ur en annan synvinkel

Kul jobb jag har. Måndag idag och inget att ha ångest över.
Min resa har gått in i en sista fas - tvåsifferfasen. Bara 99 kvar.
Bara två siffror kvar.
Bara.

Gick upp tidigt imorse och gjorde mej redo för att hugga in på dagens arbetspass. P tog stortjejerna till skolan och J åkte strax på träning, kvar var jag, B och en massa disk. Det var bara att hugga in. Morgonen har sin sköna takt. Upp, fixa med disken, äta, klä B, bädda sängar, borsta tänderna, åka. Det är lagomt så.
Efter att jag lämnat trollungen i skolan åkte jag till gymmet för ett möte med Hitler i träningsväg. Skönt att köra ur sig ordentligt. Hade mina nya jumpaskor på mig och jag tror att dom är riktigt bra. Kändes sköna, nu ska jag bara gå in dom lite, sen kommer jag träna som en Gud. Efteråt var jag slut och svettig och tog mig en lång dusch, snackade lite msn med Jossan och sen gick jag upp och gjorde en proteinrik lunch. Omelett med kalkon. Lovely.

Sen var det väl dags att börja jobba... Efter att jag mailat en del, nördat en del och allmänt segat mig. Men tillslut fann jag min gräns och ställde mig lydigt vid strykjärnet. Och jag strök, och strök och strök. Blev klar lagomt till J kom hem med en vän, nån svenne som spelar hockey (suprise!) och tiden var också inne för mig att åka och hämta stortjejerna så det blev ett hej och ett handskak sen lämnade jag grabbarna, B, hennes vän och P för sitt öde.
Väl framme i skolan fick jag sitta och lata mig i bilen innan dom slutade. Och jag väntade, och väntade, och väntade, men inga barn kom! Det visade sig att W, som vi alla trodde var för sjuk för att springa hade valt att stanna på runningclub iaf, och M var bara sen ut. Och våra 2 andra carpoolspolare åkte med sina mammor efter ett litet missförstånd. Jag blev ju stenorolig och jagade rätt på M och sen letade vi runt efter W ett bra tag innan vi fick bekräftat att hon faktiskt var på cluben, coachen sa nämligen först att hon inte var, därav min oro. Efter många om och men begav sig tillslut den tomma bilen hem. Fast det blev ändrat rätt snabbt det också. Runningclub höll på i en timme, varför kunde inte jag och M lika gärna stanna kvar och käka lite glass sålänge? Sagt och gjort, så blev det. Det var skönt med lite kvalitetstid med M, jag berättade störda sov-historier och lärde henne kinesiska. Hon låg på golvet i framsätet och skrattade, jag älskar att hon är lättroad. Sen hämtade vi W och hennes kompis som vi körde hem, och världskriget började.
Men det gick över när dom kommit hem, ätit lite mat och bajsat. (ja farmor hade rätt när hon sa att dåligt humör berodde på bajsnödighet. jag fattar det nu!) Efter mellis var det dötid. Ungarna gjorde läxor, J var med sin kompis, P pysslade i köket, B sökte uppmärksamhet av far och vän och jag mest bara var. Tills det var dags för P att åka till gymmet, då badade jag B som beslöt sig för att starta tvätteri och tvätta min fötter, man tackar. Sen var det middag, lek och tillslut taxirörelse till Ms gitarr.  Det fina med att köra till gitarren är att man får sitta och vänta i en halvtimme, dvs perfekt tid att läsa, telefonera eller som idag, se en film på Ms Ipod. Fin uppfinning. Det fula med gitarren är att jag inte slutar förens klockan 21 varje måndag. Life sucks. Eller?!

Nu ska jag vika mig igenom dödens hög med tvätt, sen ska jag krypa ner och se klart filmen och försöka sova lite.
Stabilt.

Fick indirekt beröm av J idag. Han och hans vän pratade om fördelen med att ha nanny. Vännen var rätt nybliven pappa och ute i svängen rätt ofta, så dom funderade där hemma om det var dags för en barnflicka, J sa att det helt klart var värt det. Sen drog han några historier om när jag kommit till undsättning. T.ex gången då B ställde till en scen när dom skulle åka på bio med W, gången jag slet ungen ur famnen på honom och redde mig på tio minuter. Lovely att höra att man är uppskattad på jobbet!