minemale

Jag har valt att säga upp mig från mitt jobb på Lidingö, för att flytta tillbaka till Leksand och läsa lite på Komvux innan jag åker vidare till andra sidan jordklotet. Klokt eller inte, det visar sig. Men ångest det har jag.
När jag satt i bilen måndag morgon 8.47 fick jag kramp i andningsgångarna. Jag visst inte vad jag skulle göra. Mina tankar blev svarta och luften tog slut. Ett tryck över bröstet och ögonen blev blanka. En helt vanlig ångestattack tydligen. Jag satt sen så hela vägen hem, panikattacker kom och gick. Jag sa inget, jag ville inte att min morbror skulle se. Inte heller min syster. Jag vet inte om det blev som det blev bara för att jag var trött och extra kännslig, eller för att jag verkligen ångrar mig? Ibland fick jag för mig att jag var utsatt för en dementorkyss.
Jag tänkte ialla fall väldigt mycket under bilresan på tre timmar. Tankar på framtiden. Det enda jag ville var att bada, jag hoppades på att vattnet skulle skölja bort alla problem, och att bara jag fick tvätta mig med tvål och schampo i min barndoms bästa sjö så skulle allt bli som vanlig. Som förr. Bra.
Jag åkte och badade, men effekten var inte riktigt som jag önskade. Frågan är bara om det vart bättre eller sämre av att jag kunde glädja Melvin med att vara bästaste moster i världen som bygger assnygga sandslott med leksutgor på. Jag vet inte. Men barn på nytt blev jag på ett sätt. Men inte problemfri. Är det gråta jag behöver. Eller bara lite omtanke. En kram. Lite uppskattning för att jag är jag. Det lilla jag gör gör jag bra. Men ingen ser. Ingen säger något. Kan jag få vara den som få prata med den som är jag? Men som det är, jag är inte den som är den jag är den andra. Varför kan jag inte få vara den som gråter ut hos mig? Varför kan jag inte ge mig själv de goda råd jag ofta ger andra? En kram. Omtanke. Fina ord. Flaggan i topp, jag skiter i snopp. Ensam är stark och utan vänner är du dödens. Din egen familj. Låt mig vara igen.
Stress. Jag tror det kan vara stress jag känner också. All panik över alla jag måste träffa. Alla jag inte vill träffa. Och alla jag trotts allt kommer träffa. Och dagarna. Alla dagar som bara kommer rinna iväg. Hur ska jag hinna alla måsten utan att försöra. Hur ska jag kunna göra det bästa av alla 21 dagar utan att jag stressar sönder dom? Utan att jag missar att göra vad jag vill. Vila utan att få ångest, går det?
Och bo. Var ska jag bo? I vilket hus, i vilken säng? Vad kan jag kalla mitt hem? Var kan jag ta någon och säga "här bor jag" och verkligen mena det? Verkligen visa att här är mitt hjärta. Min själ. Mitt rum. Mitt hus. Mina saker. Min säng. Mitt. Mitt mitt. Välkommen hem till mig.
Min pappa såg igår att jag var fel. Lika så min mamma. Hon kramade mig och sa att jag inte skulle bli som förut, när jag bara hade taggarna utåt hela tiden. Hon sa att det tyckte inte hon var trevligt. Jag tittade på henne och sa att jag tyckte inte heller det var trevligt, ingenting utav det här tycker jag är trevligt. Hon såg på mig att jag menade det. Min pappa däremot hånskrattade och frågade om jag var på töksidan. Sen frågade han om det gick bra att jag sover på en madrass i ett halvår. Jag höll på att börja gråta och kroppen laddade för en ny ångestattack. Gubben skrattade osäkert och såg att han inte var rolig. Allt ordnar sig sa han då, och gick. Jag vill tro på min pappa. Jag har börjat packa upp mina saker nu. Tagit ner en hylla och invaderat en byrå. Vem har sina kläder i en byrå? Jag har tydligen. En flyttkartong är tom. En halvfull och en är helfull av skit. 3 andra står ute i lillhuset. Där får dom bli. Lätt. Var gör jag av alla saker? Vad som än händer så ska jag inte bli nostalgisk. Nuförtiden är jag snygg. I helgen ska jag träffa gamla bekantskaper. Jag ska inte falla tillbaka i någon annans roll. Jag ska vara jag. Jag är tillbaka och jag är helball. Helbra. Så in i helvette jävla osäker. Nu är det natt och jag tror att jag ska sova. För imorgon bitti kommer klockan ringa 09.00 och jag ska upp och ta tillvara på ännu en av mina semesterdagar. Jag får inte missa något, jag ska fånga dagen. Fånga allt..
Stress.
(Var är jag någonstanns?
Lilla jag. Kom fram. Ibland känner jag inte mig själv överhuvudtaget.)

Allt Ditt är Mitt och allt Mitt är Mitt.