Torbjörns negrer

Varför är man så svag jämt?
Fast jag vet inte. Det kanske är stark man är. Annars skulle man väl inte orka, tror jag? För hur var det nu, människan är väl av naturen starka. Vi tillhör väl jordens starkaste art? Arten som överlever.

Just nu är det så himla mycket jag vill. Jag vill se allt, göra allt, uppleva allt, allt ALLT. Jag längtar till att kasta mig ut och bara suga in upplevelser och kunskap. Längtar. Men Det är där det skär sig.. Jag är ju mitt uppi något, livet pågår hela tiden just här, just nu. Men ändå längtar jag bort? Jag upplever och lär varje dag. Men ändå går jag i väntans tider. Vad förväntar jag mig? Vad väntar jag på? Varför tar jag inte bara tillvara på tiden?
Jag vill kunna ligga på dödsbädden när jag är sisådär nittiotvå år, le mot mina tretton barnbarn och säga
"been there, done that!"
Jag vill dö nöjd och leende. Nittiotvå år gammal. Famlijen ska säga
"Släktens gamling är grym!"
Tom, men ändå så full.

En bra karl reder sig själv. Lovely!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0