ur en annan synvinkel

Härom dagen, eller var det härom veckan fick jag för mig att jag inte hade några bra intressen eller yrkesval. Då garvade Rogga åt mig och frågade vad jag menade. Det är ju jag och ingen annan som sitter i Atlanta och är helnöjd. Jag skämdes då, för jag tänkte inte på det!

Måndag är nu avklarad och den har varit lång på något vis. Började vid halv åtta i morse och var B vakt medans Mamma P skjutsade stortjejerna till skolan och Pappa J åkte till sin träning. Sen lämnade P i lillkskolan också och jag mötte upp Hanna och vi tog oss till tennisbanan. Intressant det där med tennis. Ganska kul egentligen. Synd bara att man inte är nästa Björn Borg, jag tror det hade kännts lite roligare då. Men, jag garvade rätt friskt ändå!
Sen åkte jag hem och duschade av mig och satte händerna (haha) på strykning. Skönt att bli av med det, och precis när jag var klar kommer B hem med tvillingarna i släptåg, eller nu när jag tänker efter var det mer hon som var släptåg efter killarna. Dom rusade ner i källaren och började leka direkt. Vi vuxna satt uppe och drack kaffe och J visade Aschmed the dead terrorist från sin Iphone och vi skrattade rått. Dock fick jag ett stygn av saknad efter min lilla CorrianderKorian där hemma. Nygge såg alltid på Aschmed!
Sen åkte tvillingarna hem och jag åkte och hämtade stortjejerna, dock fick jag hjärnsläpp och åkte fel. Men rätta vägen var bara en U-turn bort så jag hann i tid ändå!
På parkeringsrutan brevid mig står Linneas Pappa, han var den som skulle hämta ur sin carpool idag, så vi jiddrade lite.. Men det är så svårt det där, amerikanare är så trevliga, men samtidigt så känner jag att jag inte har en aning om vad jag ska säga till en Nhl stjärna på rutan brevid mig. Eh, så du gillar hockey? Skoj!
Alla kom och bilen fylldes av prat och skratt och ungar, och jag rattade hemmåt. Väl hemma gick det inte många minuter innan M fick årets breakedown. Det hela började med att hon inte fick följa med mig och W till mallen, vi skulle dit och hämta våra saker ju. Och M har prov imorgon och massa saker hon inte gjort, så nejet bestod och hon blev galen. Stackarn. Hon slog W, skrek åt sina föräldrar och bröt ihop totalt över ett förstört armband. Och själv stod jag bara där som ett fån. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra och decibellen i Ms röst var outhrdlig. Det tog hårt, hela urflippandet. Jag såg nämligen mig själv i M, hela hon var jag i den åldern. Jag kände all ångest, jag kände skammen hon kände över att hon visste att hon gjorde fel, gråten över att hon var så oväntat arg, rädslan över att hon inte kände igen sig själv. Viljan att vilja vara liten men ändå stor. Kunna bestämma själv men inte kunna hantera det. Ångesten över familjehatet, allt allt allt kände jag igen och jag var nära att bryta ihop själv. Jag mins exakt hur tungt det var. Och att nu flera år senare bevittna det hela och se det ur ett "mammaperspektiv" var hemskt. Hur orkar man som förälder?

W och jag blev utskickade (w var rätt bra på att retas och jag tog ett snack med henne i bilen, för jag såg Emma i henne, precis min retfulla lilla lillasyster bodde i henne idag!) och vi drog fortare än kvickt till mallen och fixade vårt och påvägen hem stannade vi och tankade också, så nu har jag full tank och är redo för roadtrip!
Väl hemma går W till en granne och jag smyger ner till mitt rum, M har lugnat sig och sitter med läxan. och jag var livrädd att väcka den björn som lyckats somna igen!
Väl nere var jag förkrossad. Jag vet inte varför det tog så hårt med Ms utbrott, men jag mådde skitmysko. Som tur var satt Rogga vid msn så jag fick skriva ur mig lite, dock hann jag inte tömma tårkanalen innan det var dags att jobba igen. För på nått konstigt sätt var det enda jag ville att gråta. Men jag är inte den som gråter, och tiden fanns inte, så jag spar mig lite till. Men chokad över mig själv, det är jag! Vad menar jag, och varför reagerade jag som jag gjorde?
Jag tror jag måste vara min egna terapeft några dagar nu för att reda ut det hela, ska jag bli sådär varje gång som trettonåringen dalar kommer jag inte klara av mitt jobb. Jag ska ju vara livboj, inte ankare! 

     
Dagens verk och gärningar, känns dock som att jag strycker både Efa Attling och Björn Borg som tilltänkta förebilder...

God Natt!