ur en annan synvinkel

 
Precis här började min resa till Atlanta. Jag och Linnea flög dit ihop och sen kom en resa jag aldrig kommer glömma. Jag har varit med om så mycket, och jag har växt för varje dag. Jag har lärt mig att sköta en familj, fixa i ett hushåll, fixa, planera och samtidigt vara flexibel och spontan. Jag har kännt värme och kärlek och jag har fått en extrafamilj att tänka på ibland. Jag har träffat människor som står mig nära, och jag har fått vänner som jag inte tänker släppa taget om i första hand. Jag har mognat, växt in i den roll jag hittat och som jag gärna kallar min. Jag har hittat en slags inre frid och är totalt nöjd med mig själv och det jag gjort. Jag vågar tro på att ingenting är omöjligt.
Året har bjudit mig på många skratt, kloka ord och härliga upplevelser. Jag kan inte annat än le stort när jag tänker tillbaka på vad jag har varit med om. Det värmer i hjärtat när jag tänker på mina barn och jag hoppas att vi kan komma att hålla kontakten. Nu i efterhand förundras jag över hur lätt, snabbt och smärtfritt mitt år i usa flög förbi, jag kämpade inte i motvind en enda gång. Familjen var den bästa tänkbara och jag var nog den bästa tänkbara jag också.
Jag kommer sakna det, inget snack om saken. Det kommer svida dagen dom åker tillbaka med en annan nanny. Men jag hoppas allt går bra och jag önskar dom massor med lycka till. Själv ska jag ta ännu några kliv på livstigen och hitta något vettigt att göra till hösten, det är med spänning jag närmar mig nästa nivå i livet.
Och även om jag kommer sakna det som varit så känner jag att jag tagit rätt beslut som stannar kvar, det är nått nytt på gång. Jag gjorde mitt bästa och det blev bra. Bättre. Bäst. Nu är det någon annans tur. Jag är nöjd.