt nyvaken, eller ständigt påväg i säng. Precis som om jag hade en gardin för ansiktet, en tunn tunn gardin som man ser igenom, men lite sådär svagt, ni vet?
Och det är asjobbigt.
Jag försöker att tänka bort min trötthet, låtsas som ingenting, eller sova ut, i veckan var jag hemma från jobbet i tre dagar för jag hade halsont och feber. Jag gjorte inte många knop. Sov, tittade på film och sov igen. Men det hjälper inte. Jag är precis lika trött när kvällen smyger sig på och det är dags att sova.
Jag är fången i mig själv och jag hatar det.
Tröttheten blir en ond spiral och gör att jag tappat lusten, jag känner mig likgiltig och om jag fick bestämma skulle jag nog bara stanna hemma. Som tur är låter jag mig inte bestämma utan försöker ta mig iväg på saker så ofta jag orkar. Men jag orkar inte jämt vilket verkar vara svårt för mina vänner (och även mig själv) att acceptera och jag får ofta höra att jag är tråkig. Vilket jag redan berättat för mig själv både en och två gånger.
Och ni vet själva hur det är när man känner sig tråkig?
Inte är man festens clown när man väl tar sig ut inte, nej nej, man faller in i fällan och blir just, tråkig.
Och jag ser mig inte som en tråkig människa egetligen, men tröttheten förstör mig.
Är man tråkig går man inte på alla spontanroliga fester eller konserter som ens vänner ska på, man stannar hemma. Får slängt i ansiktet att man är tråkig. Känner sig lite tråkigare än innan. Klappen man gav sig själv på axeln för att man lyssnade på sin kropp som bara skrek NEJ NEJ NEJ JAG MÅSTE VILA känns plötsligt helt obefogad. Stryk borde man ha. För att man är så himla tråkig.
Om bara denna trötthet kunde lämna mig.
Jag försöker med allt, och jag gör så gott jag kan. Och nu får jag lyssna på mig själv när jag någonstanns mycket tyst och försiktigt hejjar på mig själv. Någon måste lyssna på mig. Och det är jag.
För jag finns bara som en.
Lördag morgon, ledig dag.
Och det kunde ha varit underbart, om det inte var för att jag är så fruktansvärt trött.
Sov till 12. Masat runt och gjort i princip ingeting. Behöver ett mål en riktning för att ens orka gå. Men jag ser inget. Så jag jäser över på min stol och blir sittande.
Och jag hatar det.
Min trötthet kom till mig i slutet på augusti ungefär. Det var som att sommaren inte ville släppa taget, som om min hjärna fortfarande var intställd på semester, och så har det förblivit. Det känns som jag går runt och är ständigt nyvaken, eller ständigt påväg i säng. Precis som om jag hade en gardin för ansiktet, en tunn tunn gardin som man ser igenom, men lite sådär svagt, ni vet?
Och det är asjobbigt.
Jag försöker att tänka bort min trötthet, låtsas som ingenting, eller sova ut, i veckan var jag hemma från jobbet i tre dagar för jag hade halsont och feber. Jag gjorte inte många knop. Sov, tittade på film och sov igen. Men det hjälper inte. Jag är precis lika trött när kvällen smyger sig på och det är dags att sova.
Jag är fången i mig själv och jag hatar det.
Tröttheten blir en ond spiral och gör att jag tappat lusten, jag känner mig likgiltig och om jag fick bestämma skulle jag nog bara stanna hemma. Som tur är låter jag mig inte bestämma utan försöker ta mig iväg på saker så ofta jag orkar. Men jag orkar inte jämt vilket verkar vara svårt för mina vänner (och även mig själv) att acceptera och jag får ofta höra att jag är tråkig. Vilket jag redan berättat för mig själv både en och två gånger.
Och ni vet själva hur det är när man känner sig tråkig?
Inte är man festens clown när man väl tar sig ut inte, nej nej, man faller in i fällan och blir just, tråkig.
Och jag ser mig inte som en tråkig människa egetligen, men tröttheten förstör mig.
Är man tråkig går man inte på alla spontanroliga fester eller konserter som ens vänner ska på, man stannar hemma. Får slängt i ansiktet att man är tråkig. Känner sig lite tråkigare än innan. Klappen man gav sig själv på axeln för att man lyssnade på sin kropp som bara skrek NEJ NEJ NEJ JAG MÅSTE VILA känns plötsligt helt obefogad. Stryk borde man ha. För att man är så himla tråkig.
Om bara denna trötthet kunde lämna mig.
Jag försöker med allt, och jag gör så gott jag kan. Och nu får jag lyssna på mig själv när jag någonstanns mycket tyst och försiktigt hejjar på mig själv. Någon måste lyssna på mig. Och det är jag.
För jag finns bara som en.
För att jag vill att världen fortfarande ska vara god
http://www.julklapparmotfattigdom.se
Kom igen. Vi vill. Vi kan. Vi törs.
Och Nej. Vi är inte västerlänska snåla kossor, ellerhur?Jag?
Du gör mig lycklig nu.
Gör mig lycklig sen.
Det är alltid värt att försöka.
Jag ska Våga Hoppas. Våga tro. Våga sattsa.
Om du och jag var en bok
Han kom. På sin vita häst kom han.
Hämtade mig.
Han kom och hämtade mig på sin vita häst.
Han log.
Han kom på sin vita häst och hämtade mig och han log faktiskt.
Jag lät mitt hjärta slå ett extra slag.
För att det var du
Som kom
På en vit Häst jävel.
Du är prins och jag kan vara din prinsessa.
Jag antar, Gilla läget
Det känns som att det är ren oflyt att jag träffade dig förra helgen. Oflyt på ett bra sätt. På fredag inleds min sista helg och du kommer hit, och jag vet inte vad jag ska säga. Jag måste vara galen, för jag ska ju åka. Men ändå är du det det enda jag vill. Kanske bara för närheten, kanske för att jag fått upp ögonen, jag vet inte. Kalla mig hjärtlös. Kalla mig kall. Men jag vill träffa dig. och du vill uppenbarligen träffa mig. Fast att du vet hur det är. Att uppmuntra kanske är det dummaste jag kan göra, men samtidigt, du uppmuntrar lika mycket. Karusell. Varför händer det alltid mig?
För sent för banal - het ?!
What was that
Did you wanna steel a kiss
Where were you
When you brought me in to this
In a shade
There's a loss of light
But that's what we got
And I know it can hurt
To do things right
Shade
You got
You got me so frail
And frail I'll leave
Our face
To a stronger day
My recall
To many things
It will always hurt
But that's a common thing
In the shades
In the shades
Does it matter
What I can understand
It will always be you
Who let go of that hand
I am sad
Over things you say
Your words
Will always hurt me
On our way
Shades
Shades
Worries
For where you belong
Gets me in trouble
When you've got your hallow on
Let those nights
Be only yours
Remember hurt
Remember sore
In the shades
In the shades
Sophie Zelmani
En Lördag, inte som alla andra. Besvikelsen skaver på huden, jag vill försvinna och jag vill göra det nu. Men jag är instängd i kollektivet och väntar på att bli frisk. Måste bli frisk. Borde ropa. Orkar inte ens vinka. Orkar inte vinka och le. Vinka och Le. För vems skull ska jag fjäska? Det är sorligt att säga, men bara dom starka orkar resa, resten av det man trodde var allt blir kvar. Kännslor på det? Ingenting.
Det finns inte mycket kvar. Du trampar fel gång på gång och snart kommer inte jag finnas kvar. Det är bara så.
Vem ska trösta knyttet?
Jag trodde länge att jag var knyttet, men jag har fel.
(Det är du. och fast att jag nog egentligen alltid vetat det har jag inte låtsas som om jag ser, det är alltid lättare att ta än ge, alltid lättare att vara offer än offrare, alltid lättare att vara tröstad istället för tröstare. )
Vem ska trösta knyttet?
Är alla utom jag.
Lycka till.
Did you wanna steel a kiss
Where were you
When you brought me in to this
In a shade
There's a loss of light
But that's what we got
And I know it can hurt
To do things right
Shade
You got
You got me so frail
And frail I'll leave
Our face
To a stronger day
My recall
To many things
It will always hurt
But that's a common thing
In the shades
In the shades
Does it matter
What I can understand
It will always be you
Who let go of that hand
I am sad
Over things you say
Your words
Will always hurt me
On our way
Shades
Shades
Worries
For where you belong
Gets me in trouble
When you've got your hallow on
Let those nights
Be only yours
Remember hurt
Remember sore
In the shades
In the shades
Sophie Zelmani
En Lördag, inte som alla andra. Besvikelsen skaver på huden, jag vill försvinna och jag vill göra det nu. Men jag är instängd i kollektivet och väntar på att bli frisk. Måste bli frisk. Borde ropa. Orkar inte ens vinka. Orkar inte vinka och le. Vinka och Le. För vems skull ska jag fjäska? Det är sorligt att säga, men bara dom starka orkar resa, resten av det man trodde var allt blir kvar. Kännslor på det? Ingenting.
Det finns inte mycket kvar. Du trampar fel gång på gång och snart kommer inte jag finnas kvar. Det är bara så.
Vem ska trösta knyttet?
Jag trodde länge att jag var knyttet, men jag har fel.
(Det är du. och fast att jag nog egentligen alltid vetat det har jag inte låtsas som om jag ser, det är alltid lättare att ta än ge, alltid lättare att vara offer än offrare, alltid lättare att vara tröstad istället för tröstare. )
Vem ska trösta knyttet?
Är alla utom jag.
Lycka till.
det var två bagare och en smet
Det man vill, det Vågar man. Och man ska göra det man vill och inte bara det man kan.
Sikta, skjut, vinn.
Men glöm aldrig att det jag gör påverkar mig själv och andra.
Det går inte att äta kakan och ha den kvar utan att snuva någon annan på konfektyren.
lyckorus.
Städrus. Lyckad kväll. Hjärtat klappar. Kära vänner. Musik. Musik. Musik. Lyckosus.
Sandslott 16.23
Jag ligger här ute på den gröna gräsmattan och solen skiner och jag är helnöjd. Eller nej. Men det kunde vart så. Jag ligger ute på den gröna gräsmattan och solen skiner och jag är inte nöjd. Plötsligt var det något som fattades mig. och jag kan inte sätta fingret på om det är jag som är dum och otacksam och inte ser vad jag har, eller om verkligheten ser ut som jag inte vill? Jag saknar ärlig och konkret uppskattning. Någon som ser vem jag är och gillar det den ser för att det är jag, i renaste form. Jag snackar inte om den stora kärleken eller ett enstaka knull som piggar upp för stunden. Jag pratar inte ens om en liten romans. Jag talar om det som är nära nu. Det räcker med lite vardagsuppskattning någon gång. Och det är typiskt mig att jag förväntar mig sådant här och att jag åter igen blir besviken. Toppar och dalar. Men varje ton jag bygger upp lyckas någon annan rasa ner. Man får vad man förtjänar, som det så vackert heter. Men när? Och om det är detta jag förtjänar så måsta jag vara världens sämsta människa. Jag ger och ger och ger. Ibland känns det som om jag slickar golvet efter smulorna för att få igen bara lite av allt jag kastar ut. Kan ens självbild vara så långt ifrån verkligheten?! Besvikelsen, besvikelse, det måste vara det som är det värsta. Och jag vet att jag är sjukt bra på att bygga upp en förväntning. Förväntan. Men någonstanns vill jag tro att det ska gå. Att även om jag ger allt så ska jag innom kort få tillbaka det jag gett. Förväntningar och krav på min omgivning. Eller bara en tro på ömsesidighet i relationer? Jag lider utav det och jag måste sluta med det. Just nu känns det som om alla andra kan stänga av allt och sköta sig själva och skita i andra. Men jag kan inte det. Jag måste bjuda på mig själv, jag måste bygga upp förväntningar och jag tar allt personligt. Jag är en känslomänniska av högsta rang. och nu måste jag sluta med det. Jag trampar runt och tar upp allt, och som vi alla vet så är det lätt att glöma den snö som föll ifjol när sommaren plösligt blev så fin. Jag orkar inte. Det är tungt men jag måste våga stänga av. Jag måste skita i allt och alla och sköta mig själv. Inte vara ensam, men dock frånvarande. Jag måste ge vad jag får, inte ge vad jag vill ha tillbaka. Bete mig som alla andra. Det är hårt och det är svårt men om jag inte gör det kommer jag förstöras helt. Tomhet. Gråt och utpumpad på energi. Grattis idioter. Ni vann. Igen.
(det värsta är att om jag stänger av kommer ändå jag att vara borta. Jag är inne i ett No Win/No win game. och jag hatar det. Igen)
..Och den stora anpassningen, hur var det med den?
- för nej, det är inte jag. Det är Ni?
(det värsta är att om jag stänger av kommer ändå jag att vara borta. Jag är inne i ett No Win/No win game. och jag hatar det. Igen)
..Och den stora anpassningen, hur var det med den?
- för nej, det är inte jag. Det är Ni?
du och jag var sommarbarn
Det är lätt att sakna det man en gång hade men inte längre har, och det är svårare att se det man inte saknar av det man en gång hade. Sommaren närmar sig med stormsteg och jag kan inte annat än sakna dig, sommaren var våran tid. Våran sommar var den bästa i mitt liv. Hela du andas sommarpojke, sommar frisk, sommar fin, sommar sex. Jag älskade allt och nu faller jag i en grop av saknad. En varggrop jag själv grävt och kastat blommor i, för att det är så enkelt att se allt bra och för jobbigt att måla verkligheten, bara därför. Inget annat. Jag saknar ditt naturliga sätt. Din förmåga att locka fram det bästa ur mig. Ditt sätt att få allt att verka enkelt och naturligt, även det galnaste kändes som en självklarhet i ditt sällskap. Du fick mig att skratta och du fick mig att gråta, du fick mig helt och hållet. Jag saknar dig och Din humor och dina roliga påhitt. Alla våra utflykter och äventyrliga upptåg. Inget var för stort och inget var för litet. Det magiska jag inbillar mig att vi hade. Ditt sätt att få mig till din sexgudinna saknar jag mest. Allt sex med dig var så enkelt, rakt ärligt och naturligt. Och galet sexigt såklart. Sanningen är att det är det sexiga jag saknar mest. Din attityd till sex fick mig att vilja ha sex överallt och hela tiden. För det var så enkelt. Och bra. Vi hade sjukt bra sex du och jag. På sommaren var vi allt och jag saknar det. Jag tyckte du var vacker. Jag fick fjärilar i magen bara av att tänka på dig och när vi träffades var jag som galen, varje gång. Sommaren är så gott som här och jag kan inte låta bli att sakna det som en gång var, för det känns så enkelt att bara drömma lite. Egentligen har jag facit i hand och borde bara se dig med hat och avsky, men det gör jag inte. Du var speciell och det är svårt att komma ifrån det, hur mycket jag än försöker. Jag skulle aldrig ta dig igen, men att leka med tanken är inte förbjuden. För när det var bra då var det bra och efter att det blev dåligt är det katastrof. Men vi var vackra om sommaren. Jag sviker mig själv när jag faller och jag kommer att falla hårt.
Jag vet att jag klär dig i för fin kostym och att jag gör så att någon annan får för mycket att leva upp till. Och jag vet att jag målar allt i solens strålar och att jag själv går runt i för stora skor som får mig att snubbla om och om igen. Jag vet allt det, men nu är det sol och det är lätt att glömma det regn som föll ifjol. Jag vill att det ska vara som då fast helt annorlunda. Inte du och inte jag. Inte så och inte nu. Något likadant fast nått helt annat. Jag hatar dig.
Jag lever med råge!
Jag vill alltid bo eget. Bakar bröd, ser nån film som bara jag vill se, lagar bra nyttig mat. Går i säng när jag är trött, stiger upp när jag måste. Träffar folk. Latjar runt. Jobbar. Handlar. Bor.
Det känns bra och sjukt vettigt. Äntligen kan jag släppa fram mig själv igen och slipper dela mig i micro och bli galen.
Solen är framme och ler mot oss dårar som trotts allt står och ler tillbaka med vår stora käft!
Tack mig själv igen. För att jag och endast jag stod ut igen. Hela vägen. Mot slutet. och börjar om igen.
Det känns bra och sjukt vettigt. Äntligen kan jag släppa fram mig själv igen och slipper dela mig i micro och bli galen.
Solen är framme och ler mot oss dårar som trotts allt står och ler tillbaka med vår stora käft!
Tack mig själv igen. För att jag och endast jag stod ut igen. Hela vägen. Mot slutet. och börjar om igen.
sluta aldrig spela
Som att vinka åt en blind och skrika åt en döv
Jag är inte den som pratar om mig själv. Jag är inte den som går iväg för att få uppmärksamhet. Jag är inte den som skriker och gapar för att få synas. Men framför allt är jag inte den som pratar om mig själv. Jag är den som lyssnar. Jag har märkt att det är en nackdel, för plötsligt lyssnar inte folk när jag ändå försöker prata om mig själv. Som om alla tog för givet att jag bara ska lyssna på allt det jobbiga, men aldrig själv delge mina problem. Men det konstiga är att när jag väl säger något så bryr sig inte folk, istället är det som om dom tar för givet att det inte är så viktigt för att det är jag som pratar om mig, och inte lyssnar. Märkligt beteende, men istället för att förstå att nu vill jag verkligen få ur mig nått så verkar folk tänka att det inte kan vara så viktigt för att det är jag. Man har tappat respekten för mitt inre. Det är redan svårt som det är. Och jag blir så sjukt ledsen. Men det är lixom inte viktigt längre.
varje torn du bygger upp ska nån annan rasa ner
Jag känner en enorm tomhet som omsluter mig, och jag vet att jag kännt så förut, jag vet att jag skrivit om det förut, jag vet att jag varit här förut, och det är det som känns så tomt. Vad är det som händer. Var är jag, vad gör jag?
Jag behöver ett projekt, något att sätta tänderna i. Jag vill skriva en bok, måla en tavla, spela huvudrollen i en pjäs. Jag vill göra något, men sen blir det inget mer än en tanke. Jag vet att man är sin egen lyckas smed, jag vet att man måste jobba själv för att komma någonstanns och jag vet att den enda som kan göra något åt sig själv är just sig själv. Man kan aldrig hänga upp livet på någon annan, lita på att det ordnar sig via tredje part. För det gör det inte. I alla fall inte om man vill ha ett värde i sitt eget liv. Det vill jag, men jag klarar inte av att ta tag i något känns det som. Jag vet inte åt vilket håll jag ska, jag har tusen tankar och inte en enda färdig plan. Nu har jag landat och kommit hem från min semester, och precis som jag misstänkte så är det visst lika dant. Även fast man tar ett halvt varv runt jorden kvarstår allt. Jag har en tendens att leva som en struts, fast istället för att sticka huvudet i sanden rymmer jag. Jag beställer en spontan resa eller ordnar ihop en jättefest. Engagerar mig i något egentligen helt ovesentligt, allt för att slippa hamna där skon klämmer. I beslutarzoonen.
Ibland undrar jag om Jag bara låtsas vara målskytt men egentligen är jag en simpel bänkvärmare. Jag vet inte vem jag försöker lura, eller vilka jag lyckas lura. Det känns rätt ofta som om folk bedömmer mig som den som tar sig någonstanns. För det är den jag vill vara. Jag försår inte vad det är som är svårt och fel egentligen. Varför tar jag mig inte bara i kragen och gör nått. Jag spelar för bra och lurar även mig själv. Snart kommer jag sluta som en vanlig lurad dödlig jävel. Barn volvo villa i Insjön. Förlorat livet.
Nej nej nej.
Idag åt jag middag med far och kvinnan, alla har blivit så tjocka, vi ska göra en familjebantning. Sallad soppa och motion. Tillsammans ska det gå. Felet är bara att vi är inte tillsammans. Det finns ingen gemenskap. Det är ingen familj. Pappa pratade ialla fall. Berättade om sin barndom, om släkten, om allt. Jag lyssnade. Men ville bara gråta. Vi diskuterade farmor. Jag ville bara gråta. Kvinnan drog några inlägg från Polen. Jag ville bara gråta. Jag berättade om mitt jobb. Jag ville bara gråta. Jag gav upp. Har gått och lagt mig. Skriver ur mig, lyssnar på melankoli, jag vill bara gråta. Men inte en tår kommer.
Jag vill prata med min mamma, jag vill att hon ska berätta allt, jag vill att vi ska sörja ihop. Sörja allt som var. För det har vi inte gjort, eller har vi? Min barndom, jag minns inget. Jag minns allt. Men jag antar att jag ljuger även där. Jag vill veta hur det var. Jag vill att min far drar sin version. Jag vill veta allt. Jag vill bli mätt på berättelser. Jag vill få en anledning att gråta. Jag vill ligga i din famn och vara liten, smal och nätt. Jag vill att du klappar mig på huvudet och tröstar mig. Jag vill få gråta hos dig. Prata. Jag vill ligga med dig och känna samhörigheten. Det självklara. Jag saknar fan kärleken. Jag vill ha ett mål. och nu kommer tårarna och det ska jag ta vara på. tio minuter för mig själv. Igen.
(Varje träd har en rot
Varje hus en byggd grund
Det är bara min som ryckts bort från mig
Gud, när ska jag bli fridlyst
Slå upp i en bok
Hon är en ovanlig art
Så förbjudet att såra
Sätt henne tillbaks där hon stod)
Jag saknar fortfarande dagarna då vi hade musiker ihop. Då vi ägde allt.
Jag behöver ett projekt, något att sätta tänderna i. Jag vill skriva en bok, måla en tavla, spela huvudrollen i en pjäs. Jag vill göra något, men sen blir det inget mer än en tanke. Jag vet att man är sin egen lyckas smed, jag vet att man måste jobba själv för att komma någonstanns och jag vet att den enda som kan göra något åt sig själv är just sig själv. Man kan aldrig hänga upp livet på någon annan, lita på att det ordnar sig via tredje part. För det gör det inte. I alla fall inte om man vill ha ett värde i sitt eget liv. Det vill jag, men jag klarar inte av att ta tag i något känns det som. Jag vet inte åt vilket håll jag ska, jag har tusen tankar och inte en enda färdig plan. Nu har jag landat och kommit hem från min semester, och precis som jag misstänkte så är det visst lika dant. Även fast man tar ett halvt varv runt jorden kvarstår allt. Jag har en tendens att leva som en struts, fast istället för att sticka huvudet i sanden rymmer jag. Jag beställer en spontan resa eller ordnar ihop en jättefest. Engagerar mig i något egentligen helt ovesentligt, allt för att slippa hamna där skon klämmer. I beslutarzoonen.
Ibland undrar jag om Jag bara låtsas vara målskytt men egentligen är jag en simpel bänkvärmare. Jag vet inte vem jag försöker lura, eller vilka jag lyckas lura. Det känns rätt ofta som om folk bedömmer mig som den som tar sig någonstanns. För det är den jag vill vara. Jag försår inte vad det är som är svårt och fel egentligen. Varför tar jag mig inte bara i kragen och gör nått. Jag spelar för bra och lurar även mig själv. Snart kommer jag sluta som en vanlig lurad dödlig jävel. Barn volvo villa i Insjön. Förlorat livet.
Nej nej nej.
Idag åt jag middag med far och kvinnan, alla har blivit så tjocka, vi ska göra en familjebantning. Sallad soppa och motion. Tillsammans ska det gå. Felet är bara att vi är inte tillsammans. Det finns ingen gemenskap. Det är ingen familj. Pappa pratade ialla fall. Berättade om sin barndom, om släkten, om allt. Jag lyssnade. Men ville bara gråta. Vi diskuterade farmor. Jag ville bara gråta. Kvinnan drog några inlägg från Polen. Jag ville bara gråta. Jag berättade om mitt jobb. Jag ville bara gråta. Jag gav upp. Har gått och lagt mig. Skriver ur mig, lyssnar på melankoli, jag vill bara gråta. Men inte en tår kommer.
Jag vill prata med min mamma, jag vill att hon ska berätta allt, jag vill att vi ska sörja ihop. Sörja allt som var. För det har vi inte gjort, eller har vi? Min barndom, jag minns inget. Jag minns allt. Men jag antar att jag ljuger även där. Jag vill veta hur det var. Jag vill att min far drar sin version. Jag vill veta allt. Jag vill bli mätt på berättelser. Jag vill få en anledning att gråta. Jag vill ligga i din famn och vara liten, smal och nätt. Jag vill att du klappar mig på huvudet och tröstar mig. Jag vill få gråta hos dig. Prata. Jag vill ligga med dig och känna samhörigheten. Det självklara. Jag saknar fan kärleken. Jag vill ha ett mål. och nu kommer tårarna och det ska jag ta vara på. tio minuter för mig själv. Igen.
(Varje träd har en rot
Varje hus en byggd grund
Det är bara min som ryckts bort från mig
Gud, när ska jag bli fridlyst
Slå upp i en bok
Hon är en ovanlig art
Så förbjudet att såra
Sätt henne tillbaks där hon stod)
Jag saknar fortfarande dagarna då vi hade musiker ihop. Då vi ägde allt.
Jag ska hälla gift i din grogg och sparka när du ligger
Eller nej. Jag sväljer. Tittar åt ett annat håll. Spelar Oberörd. Råg i ryggen. Du bekommer mig inte.
Nej, du finns inte mer.
(Vi leker med tanken att vi leker en lek:
sten sax påse.
Du är stenen
min mage är påsen
och var fan ska jag hitta saxen?)
Nej, du finns inte mer.
(Vi leker med tanken att vi leker en lek:
sten sax påse.
Du är stenen
min mage är påsen
och var fan ska jag hitta saxen?)
Fortsätt simma fortsätt simma fortsätt simma fortsätt simma fortsätt simma
070707
"har du också tänkt på ibland att ingenting spelar någon roll, och att imorgon är en annan dag.."
Kommer ni ihåg när vi fortfarande ägde musiken ihop?
Städa bort ångesten
Det känns så fruktansvärt skönt att jag har rensat ur min klädbyrå. Ångesten kom krypande. Paniken. Så jag började göra som man gör i ett mindre bra förhållande - städa. Tyvärr skvallrar väl en ren yta mer än en oren. Men det känns bra igen. Jag gjorde något. Jag satt inte och stirrade in i väggen och byggde på min "ångest över att jag inte gör något - ångest", ännu mer, och jag antar att det är bra. Någon gång kommer jag falla, jag vet att jag borde. Men det är inte idag, det har jag inte tid med. Eller nej, i slutändan kommer det ändå inte ske, och jag kommer skylla allt på stoltheten. Jag är för stolt för att ligga ner. Jag är inte den som är svag. Jag vill vara stark. Jag vill vara starkast. Jag är starkast. Det finns ingen annan utväg, för jag står där dom andra faller.
(Hellst av allt vill jag bara krypa ner under täcket, ligga sked, kura in mig i dig, bli kliad över ryggen, pillad i håret och känna mig oändligt trygg i världen man skapar sig mellan fyra ögen. Egentligen vill jag vaggas in i den trygga förljugna gropen och somna in med tron om att allt ordnar sig till det bästa. Tillfredställd i det lilla, i det enkla, i det yttersta.)
Jag är så rädd att vara den som kommer lite försent till allt. En sån som inte fattar när det är nog. En som går och väntar mirakel, men missar vart enda ett eftersom jag har för höga förväntningar på livet. Jag kommer sluta som bitter.
"Men det är som det är, det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel.
Det är svårt att stå böjd inför mindre än mirakel." (L.W)
Nej, jag vill inte lära mig skriva rätt, prata rätt, säga rätt. Jag vill bara ta direkt ur mitt inre, naket och ärligt, precis som det är och så som det känns. Och jag vill beröra varenda sate. Jag vill vara den man föstår. I det lilla, i det enkla, i det yttersta. Lilla livet, lilla döden, vi äger så lite.
(Hellst av allt vill jag bara krypa ner under täcket, ligga sked, kura in mig i dig, bli kliad över ryggen, pillad i håret och känna mig oändligt trygg i världen man skapar sig mellan fyra ögen. Egentligen vill jag vaggas in i den trygga förljugna gropen och somna in med tron om att allt ordnar sig till det bästa. Tillfredställd i det lilla, i det enkla, i det yttersta.)
Jag är så rädd att vara den som kommer lite försent till allt. En sån som inte fattar när det är nog. En som går och väntar mirakel, men missar vart enda ett eftersom jag har för höga förväntningar på livet. Jag kommer sluta som bitter.
"Men det är som det är, det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel.
Det är svårt att stå böjd inför mindre än mirakel." (L.W)
Nej, jag vill inte lära mig skriva rätt, prata rätt, säga rätt. Jag vill bara ta direkt ur mitt inre, naket och ärligt, precis som det är och så som det känns. Och jag vill beröra varenda sate. Jag vill vara den man föstår. I det lilla, i det enkla, i det yttersta. Lilla livet, lilla döden, vi äger så lite.
Dödsångest och livets källa
Idag upplevde jag en djup svacka, dödsångest. Min farmor är gammal, min familj kommer inte vara för evigt, och jag tar inte hand om dom som jag borde. Detta var bara toppen på det isberg jag hela tiden formar, jag vet inte, men idag blev det för mycket! Det känndes stort och svart. Jag blundade, och gjorde som jag alltid gör. Flydde.
Åter igen sträckte jag ut min hand mot Min bästa vän och egna Robin Hood, Johanna. Hon Omfamnade mig och efter tre minuter i hennes sällskap var jag på topp igen. Den är så underbar, vår vänskap. Vi tycker så lika, är så lika men ändå så fruktansvärt olika. Vi funkar klockrent. Jag tror att jag har hittat min själsfrände och som så många gånger förr önskade vi att en av oss var man..
Mitt i allt det svarta fanns hon alltså där som livets ljus. men det fanns också en annan grej. Jag upplevde den stora återföreningen med vinterglädjen och barndomsminnet, Sparken. Ett mycket underskattat färdmedel och motionsform på två medar. Jag susade fram genom byn och kännde livsglädjen krypa tillbaka i min kropp. Fort gick det och kul var det. Jag ska lätt använda sparken mer! Det var som att jag var tio år och behärskade sparkens alla konster, precis som förr. Jag tänkte med glädje på alla timmar jag tillbringat på min spark, fram och tillbaka till skolan, till skridskobanan, till kompisar, på huvet runt, runt på gatan. Lätt att jag är tillbaka i mitt esse.
Eller? 
Låg Jesus i krubban och log?
Julen är i full gång, lyckliga familjen knäcker nötter och myser ihop i sitt alldeles perfekta julstädade hus. Julklapparna delades ut igår, och alla nya spel är provade, leksaker lekta med och kläderna sitter på den som fått dem. Kärleken spirar. Den hemmalagade julmaten känns inte alls överflödig utan god, och bra. Det skrattas, skålas i julmust och alla är så otroligt lyckliga, lugna och glada. Ingen bittermandel göms i lyckliga familjens julegröt. Allt är frid och fröjd. eller?
Allt känns så förljuget, var det detta som menades med julefrid, var det för denna skull Jesusbarnet en gång föddes. Var det det här som Gud tänkte när han gav oss sin enda son. Log Jesus när han föddes, egentligen? Och om han föddes idag, skulle vi bli lyckliga då?
Allt känns så förljuget, var det detta som menades med julefrid, var det för denna skull Jesusbarnet en gång föddes. Var det det här som Gud tänkte när han gav oss sin enda son. Log Jesus när han föddes, egentligen? Och om han föddes idag, skulle vi bli lyckliga då?
hundra kilo kärlek
Jag försöker, jag försöker verkligen. Men det är som om jag inte lyssnar, som om jag inte ser, som om jag inte fattar alls. Jag gör allt, men inget hjälper. Jag sitter fast och vet inte hur jag ska nå mig. Jag vet inte vad jag ska säga för att jag ska förstå. Jag vet inte vad jag ska göra för att se mig. Lite lätt vilse, och nu har mina händer börjat tappa huden också. Tack för fredag imorgon, eller nej. Det betyder inget. Vad trodde jag? En fri helg - knappasat. Fredag är bara en dag närmare utbrändheten. Men hurra. Sovmorgon till Sju. Otroligt.
Radionämden ska granska far..
Eller ialla fall SVT, Leksand. Det är barnprogrammet Sagoträdet, ett program för döva barn 3-8 år som ska granskas under lupp av Radionämden. Anledningen är att någon tittare (antagligen en tittares förälder, av tittarålder, reaktion och åtgärd att dömma) har reagerat på att Sagoträdet sprider Feministpropaganda. Detta genom att man i ett avsnitt sa att: "Skillnaden mellan tjejer och killar är att killar har snopp".
Och jag bara undrar, vad är felet nu, vad ville denne inskränkte tittare att man skulle säga, och vad hade det isf varit för anti-feminist propaganda. Vad är det för en värld vi vill ha egentligen? Jag tycker synd om alla barn som inte får växa upp och veta att alla är lika mycket värda. Det man vill, det kan man, även om man är tjej.
Det är inte lätt att vara liten!
En annan grej, När man som vuxen pratar engelska över barns huvud, förstör man inte barnens Engelskaintresse då? För som barn förstår man att det som sägs i lågmäld röst, på ett annat språk handlar om en själv. Och att det som sägs antagligen är Negativt. Är det då inte att hämma barns intresse för språk när man missbrukar sitt kunnande på det sättet? Man vet ju själv hur det är, man hatar att inte förstå, och ofta blir man inte sugen att lära, utan hellre hata. Man borde Överhuvudtaget aldrig prata över barns huvud, det är att stjälpa och inte hjälpa.
Det är banne mig inte lätt att vara liten!
Ny dag. Underbart!
Och jag bara undrar, vad är felet nu, vad ville denne inskränkte tittare att man skulle säga, och vad hade det isf varit för anti-feminist propaganda. Vad är det för en värld vi vill ha egentligen? Jag tycker synd om alla barn som inte får växa upp och veta att alla är lika mycket värda. Det man vill, det kan man, även om man är tjej.
Det är inte lätt att vara liten!
En annan grej, När man som vuxen pratar engelska över barns huvud, förstör man inte barnens Engelskaintresse då? För som barn förstår man att det som sägs i lågmäld röst, på ett annat språk handlar om en själv. Och att det som sägs antagligen är Negativt. Är det då inte att hämma barns intresse för språk när man missbrukar sitt kunnande på det sättet? Man vet ju själv hur det är, man hatar att inte förstå, och ofta blir man inte sugen att lära, utan hellre hata. Man borde Överhuvudtaget aldrig prata över barns huvud, det är att stjälpa och inte hjälpa.
Det är banne mig inte lätt att vara liten!
Ny dag. Underbart!
