minemale

Flickan går runt och är nervös.
Andas knappt.
Hon kan inte tänka ens halvklart.
Månen ute lyser upp sjön som ligger stilla och blank.
Det är inatt dom ska mötas, deras sista möte.

Pojken går runt och är nervös.
Andas knappt.
Han kan inte tänka ens halvklart.
Gatubelysningen lyser starkt upp den tomma lägenheten som han kallar hem.
Det är inatt dom ska mötas, deras sista möte.

Och båda vet om det.

Flickan traskar med snabba steg ner mot centrum, på väg mot en ny puzzelbit i livet går hon.
Med rädsla över vad som ska hända, tänker hon på pojken.
Pojken står och spejar ner mot gatan, väntar. på ett nytt vägskäl i livet.
Med rädsla över vad som ska hända, tänker han på flickan.

Det är kväll.
Deras sista kväll.
Och båda vet om det.

Flickan når gatan där han har sin adress, hon andas snabbare, hjärtat sitter i halsen,
pumpar blod ut i kroppen.
Den kropp som snart ska vara ensam.
Pojken vänder sig sakta om, han har sett henne, han vet att hon snart är här.
Han andas stilla.
Hjärtat sitter i maggropen och pumpar ut blod i kroppen.
Den kropp som snart ska vara ensam.

Och båda vet om det.

Flickan närmar sig dörren med försiktghet.
Hon tänker på varje fotsteg hon tar, varje steg är räknat.
Det går tugnt, men hon är framme.
Framme vid sin nya puzzelbit.
Pojken står i hallen och lyssnar ut mot trapphuset.
Hon är här nu.
Han också. Han är vid sitt vägskäl.

Dom andas i takt en stund, på var sida om dörren.

Efteråt ska inget bli som förr.
Och båda vet om det.

Flickan trycker sakta på ringklockan. Hon hör signalen eka i lägenheten.
Hon känner paniken gripa tag. Det är försent att vända. Det är försent att gå tillbaka.
Hjärtat bultar ännu i hennes hals.
Hon kvävs nästan i det tysta trapphuset.
Pojken öppnar dörren efter att ha samlat mod.
Det sista han ska minnas av henne är det första han ska få se, när hon står där i dörren.
Han får svårt att andas.
Det är försent att springa tillbaka in i lägenheten, in till tryggheten.

Och båda vet om det.

Flickan ler försiktigt mot pojken i dörren, men ångrar sig genast.
Hon ska minnas hans vackra hand som tryckte ned handtaget för att släppa in henne.
För att släppa in det nya.
Hon tar ett steg, och är inne i hallen.
Pojken koncentrerar sig på att bevara lugnet. Han blundar för en sekund, men slår upp ögonen.
Hon står där, lika levande som igår, men med försiktigare ögon.
Han flyttar sig åt sidan och hon kliver in.

Det ska inte bli mer än så.
Dom kommer inte sitta vid bordet över en kopp te.
Dom ska mötas, en sista gång.
Det kommer inte bli mer än så,
och båda vet om det.

Flickan höjer blicken och ser på den pojke hon en gång älskat, avgudat.
Fortfarande älskar.
Hon vet inte vad hon ska säga för att kväva tystnaden.
Den tystnad som håller på att kväva henne.

Pojken ser djupt in i flickans ögon. Den flicka han en gång älskat, avgudat.
Fortfarande älskar.
Han vet inte vad han ska säga för att kväva tystnaden.
Den tystnad som han ser håller på att kväva henne.

Och båda vet om det.

Det är ett avsked.
Ett avsked utan ord.
Dom ser på varandra.
Och båda vet.

Flickan tittar på honom en sista gång. Andas ett sista andetag tillsammans med honom.
Vänder sig sen om igen.
Och lämnar lägenheten.
Pojken ser att hon tittar, försöker se vad hon ser, men han ser bara henne.
Han andas ett sista andetag tillsammans med henne.
Han ser henne vända sig om och lämna lägenheten.

Ett sista avsked.
Ett sista andetag.
Och båda vet om det.

Dom går själva nu.
Var och en till eget bo.
Dom älskar varandra, men vet, att det var ett sista andetag.
Vet att livet kommer flyga vidare.
Utan dom tillsammans.

Var och en på var sida väggen.
Dom suckar men ler sakta åt varandra, tillsammans.
På var sida livet står dom.

Och båda vet om det.