minemale

God morgon.

Lördag morgon, ledig dag.
Och det kunde ha varit underbart, om det inte var för att jag är så fruktansvärt trött.
Sov till 12. Masat runt och gjort i princip ingeting. Behöver ett mål en riktning för att ens orka gå. Men jag ser inget. Så jag jäser över på min stol och blir sittande.
Och jag hatar det.

Min trötthet kom till mig i slutet på augusti ungefär. Det var som att sommaren inte ville släppa taget, som om min hjärna fortfarande var intställd på semester, och så har det förblivit. Det känns som jag går runt och är ständigt nyvaken, eller ständigt påväg i säng. Precis som om jag hade en gardin för ansiktet, en tunn tunn gardin som man ser igenom, men lite sådär svagt, ni vet?

Och det är asjobbigt.

Jag försöker att tänka bort min trötthet, låtsas som ingenting, eller sova ut, i veckan var jag hemma från jobbet i tre dagar för jag hade halsont och feber. Jag gjorte inte många knop. Sov, tittade på film och sov igen. Men det hjälper inte. Jag är precis lika trött när kvällen smyger sig på och det är dags att sova.

 Jag är fången i mig själv och jag hatar det.

Tröttheten blir en ond spiral och gör att jag tappat lusten, jag känner mig likgiltig och om jag fick bestämma skulle jag nog bara stanna hemma. Som tur är låter jag mig inte bestämma utan försöker ta mig iväg på saker så ofta jag orkar. Men jag orkar inte jämt vilket verkar vara svårt för mina vänner (och även mig själv) att acceptera och jag får ofta höra att jag är tråkig. Vilket jag redan berättat för mig själv både en och två gånger.
Och ni vet själva hur det är när man känner sig tråkig?
Inte är man festens clown när man väl tar sig ut inte, nej nej, man faller in i fällan och blir just, tråkig.

Och jag ser mig inte som en tråkig människa egetligen, men tröttheten förstör mig.

Är man tråkig går man inte på alla spontanroliga fester eller konserter som ens vänner ska på, man stannar hemma. Får slängt i ansiktet att man är tråkig. Känner sig lite tråkigare än innan. Klappen man gav sig själv på axeln för att man lyssnade på sin kropp som bara skrek NEJ NEJ NEJ JAG MÅSTE VILA känns plötsligt helt obefogad. Stryk borde man ha. För att man är så himla tråkig.

Om bara denna trötthet kunde lämna mig.

Jag försöker med allt, och jag gör så gott jag kan. Och nu får jag lyssna på mig själv när jag någonstanns mycket tyst och försiktigt hejjar på mig själv. Någon måste lyssna på mig. Och det är jag.

För jag finns bara som en.