Städa bort ångesten
Det känns så fruktansvärt skönt att jag har rensat ur min klädbyrå. Ångesten kom krypande. Paniken. Så jag började göra som man gör i ett mindre bra förhållande - städa. Tyvärr skvallrar väl en ren yta mer än en oren. Men det känns bra igen. Jag gjorde något. Jag satt inte och stirrade in i väggen och byggde på min "ångest över att jag inte gör något - ångest", ännu mer, och jag antar att det är bra. Någon gång kommer jag falla, jag vet att jag borde. Men det är inte idag, det har jag inte tid med. Eller nej, i slutändan kommer det ändå inte ske, och jag kommer skylla allt på stoltheten. Jag är för stolt för att ligga ner. Jag är inte den som är svag. Jag vill vara stark. Jag vill vara starkast. Jag är starkast. Det finns ingen annan utväg, för jag står där dom andra faller.
(Hellst av allt vill jag bara krypa ner under täcket, ligga sked, kura in mig i dig, bli kliad över ryggen, pillad i håret och känna mig oändligt trygg i världen man skapar sig mellan fyra ögen. Egentligen vill jag vaggas in i den trygga förljugna gropen och somna in med tron om att allt ordnar sig till det bästa. Tillfredställd i det lilla, i det enkla, i det yttersta.)
Jag är så rädd att vara den som kommer lite försent till allt. En sån som inte fattar när det är nog. En som går och väntar mirakel, men missar vart enda ett eftersom jag har för höga förväntningar på livet. Jag kommer sluta som bitter.
"Men det är som det är, det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel.
Det är svårt att stå böjd inför mindre än mirakel." (L.W)
Nej, jag vill inte lära mig skriva rätt, prata rätt, säga rätt. Jag vill bara ta direkt ur mitt inre, naket och ärligt, precis som det är och så som det känns. Och jag vill beröra varenda sate. Jag vill vara den man föstår. I det lilla, i det enkla, i det yttersta. Lilla livet, lilla döden, vi äger så lite.
(Hellst av allt vill jag bara krypa ner under täcket, ligga sked, kura in mig i dig, bli kliad över ryggen, pillad i håret och känna mig oändligt trygg i världen man skapar sig mellan fyra ögen. Egentligen vill jag vaggas in i den trygga förljugna gropen och somna in med tron om att allt ordnar sig till det bästa. Tillfredställd i det lilla, i det enkla, i det yttersta.)
Jag är så rädd att vara den som kommer lite försent till allt. En sån som inte fattar när det är nog. En som går och väntar mirakel, men missar vart enda ett eftersom jag har för höga förväntningar på livet. Jag kommer sluta som bitter.
"Men det är som det är, det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel.
Det är svårt att stå böjd inför mindre än mirakel." (L.W)
Nej, jag vill inte lära mig skriva rätt, prata rätt, säga rätt. Jag vill bara ta direkt ur mitt inre, naket och ärligt, precis som det är och så som det känns. Och jag vill beröra varenda sate. Jag vill vara den man föstår. I det lilla, i det enkla, i det yttersta. Lilla livet, lilla döden, vi äger så lite.
Kommentarer
Trackback
