minemale

Jag ligger här ute på den gröna gräsmattan och solen skiner och jag är helnöjd. Eller nej. Men det kunde vart så. Jag ligger ute på den gröna gräsmattan och solen skiner och jag är inte nöjd. Plötsligt var det något som fattades mig. och jag kan inte sätta fingret på om det är jag som är dum och otacksam och inte ser vad jag har, eller om verkligheten ser ut som jag inte vill? Jag saknar ärlig och konkret uppskattning. Någon som ser vem jag är och gillar det den ser för att det är jag, i renaste form. Jag snackar inte om den stora kärleken eller ett enstaka knull som piggar upp för stunden. Jag pratar inte ens om en liten romans. Jag talar om det som är nära nu. Det räcker med lite vardagsuppskattning någon gång. Och det är typiskt mig att jag förväntar mig sådant här och att jag åter igen blir besviken. Toppar och dalar. Men varje ton jag bygger upp lyckas någon annan rasa ner. Man får vad man förtjänar, som det så vackert heter. Men när? Och om det är detta jag förtjänar så måsta jag vara världens sämsta människa. Jag ger och ger och ger. Ibland känns det som om jag slickar golvet efter smulorna för att få igen bara lite av allt jag kastar ut.  Kan ens självbild vara så långt ifrån verkligheten?! Besvikelsen, besvikelse, det måste vara det som är det värsta. Och jag vet att jag är sjukt bra på att bygga upp en förväntning. Förväntan. Men någonstanns vill jag tro att det ska gå. Att även om jag ger allt så ska jag innom kort få tillbaka det jag gett. Förväntningar och krav på min omgivning. Eller bara en tro på ömsesidighet i relationer? Jag lider utav det och jag måste sluta med det. Just nu känns det som om alla andra kan stänga av allt och sköta sig själva och skita i andra. Men jag kan inte det. Jag måste bjuda på mig själv, jag måste bygga upp förväntningar och jag tar allt personligt. Jag är en känslomänniska av högsta rang. och nu måste jag sluta med det. Jag trampar runt och tar upp allt, och som vi alla vet så är det lätt att glöma den snö som föll ifjol när sommaren plösligt blev så fin. Jag orkar inte. Det är tungt men jag måste våga stänga av. Jag måste skita i allt och alla och sköta mig själv. Inte vara ensam, men dock frånvarande. Jag måste ge vad jag får, inte ge vad jag vill ha tillbaka. Bete mig som alla andra. Det är hårt och det är svårt men om jag inte gör det kommer jag förstöras helt.   Tomhet. Gråt och utpumpad på energi. Grattis idioter. Ni vann. Igen. 
(det värsta är att om jag stänger av kommer ändå jag att vara borta. Jag är inne i ett No Win/No win game. och jag hatar det. Igen)
..Och den stora anpassningen, hur var det med den?
- för nej, det är inte jag. Det är Ni?