minemale

Idag upplevde jag en djup svacka, dödsångest. Min farmor är gammal, min familj kommer inte vara för evigt, och jag tar inte hand om dom som jag borde. Detta var bara toppen på det isberg jag hela tiden formar, jag vet inte, men idag blev det för mycket! Det känndes stort och svart. Jag blundade, och gjorde som jag alltid gör. Flydde.
Åter igen sträckte jag ut min hand mot Min bästa vän och egna Robin Hood, Johanna. Hon Omfamnade mig och efter tre minuter i hennes sällskap var jag på topp igen. Den är så underbar, vår vänskap. Vi tycker så lika, är så lika men ändå så fruktansvärt olika. Vi funkar klockrent. Jag tror att jag har hittat min själsfrände och som så många gånger förr önskade vi att en av oss var man..

Mitt i allt det svarta fanns hon alltså där som livets ljus. men det fanns också en annan grej. Jag upplevde den stora återföreningen med vinterglädjen och barndomsminnet, Sparken. Ett mycket underskattat färdmedel och motionsform på två medar. Jag susade fram genom byn och kännde livsglädjen krypa tillbaka i min kropp. Fort gick det och kul var det. Jag ska lätt använda sparken mer! Det var som att jag var tio år och behärskade sparkens alla konster, precis som förr. Jag tänkte med glädje på alla timmar jag tillbringat på min spark, fram och tillbaka till skolan, till skridskobanan, till kompisar, på huvet runt, runt på gatan. Lätt att jag är tillbaka i mitt esse.

Eller?