ur en annan synvinkel

Tillbaka i duluth och verkligheten, för mig innebar det en "ledig Söndag". Började med att måla ett ägg med familjen på morgonen, sen åkte jag till gymmet och köttade. Körde hårt för att få ur all skit ur mig, alla kännslor, all besvikelse, all oro. Gick bra i en å en halv timme då jag koncentrerade mig på att träna, vara stark, lyfta mer, springa snabbare. Men sen, melankoli igen. Jag vill inte vara så. Jag måste hålla mig uppe, pigg glad och allert, jag har trotts allt ett jobb och en familj att underhålla. Än så länge.
Hem, frukost/lunch, gröt för fibrerna och ägg för proteinets skull. Sen latade jag mig, fastnade i ingenting och hörde inte ett ord från Rogga. Orosklump i magen med tanke på att jag visste att han skulle hoppa fallskärm hela dagen. Men det vara bara att ignorera, hålla skenet uppe och köra vidare. En återförening med Hanna som slutat jobba för dagen, trodde vi. Så vi åkte till Buckan för att dricka kaffe och snacka genom våra liv. Det var riktigt kul att träffa min vapendragare igen och det är bara att erkänna att en vecka utan henne har varit en rätt tråkig vecka, inte minst för hennes del som suttit hemma och väntat alldeles själv.. eller vänta nu. Inte riktigt, men nästan. Eller Hanna. . .?!
Ialla fall så hade Hanna sett den perfekta studentklänningen till Emma så vi tänkte ta oss en sväng till mallet också, bara det att mallet var stängt så det var bara att åka hem igen. Planen var att lägga klart puzzelbitarna och sen dricka oss bubbliga på champange i solen. Men planen sopades rätt fort för så fort vi klev innanför dörren kom A och sa att tjejerna ville på bio trotts allt och ja, det var vår lott att ta dom. Så det blev att lägga bitarna och lägga champangen på kylning istället. Middag i Hannas resistent för att sen ta oss till biosalongen. Hanna Montana The Movie stod på schemat och här kommer recentionen:

Hanna Montana är en sextonårig tjej som egentligen heter miley cyrus men som uppträder under Montana namnet och lever sitt vanliga liv som Meley. Filmen handlar om hur hon tillslut måste välja väg, vill hon fortfarande vara Hanna Montana den stora tonårsstjärnan med sjuåriga tjejer som fanclub eller vill hon leva ett vanligt liv som Miley Cyrus, eller kan hon helt enkelt få båda??
Det var musik, kärlek, intriger far/dottergnabb och livsavglrande val rakt igenom.
Och en massa massa skrik.
Filmen riktar sig till tjejer något yngre än mig och faktiskt var den inte mycket för mig alls. men det kan ju bero på att jag inte gillar skrik-tjejer med fejblond hår och fin sångröst, vad vet jag. Tioåringarna och Hanna njöt ialla fall så jag antar att filmen fyllde sin funktion. Jag skrattade dock gott åt alla små skämt som smygit sig in och som tydligen bara jag (?) upptäckte. Mycket lustigt. Sen att dom lyckats producera en film med temat schizofreni för barn är ju för mig något alldeles enastående, men det är ju min åsikt. .
Ironi.

Och hur var det då med Rogga?
Jo, mycket riktigt har killen gjort sin första krasch idag, och jag vet inte mycket mer än att han kallar det änglavakt. Inte död, inte akuten men ont. Och jag har inte ens pratat med honom.
Det svarta i det hela är att jag går runt och är småsur för att han inte hör av sig och skickar ett litet ironiskt sms om att han har kraschat, och så har han det. Ödets ironi.
Jag fattar inte varför allt går emot mig hela tiden?
I vilket fall som hellst så är han inte skadad, inte allvarligt ialla fall, som jag fattat det. Men som sagt, vi har inte pratat på över en vecka så vad vet jag, egentligen?
Det enda jag vet med säkerhet är att 7473 kilometer är alldeles för långt borta för sån lång tid just nu.

Är det Montana Hysteri i Sverige också??