Jag har gjort en Paris Hilton..
..dock inte en av hennes finaste grejer, istället gjorde jag en Paris och klev i en spya.
Men det var inte vilken spya som helst utan trollungens spya, så det gjorde liksom inget. Men jag återkommer till den senare, (och ja. Se detta som en varning för er ((HANNA)) kännsliga läsare!)
Igår kunde jag inte blogga för jag råkade på migrän, eller iallafall väldigt kraftig huvudverk och fick lov att gå och sova redan klockan sju. Då hade jag lekt med B ungefär hela dagen, eller i alla fall sen klockan ett då jag hämtade henne i skolan. Hon, tvillingarna, Hanna och jag åkte först och badade, hon var superduktig och fick låna ett par simglasögon av Hanna och plötsligt var hon under vattnet mer än hon var över!! Hon utvecklas och blir så duktig på allt, snart kan hon simma, snart kan hon cykla, och bra på att baka är hon också. Snart behövs inte jag längre..
Sen åkte vi hem och startade vår lek, och jag fattade inget men plötsligt var klockan efter sex och det var dags att äta, jag kände under eftermiddagen hur huvudverken kom smygande men jag körde en ignore, och drack massa vatten. Trodde jag skulle slippa undan, men nej. Efter att jag bärt ner trollungen för trappan var det kört. Jag satte mig vid bordet, totalt utan matlust eller ens saliv att skölja ner maten med, likblek, du dunk du dunk du dunk i skallen. Och jag kan lova, det tog inte många minuter för ens P frågade vad som stod på, hon tyckte jag såg märkligt blek ut och jag berättade om min huvudverk. Men jag sa också att jag fick lov att försöka äta något innan jag hoppade i säng. Och jag försökte verkligen men jag fick i mig ca två tuggor av rebensspjället och en klyfta klyftpotatis. Sen var det kört och jag tackade för mig och gick ner och la mig. Läget mellan sova och vaken, i själva insomningsstadiet är värst tycker jag. Jag låg här med persiennen nere, men det hjälpte ju inte så mycket så rummet var fortfarande för ljust, och ögonlocken för tunga för att låta dom vila på ögonen, och så var det för ljust för att titta. Jag ligger liksom och känner när jag blundar hur ont det gör i ögonen, och jag tittar på mina ögonlock och det blir helt stört. Jag vet inte vart jag ska placera pupillen för att kunna slappna av och sova. Mycket sjuk kännsla men snart sover jag ändå. Och klockan är 18.50-nånting.
Får sova i två timmar, sen vaknar jag upp av att ett visst mellanbarn skriker rakt ut, och jag vaknar. Tror att det brinner, är galet förvirrad och fortfarande med huvudverk. Men jag kan nu inte somna om. Ligger och vrider och vänder på mig i en timme innan John Blund hittar tillbaka. Jag ligger och tänker, tänker alldeles för mycket, eller jag vet inte. Det kanske är bra att ligga och reflektera och fundera lite då och då också. Självklart handlar allt om framtiden, om att komma hem. Det är väldigt ångestladdat, det ska jag inte sticka under stolen med. Det handlar inte om att jag inte vill hem, nej absolut inte, det finns tusen anledningar till att vilja komma hem, tusen anledningar och en orsak, en kärlek, som gör att jag verkligen verkligen vill hem. Men allt annat, det är ekonomikris, det är klimatkris, det är valkris, vad vet jag. Jag söker massa jobb men hittills inte största fisken på kroken och jag kämpar såklart vidare. Men det är ju så svårt. Och det tar sån tid. Och ja, jag vet inte. Så som jag verklige verkligen kämpar, försöker, söker och skriver borde jag få ett jobb, jag om någon är värd att få ett sommarjobb. Men hur ska någon arbetsgivare veta det?
S u c k.
Och någonstanns hör jag en röst som säger att det ordnar sig, och jag vill gärna tro den rösten, men tänk om det inte gör det. Vad gör jag då?
Arbetslös kan jag inte vara, jag skulle gå under. Men om jag nu blir det, hur hanterar jag det? Nu när jag inte ens har pengar att göra som jag alltid gör när situationen blir jobbig - fly.
Jag kan inte ens resa iväg. För jag är så värdelös att jag inte ens har ett jobb som bringar inkomst.
(inte tänka så inte tänka så inte tänka så inte tänka så inte tänka så inte tänka så inte tänka så)
Men jag tänker ju så, ibland. Och det är tungt.
Jag är ju så jäkla bra, jag kan jobba, jag vill jobba och jag är bra på det. Ge mig ett jobb, för fan!
Nåväl. Efter en timmes ältande somnade jag om och nästa gång jag vaknade var det av Rogga som ville ha en pratstund på skype, och klart man ställer upp. Jag slog igång datorn och vi snacka en timme. 04.00-05.00 sen somnade jag om, den fina egenskapen äger jag. Omsomnandet.
Och det är så skönt att han finns, det känns så bra. Nu hade vi inte pratat med varandra på nästan hela veckan tror jag och jag längtar längtar längtar efter honom. Det bara är så. Åter igen tackar jag gudarna för skype. Men när kommer förflyttningsmaskinen???
Sen var det bara att studdsa upp imorse, rise and shine. Frulle, lämna B och sen. Dö på gymmet. Tuktas av Hitler. Köra skiten ur sig helt enkelt. En timme oupphörligt rörande. Svetten rinner, ansiktet vrids i grimasher av smärta, av utmattning, av käpande, färgen går från normal, till röd till lila. Andningen går inte in i sin andra del, inte tredje heller, möjligen fjärde. Hjärtat slårt hårt, slår fort, och benen smattrar mot golvet som två trummpinnar i ett stilfullt trummsolo. Efteråt är allt svart, tills man sakta återvänder till sin kropp, vaknar till i duschen efteråt och frågar sig själv om det var värt det, denna vecka också? Svaret blir alltid ja. Det är sjukt värt det. Det är det roligaste passet på hela veckan. Det hårdaste, jävligaste, sjukt drygaste du kan tänka dig. Men ja. Det är värt det!
Efteråt åkte jag hem och åt fiskgratäng och duschade, sen sökte jag några fler jobb medans jag msnade med Emma och hjälpte henne leta efter studentklänning, för självklart ska ju jag köpa en till henne härborta, så att lillis blir unik. Inget snack om saken, syster yster fixar!
Efter datatid gick jag upp och drack lite kaffe med ligan innan P tog våra gäster med sig och åkte ner till down town för aquarium och hockey, själv var jag kvar med B och snart också V och M. Eftermiddagen och kvällen har gått hur bra som hellst, bästa på länge. Inget bråk. Inget tjafs. Inget sånt. Dom gjorde läxorna snabbt, dom städade sina rum inför städerskorna imorgon, dom åt mat, dom fick femton godisar var och nöjde sig med det, vi myste i soffan ihop framför bevelihills chiuaua och hade det allmänt gött. B i mitt knä, nära nära hela kvällen och vad ska jag säga. Lycka i ett nötskal?!
Sen var det dags för välling och sängen för B och hon går upp först och jag kommer efter med vällingen och när jag är i trappen hör jag hur hon börjar storgråta och ropa förskräkt "jag spydde. MAAAAJAAAAAA. jag spyr". På tre röda är jag uppe, "inte heltäckningsmattan, inte heltäckningsmattan, inte heltäckningsmattan", på tre röda är jag uppe och brevid henne. Tre små fläckar syns på heltäckningsmattan och jag andas ut, men skärper mig genast.
- behöver du spy mer?
jag får bara ett nick till svar, tårarna rinner, jag leder henne in i badrummet och
BUÖÖÖÖÖÖÖÖÖH. Spyor över hela golvet. Och jag skojar inte. Över hela golvet och på toaletten och på väggen, dörren, skåpet. överallt låg spyor. B gråter, men jag är fullkomligt lugnt. Jag har aldrig sett så¨mycket spya i hela mitt liv, och jag har aldrig sett någon spy en sån fontän förut, och jag har aldrig tagit reda på någon annans spya förut. Men nu var det dags och jag tog ett litet andetag, sparkade av mig mina tofflor, slängde min klänning på golvet (våga vägra regnkläder!) och kavlade upp tightsbenen. Och in gick jag. Lyfte in trollungen i duschen, tog ut Ws skolkjol som var nerspydd, ner slänga in i tvättmaskinen, hämta papper och skurhink och sätta igång. Jag var förundrad. Halva oliver låg och badade i magsaft, hallonsaft och vatten. Lite godis, köttfärspizza och annat smått och gott låg på golvet framför mig och det var bara att torka, blöta, torka, plocka upp, torka. Två gånger piper det från duschen och varnas om ännu en spyattack. Jag höll min fina tjej i håret och smekte henne över ryggen. Mummlade att det var lugnt, att hon var så duktig att jag var där. "Maja är här, Maja är här med dig vännen" om och om igen. Men det kom ingen mer spya, tårarna slutade snart rinna och golvet var snart rent igen. Jag tog med mig lillen ner, satte på hennes mystrosor och la henne i soffan med mig. Läste om pricken, sjöng om trollmor som lagt sina elva små troll och klappade hela tiden mitt egna lilla troll över håret och kinden. Vackert vakande. Sen somnade hon i mitt knä och mitt hjärta smälte åter igen inför denna söta fina flicka.
Och då var hon trotts allt nyspydd.
Förstår ni vad hon betyder mycket för mig?
Ikväll hade jag också tur med stortjejerna, M var mestadels inne på sitt rum hela kvällen och W var otroligt hjälpsam. Hon kom både med papper och soppåse när jag bad henne, och hon gick och la sig själv och var riktigt riktigt duktig storasyster helt enkelt. Imorgon ska jag berömma henne, ja, jag ska berömma dom alla tre för att dom är sånna fantastiska liv. För att dom ger mig så mycket och för att jag tycker ofantligt mycket om dom!
hur ska jag kunna lämna, hur ska jag kunna lämna, hur ska jag kunna lämna...
Nu väntar Gåtornas Palats av Dan Brown, och förhoppningsvi väcker Rogga mig om några timmar!
God Natt allihopa.
Ps. Jag saknar er!
Men det var inte vilken spya som helst utan trollungens spya, så det gjorde liksom inget. Men jag återkommer till den senare, (och ja. Se detta som en varning för er ((HANNA)) kännsliga läsare!)
Igår kunde jag inte blogga för jag råkade på migrän, eller iallafall väldigt kraftig huvudverk och fick lov att gå och sova redan klockan sju. Då hade jag lekt med B ungefär hela dagen, eller i alla fall sen klockan ett då jag hämtade henne i skolan. Hon, tvillingarna, Hanna och jag åkte först och badade, hon var superduktig och fick låna ett par simglasögon av Hanna och plötsligt var hon under vattnet mer än hon var över!! Hon utvecklas och blir så duktig på allt, snart kan hon simma, snart kan hon cykla, och bra på att baka är hon också. Snart behövs inte jag längre..
Sen åkte vi hem och startade vår lek, och jag fattade inget men plötsligt var klockan efter sex och det var dags att äta, jag kände under eftermiddagen hur huvudverken kom smygande men jag körde en ignore, och drack massa vatten. Trodde jag skulle slippa undan, men nej. Efter att jag bärt ner trollungen för trappan var det kört. Jag satte mig vid bordet, totalt utan matlust eller ens saliv att skölja ner maten med, likblek, du dunk du dunk du dunk i skallen. Och jag kan lova, det tog inte många minuter för ens P frågade vad som stod på, hon tyckte jag såg märkligt blek ut och jag berättade om min huvudverk. Men jag sa också att jag fick lov att försöka äta något innan jag hoppade i säng. Och jag försökte verkligen men jag fick i mig ca två tuggor av rebensspjället och en klyfta klyftpotatis. Sen var det kört och jag tackade för mig och gick ner och la mig. Läget mellan sova och vaken, i själva insomningsstadiet är värst tycker jag. Jag låg här med persiennen nere, men det hjälpte ju inte så mycket så rummet var fortfarande för ljust, och ögonlocken för tunga för att låta dom vila på ögonen, och så var det för ljust för att titta. Jag ligger liksom och känner när jag blundar hur ont det gör i ögonen, och jag tittar på mina ögonlock och det blir helt stört. Jag vet inte vart jag ska placera pupillen för att kunna slappna av och sova. Mycket sjuk kännsla men snart sover jag ändå. Och klockan är 18.50-nånting.
Får sova i två timmar, sen vaknar jag upp av att ett visst mellanbarn skriker rakt ut, och jag vaknar. Tror att det brinner, är galet förvirrad och fortfarande med huvudverk. Men jag kan nu inte somna om. Ligger och vrider och vänder på mig i en timme innan John Blund hittar tillbaka. Jag ligger och tänker, tänker alldeles för mycket, eller jag vet inte. Det kanske är bra att ligga och reflektera och fundera lite då och då också. Självklart handlar allt om framtiden, om att komma hem. Det är väldigt ångestladdat, det ska jag inte sticka under stolen med. Det handlar inte om att jag inte vill hem, nej absolut inte, det finns tusen anledningar till att vilja komma hem, tusen anledningar och en orsak, en kärlek, som gör att jag verkligen verkligen vill hem. Men allt annat, det är ekonomikris, det är klimatkris, det är valkris, vad vet jag. Jag söker massa jobb men hittills inte största fisken på kroken och jag kämpar såklart vidare. Men det är ju så svårt. Och det tar sån tid. Och ja, jag vet inte. Så som jag verklige verkligen kämpar, försöker, söker och skriver borde jag få ett jobb, jag om någon är värd att få ett sommarjobb. Men hur ska någon arbetsgivare veta det?
S u c k.
Och någonstanns hör jag en röst som säger att det ordnar sig, och jag vill gärna tro den rösten, men tänk om det inte gör det. Vad gör jag då?
Arbetslös kan jag inte vara, jag skulle gå under. Men om jag nu blir det, hur hanterar jag det? Nu när jag inte ens har pengar att göra som jag alltid gör när situationen blir jobbig - fly.
Jag kan inte ens resa iväg. För jag är så värdelös att jag inte ens har ett jobb som bringar inkomst.
(inte tänka så inte tänka så inte tänka så inte tänka så inte tänka så inte tänka så inte tänka så)
Men jag tänker ju så, ibland. Och det är tungt.
Jag är ju så jäkla bra, jag kan jobba, jag vill jobba och jag är bra på det. Ge mig ett jobb, för fan!
Nåväl. Efter en timmes ältande somnade jag om och nästa gång jag vaknade var det av Rogga som ville ha en pratstund på skype, och klart man ställer upp. Jag slog igång datorn och vi snacka en timme. 04.00-05.00 sen somnade jag om, den fina egenskapen äger jag. Omsomnandet.
Och det är så skönt att han finns, det känns så bra. Nu hade vi inte pratat med varandra på nästan hela veckan tror jag och jag längtar längtar längtar efter honom. Det bara är så. Åter igen tackar jag gudarna för skype. Men när kommer förflyttningsmaskinen???
Sen var det bara att studdsa upp imorse, rise and shine. Frulle, lämna B och sen. Dö på gymmet. Tuktas av Hitler. Köra skiten ur sig helt enkelt. En timme oupphörligt rörande. Svetten rinner, ansiktet vrids i grimasher av smärta, av utmattning, av käpande, färgen går från normal, till röd till lila. Andningen går inte in i sin andra del, inte tredje heller, möjligen fjärde. Hjärtat slårt hårt, slår fort, och benen smattrar mot golvet som två trummpinnar i ett stilfullt trummsolo. Efteråt är allt svart, tills man sakta återvänder till sin kropp, vaknar till i duschen efteråt och frågar sig själv om det var värt det, denna vecka också? Svaret blir alltid ja. Det är sjukt värt det. Det är det roligaste passet på hela veckan. Det hårdaste, jävligaste, sjukt drygaste du kan tänka dig. Men ja. Det är värt det!
Efteråt åkte jag hem och åt fiskgratäng och duschade, sen sökte jag några fler jobb medans jag msnade med Emma och hjälpte henne leta efter studentklänning, för självklart ska ju jag köpa en till henne härborta, så att lillis blir unik. Inget snack om saken, syster yster fixar!
Efter datatid gick jag upp och drack lite kaffe med ligan innan P tog våra gäster med sig och åkte ner till down town för aquarium och hockey, själv var jag kvar med B och snart också V och M. Eftermiddagen och kvällen har gått hur bra som hellst, bästa på länge. Inget bråk. Inget tjafs. Inget sånt. Dom gjorde läxorna snabbt, dom städade sina rum inför städerskorna imorgon, dom åt mat, dom fick femton godisar var och nöjde sig med det, vi myste i soffan ihop framför bevelihills chiuaua och hade det allmänt gött. B i mitt knä, nära nära hela kvällen och vad ska jag säga. Lycka i ett nötskal?!
Sen var det dags för välling och sängen för B och hon går upp först och jag kommer efter med vällingen och när jag är i trappen hör jag hur hon börjar storgråta och ropa förskräkt "jag spydde. MAAAAJAAAAAA. jag spyr". På tre röda är jag uppe, "inte heltäckningsmattan, inte heltäckningsmattan, inte heltäckningsmattan", på tre röda är jag uppe och brevid henne. Tre små fläckar syns på heltäckningsmattan och jag andas ut, men skärper mig genast.
- behöver du spy mer?
jag får bara ett nick till svar, tårarna rinner, jag leder henne in i badrummet och
BUÖÖÖÖÖÖÖÖÖH. Spyor över hela golvet. Och jag skojar inte. Över hela golvet och på toaletten och på väggen, dörren, skåpet. överallt låg spyor. B gråter, men jag är fullkomligt lugnt. Jag har aldrig sett så¨mycket spya i hela mitt liv, och jag har aldrig sett någon spy en sån fontän förut, och jag har aldrig tagit reda på någon annans spya förut. Men nu var det dags och jag tog ett litet andetag, sparkade av mig mina tofflor, slängde min klänning på golvet (våga vägra regnkläder!) och kavlade upp tightsbenen. Och in gick jag. Lyfte in trollungen i duschen, tog ut Ws skolkjol som var nerspydd, ner slänga in i tvättmaskinen, hämta papper och skurhink och sätta igång. Jag var förundrad. Halva oliver låg och badade i magsaft, hallonsaft och vatten. Lite godis, köttfärspizza och annat smått och gott låg på golvet framför mig och det var bara att torka, blöta, torka, plocka upp, torka. Två gånger piper det från duschen och varnas om ännu en spyattack. Jag höll min fina tjej i håret och smekte henne över ryggen. Mummlade att det var lugnt, att hon var så duktig att jag var där. "Maja är här, Maja är här med dig vännen" om och om igen. Men det kom ingen mer spya, tårarna slutade snart rinna och golvet var snart rent igen. Jag tog med mig lillen ner, satte på hennes mystrosor och la henne i soffan med mig. Läste om pricken, sjöng om trollmor som lagt sina elva små troll och klappade hela tiden mitt egna lilla troll över håret och kinden. Vackert vakande. Sen somnade hon i mitt knä och mitt hjärta smälte åter igen inför denna söta fina flicka.
Och då var hon trotts allt nyspydd.
Förstår ni vad hon betyder mycket för mig?
Ikväll hade jag också tur med stortjejerna, M var mestadels inne på sitt rum hela kvällen och W var otroligt hjälpsam. Hon kom både med papper och soppåse när jag bad henne, och hon gick och la sig själv och var riktigt riktigt duktig storasyster helt enkelt. Imorgon ska jag berömma henne, ja, jag ska berömma dom alla tre för att dom är sånna fantastiska liv. För att dom ger mig så mycket och för att jag tycker ofantligt mycket om dom!
hur ska jag kunna lämna, hur ska jag kunna lämna, hur ska jag kunna lämna...
Nu väntar Gåtornas Palats av Dan Brown, och förhoppningsvi väcker Rogga mig om några timmar!
God Natt allihopa.
Ps. Jag saknar er!
Kommentarer
Trackback
