minemale

Det känns som att det är ren oflyt att jag träffade dig förra helgen. Oflyt på ett bra sätt. På fredag inleds min sista helg och du kommer hit, och jag vet inte vad jag ska säga. Jag måste vara galen, för jag ska ju åka. Men ändå är du det det enda jag vill. Kanske bara för närheten, kanske för att jag fått upp ögonen, jag vet inte. Kalla mig hjärtlös. Kalla mig kall. Men jag vill träffa dig. och du vill uppenbarligen träffa mig. Fast att du vet hur det är. Att uppmuntra kanske är det dummaste jag kan göra, men samtidigt, du uppmuntrar lika mycket. Karusell. Varför händer det alltid mig?