ur en annan synvinkel

Är hemma efter en vecka i soliga Florida.
Hade gärna bjudit på en redovisning ikväll, men det blir inte.
Jag ska lägga mig och kämpa för att inte bli någon som man tar sig an. Snart ger jag upp. Snart orkar jag inte mer.
Kvar i det trygga i en å en halv månad till. Sen.
Svart.
Och det tar så hårt.
Det känns så skit.
Och jag hatar att jag ens försökte.
Plötsligt verkar jag, misslyckad?

Och jag försöker att inte tänka så. Inte tänka alls. Vara positiv. Inte tänka på jobb. Jämt.
men det går inte.

Nej.
Ingenting känns kul längre. Inte ens att min panda luktar Roger ger någon tröst.
Jag önksar att jag fick krypa upp i din famn och att du låg och klappade mig på lockarna och pussade mig på kinden och att jag inte ens behövde gråta. Nej.
Men om jag bara kunde få höra din röst, lite lite.
Nej.
Inte ens det.