minemale

Jag känner en enorm tomhet som omsluter mig, och jag vet att jag kännt så förut, jag vet att jag skrivit om det förut, jag vet att jag varit här förut, och det är det som känns så tomt. Vad är det som händer. Var är jag, vad gör jag?
Jag behöver ett projekt, något att sätta tänderna i. Jag vill skriva en bok, måla en tavla, spela huvudrollen i en pjäs. Jag vill göra något, men sen blir det inget mer än en tanke. Jag vet att man är sin egen lyckas smed, jag vet att man måste jobba själv för att komma någonstanns och jag vet att den enda som kan göra något åt sig själv är just sig själv. Man kan aldrig hänga upp livet på någon annan, lita på att det ordnar sig via tredje part. För det gör det inte. I alla fall inte om man vill ha ett värde i sitt eget liv. Det vill jag, men jag klarar inte av att ta tag i något känns det som. Jag vet inte åt vilket håll jag ska, jag har tusen tankar och inte en enda färdig plan. Nu har jag landat och kommit hem från min semester, och precis som jag misstänkte så är det visst lika dant. Även fast man tar ett halvt varv runt jorden kvarstår allt. Jag har en tendens att leva som en struts, fast istället för att sticka huvudet i sanden rymmer jag. Jag beställer en spontan resa eller ordnar ihop en jättefest. Engagerar mig i något egentligen helt ovesentligt, allt för att slippa hamna där skon klämmer. I beslutarzoonen.
Ibland undrar jag om Jag bara låtsas vara målskytt men egentligen är jag en simpel bänkvärmare. Jag vet inte vem jag försöker lura, eller vilka jag lyckas lura. Det känns rätt ofta som om folk bedömmer mig som den som tar sig någonstanns. För det är den jag vill vara. Jag försår inte vad det är som är svårt och fel egentligen. Varför tar jag mig inte bara i kragen och gör nått. Jag spelar för bra och lurar även mig själv. Snart kommer jag sluta som en vanlig lurad dödlig jävel. Barn volvo villa i Insjön. Förlorat livet.
Nej nej nej.
Idag åt jag middag med far och kvinnan, alla har blivit så tjocka, vi ska göra en familjebantning. Sallad soppa och motion. Tillsammans ska det gå. Felet är bara att vi är inte tillsammans. Det finns ingen gemenskap. Det är ingen familj. Pappa pratade ialla fall. Berättade om sin barndom, om släkten, om allt. Jag lyssnade. Men ville bara gråta. Vi diskuterade farmor. Jag ville bara gråta. Kvinnan drog några inlägg från Polen. Jag ville bara gråta. Jag berättade om mitt jobb. Jag ville bara gråta. Jag gav upp. Har gått och lagt mig. Skriver ur mig, lyssnar på melankoli, jag vill bara gråta. Men inte en tår kommer.
Jag vill prata med min mamma, jag vill att hon ska berätta allt, jag vill att vi ska sörja ihop. Sörja allt som var. För det har vi inte gjort, eller har vi? Min barndom, jag minns inget. Jag minns allt. Men jag antar att jag ljuger även där. Jag vill veta hur det var. Jag vill att min far drar sin version. Jag vill veta allt. Jag vill bli mätt på berättelser. Jag vill få en anledning att gråta. Jag vill ligga i din famn och vara liten, smal och nätt. Jag vill att du klappar mig på huvudet och tröstar mig. Jag vill få gråta hos dig. Prata. Jag vill ligga med dig och känna samhörigheten. Det självklara. Jag saknar fan kärleken. Jag vill ha ett mål. och nu kommer tårarna och det ska jag ta vara på. tio minuter för mig själv. Igen.

(Varje träd har en rot
Varje hus en byggd grund
Det är bara min som ryckts bort från mig
Gud, när ska jag bli fridlyst
Slå upp i en bok
Hon är en ovanlig art
Så förbjudet att såra
Sätt henne tillbaks där hon stod)

Jag saknar fortfarande dagarna då vi hade musiker ihop. Då vi ägde allt.