Söndag morgon
Plats: Sängen
Status: påklädd, nyäten, oborstade tänder
På schemat: PowerWalk i solen med Hanna. Lunch med Hanna och Arvid. Middag med Janne och Hanna.
Känsla: Lycka.
Solen skiner, himlen är blå, det är lagomt varmt ute och jag sks strax bege mig ut på tur (aldrig sur).
Gårdagen var en soft dag. Lekte med B, åt sushi till lunch, fixade med mitt medans W och V lekte, tog en promenad i solskenet och la mig i badet i en timme. Det sista styket är jag mest nöjd med, först tog jag en extra lång promenad, för min egen skull, sen tog jag ett extra långt skumbad, för min egen skull. Sen att jag blev störd av Hanna som kom och bankade på dörren efter en timme kan ju inte hjälpas. Varken hon eller jag var ju vettigare än så. Jag hade inte ens en aning om att jag badat en timme och hon kunde ju inte veta att jag fortfarande badade, haha!
Otroligt skönt att ligga där och bara vara, lyssna på Melissa Horn (vars mamma heter typ Maritza Horn - fantasin flödade i Hornfamiljen!) och läste min shopoholicbok. Den börjar bli riktigt bra och jag skrattar högt åt hennes dumheter, nu är ju bara frågan om jag eventuellt måste gå och se filmen när boken är färdig. Inte för att filmen är bra, men ändå.
Sen blev det kväller och jag pallrade mig upp ur badvattnet, som för övrigt blivit ganska kallt märkte jag när Hanna väckte mig ur fantasin om en jacucci med ständigt varmt och bubblande vatten. Men nej, just det ja, jag låg fortfarande i svensson-karet! Ialla fall, på med kläder och ut i bilen, jag hämtade upp min vapendragare och vi åkte till Frech market för att införskaffa oss kvällens föda. Bakad potatis och, ja vad mer? Jag var så hungrig och otrevlig att jag skämdes över mig själv. Ibland kan jag inte bete mig. Men jag köpte ett äpple och åt och sen var jag människa igen, Hanna sa senare att det var det äpplet som räddade vår vänskap den kvällen. Där ser man, äpplet har fått sin revange, kvinnan med!
Tillslut valde jag ialla fall en kyklingröra till min potatis och Hanna, den lite mer försiktigt kurdinariska typen valde skinka. Nöjda och glada åkte vi hem till henne och lagade till vårt skråvmål. Det blev mycket gott, vi hade även brieost och avoccado och sockerärtor till förfogande. Magen stod rakt ut när vi smaskat klart. Hemma hos Hanna bor ju även familjen Hä, tvillingarna var hemma och H och jag har en ouppklarad match i borsdshockeyspel att spela, så efter middagen tog Hanna (hjälte) disken och jag fick ta mig en match mot lille H. Killen är fem år och asbra. Det stod 4-4 när vi började, efter tio sekunder stod det 5-4 och mycket snart 9-5. Till honom alltså. Sen ryckte jag upp mig och när vi var klarar för kvällen stod det 9-7, skön återhämtning från min sida, 2 mål bakåt ska jag nog klara av att klå nästa gång vi spelar. Det roliga är att matchen ska pågå tills dom åker och hälsar på sin pappa om 2 veckor, så det lär ju bli tvåsiffrigt resultat. Det andra roliga med detta hockeyspelande är att varje gång jag och H träffas tittar han på mig och ser lurig ut och frågar sen "kommer du ihåg matchen Maja, 4-4". Nu kommer han visserligen säga 9-7 och se nöjd ut, men jag antar att jag som 21åring får bjuda på det...
Sen var det dags för pure vuxentid. Det vill säga att jag och Hanna gick ner till henns rum och högg in på puzzlet, bitarna minskar för varje dag och igår fick vi ihop rätt mycket. Men mest inponerad är jag över Hanna hon har puzzlat på riktigt friskt i veckan så nu ser man iaf ett slut på de 2000 bitarna. Nu har vi kanske bara 400 bitar kvar. 400 svåra bitar. Hälften av dom är i princip helt svarta. Men klara innan 3e man är dealen, så det är bara att köra.
Synd bara på alla åkommor man drar på sig, jag visste inte att puzzel var sån "skadedrabbad sport". Hör bara:
- Puzzelsnuva: näsan rinner som ett soll. Orsak, du har stått med huvudet nerböjd för länge.
- Puzzelknän: Knäna värker och har märken, Orsak: du har stått på knäna förlänge och sanningen var visst att dom inte orkar dig i fyra timmar. Dessutom skär heltäckningsmattan in i knäna och bildar så gott som skrubbsår.
- Puzzelarmbågar: Samma som ovan fast på armbågarna.
- Puzzelhänder: Samma som ova fast händerna.
- Puzzelblindhet: Du ser inte ett dugg för att du har suttit och stirrat dig blind på en puzzelbit på 3 cm och funderat om det är en bil eller en del av ett hotell du ser på bilden, när du sen kommer ut i verkligheten känns allt skrämmande stort. Dock ser du fortfarande ingenting.
- Puzzelandning: du andas tungt. Detta beror på att du varje gång mot förmodan hittar en bit som passar in i puzzlet så andas du upphettsat några gånger, ger ifrån dig ett glädjetjut och att sen återgå till normal andning är helt omöjligt. (lite som ett flås i ett maratonlopp.)
- Puzzelpsyke: Du tar alla bitar du hittar och febrilt försöker få dom att passa ihop med någon annan. Det jobbiga med detta symtom är inte när man är i puzzlandet utan när man sen tar med sig det ut i verkligheten. Det är inte okej att försöka puzzla ihop människor, stenar, stolar, maträtter hur som hellst helt enkelt.
-Puzzelettvånget: Plötsligt får du för dig att puzzlet är det viktigaste i ditt liv. Du smiter gärna ner och puzzlar på arbetstid, du drömmer om att bitar passar och du ägnar så mycket ledig tid du kan åt att puzzla. Detta är bra för puzzlet eftersom det aldrig skulle bli lagt annars, men i verkligheten är det kansek inte det bästa, för sen när hade man inget bättre för sig en lördagskväll i mars????
(för övrigt undrar jag om något av följande är en orsak till sjukskrivning?)
Nu ska jag ut och följa ljuset. Eventuellt försöka mig på ett litet Carpe Diem.
So Long!
Status: påklädd, nyäten, oborstade tänder
På schemat: PowerWalk i solen med Hanna. Lunch med Hanna och Arvid. Middag med Janne och Hanna.
Känsla: Lycka.
Solen skiner, himlen är blå, det är lagomt varmt ute och jag sks strax bege mig ut på tur (aldrig sur).
Gårdagen var en soft dag. Lekte med B, åt sushi till lunch, fixade med mitt medans W och V lekte, tog en promenad i solskenet och la mig i badet i en timme. Det sista styket är jag mest nöjd med, först tog jag en extra lång promenad, för min egen skull, sen tog jag ett extra långt skumbad, för min egen skull. Sen att jag blev störd av Hanna som kom och bankade på dörren efter en timme kan ju inte hjälpas. Varken hon eller jag var ju vettigare än så. Jag hade inte ens en aning om att jag badat en timme och hon kunde ju inte veta att jag fortfarande badade, haha!
Otroligt skönt att ligga där och bara vara, lyssna på Melissa Horn (vars mamma heter typ Maritza Horn - fantasin flödade i Hornfamiljen!) och läste min shopoholicbok. Den börjar bli riktigt bra och jag skrattar högt åt hennes dumheter, nu är ju bara frågan om jag eventuellt måste gå och se filmen när boken är färdig. Inte för att filmen är bra, men ändå.
Sen blev det kväller och jag pallrade mig upp ur badvattnet, som för övrigt blivit ganska kallt märkte jag när Hanna väckte mig ur fantasin om en jacucci med ständigt varmt och bubblande vatten. Men nej, just det ja, jag låg fortfarande i svensson-karet! Ialla fall, på med kläder och ut i bilen, jag hämtade upp min vapendragare och vi åkte till Frech market för att införskaffa oss kvällens föda. Bakad potatis och, ja vad mer? Jag var så hungrig och otrevlig att jag skämdes över mig själv. Ibland kan jag inte bete mig. Men jag köpte ett äpple och åt och sen var jag människa igen, Hanna sa senare att det var det äpplet som räddade vår vänskap den kvällen. Där ser man, äpplet har fått sin revange, kvinnan med!
Tillslut valde jag ialla fall en kyklingröra till min potatis och Hanna, den lite mer försiktigt kurdinariska typen valde skinka. Nöjda och glada åkte vi hem till henne och lagade till vårt skråvmål. Det blev mycket gott, vi hade även brieost och avoccado och sockerärtor till förfogande. Magen stod rakt ut när vi smaskat klart. Hemma hos Hanna bor ju även familjen Hä, tvillingarna var hemma och H och jag har en ouppklarad match i borsdshockeyspel att spela, så efter middagen tog Hanna (hjälte) disken och jag fick ta mig en match mot lille H. Killen är fem år och asbra. Det stod 4-4 när vi började, efter tio sekunder stod det 5-4 och mycket snart 9-5. Till honom alltså. Sen ryckte jag upp mig och när vi var klarar för kvällen stod det 9-7, skön återhämtning från min sida, 2 mål bakåt ska jag nog klara av att klå nästa gång vi spelar. Det roliga är att matchen ska pågå tills dom åker och hälsar på sin pappa om 2 veckor, så det lär ju bli tvåsiffrigt resultat. Det andra roliga med detta hockeyspelande är att varje gång jag och H träffas tittar han på mig och ser lurig ut och frågar sen "kommer du ihåg matchen Maja, 4-4". Nu kommer han visserligen säga 9-7 och se nöjd ut, men jag antar att jag som 21åring får bjuda på det...
Sen var det dags för pure vuxentid. Det vill säga att jag och Hanna gick ner till henns rum och högg in på puzzlet, bitarna minskar för varje dag och igår fick vi ihop rätt mycket. Men mest inponerad är jag över Hanna hon har puzzlat på riktigt friskt i veckan så nu ser man iaf ett slut på de 2000 bitarna. Nu har vi kanske bara 400 bitar kvar. 400 svåra bitar. Hälften av dom är i princip helt svarta. Men klara innan 3e man är dealen, så det är bara att köra.
Synd bara på alla åkommor man drar på sig, jag visste inte att puzzel var sån "skadedrabbad sport". Hör bara:
- Puzzelsnuva: näsan rinner som ett soll. Orsak, du har stått med huvudet nerböjd för länge.
- Puzzelknän: Knäna värker och har märken, Orsak: du har stått på knäna förlänge och sanningen var visst att dom inte orkar dig i fyra timmar. Dessutom skär heltäckningsmattan in i knäna och bildar så gott som skrubbsår.
- Puzzelarmbågar: Samma som ovan fast på armbågarna.
- Puzzelhänder: Samma som ova fast händerna.
- Puzzelblindhet: Du ser inte ett dugg för att du har suttit och stirrat dig blind på en puzzelbit på 3 cm och funderat om det är en bil eller en del av ett hotell du ser på bilden, när du sen kommer ut i verkligheten känns allt skrämmande stort. Dock ser du fortfarande ingenting.
- Puzzelandning: du andas tungt. Detta beror på att du varje gång mot förmodan hittar en bit som passar in i puzzlet så andas du upphettsat några gånger, ger ifrån dig ett glädjetjut och att sen återgå till normal andning är helt omöjligt. (lite som ett flås i ett maratonlopp.)
- Puzzelpsyke: Du tar alla bitar du hittar och febrilt försöker få dom att passa ihop med någon annan. Det jobbiga med detta symtom är inte när man är i puzzlandet utan när man sen tar med sig det ut i verkligheten. Det är inte okej att försöka puzzla ihop människor, stenar, stolar, maträtter hur som hellst helt enkelt.
-Puzzelettvånget: Plötsligt får du för dig att puzzlet är det viktigaste i ditt liv. Du smiter gärna ner och puzzlar på arbetstid, du drömmer om att bitar passar och du ägnar så mycket ledig tid du kan åt att puzzla. Detta är bra för puzzlet eftersom det aldrig skulle bli lagt annars, men i verkligheten är det kansek inte det bästa, för sen när hade man inget bättre för sig en lördagskväll i mars????
(för övrigt undrar jag om något av följande är en orsak till sjukskrivning?)
Nu ska jag ut och följa ljuset. Eventuellt försöka mig på ett litet Carpe Diem.
So Long!
Kommentarer
Trackback
