ur en annan synvinkel

Dåså. There and back again, som det så fint brukar heta, veckan har gått snabbt och jag kan inte förstå att jag redan är hemma igen. Eller att en vecka kan gå så fort. Att tiden tickar hela tiden. äh. jag vet inte, ska jag vara ärlig är det nog inte mycket jag förstår.

Vi åkte ialla fall i lördags morse, klockan ringde som utlovat 03.30 och det var bara att stiga upp ur, koma? Inte kallar jag det skönhetssömn inte. Nej nej. Tänk er att ni är mer vakna än sover, ni får lov att koncentrera er för att fortsätta andas och samtidigt som du försöker hitta ett behagligt sätt att blunda på eftersom ögonlocken är för tunga att ha vilandes mot ögonen så gör det också förbannat ont att titta eftersom mörkret sticker i ögonen, som om det vore för ljust. Just så hade jag det. Jag sov inte mycket den natten, men ändå var jag på topp i en timme och bar väskor, bredde mackor och gosade in barn i bilen. Sen bar det iväg och jag var som en klubbad säl resten av resan. Feberhet, feberyr och helt borta i bollen. Ärligt talat märkte jag inte mycket av vad som skedde dessa 11 bilbundna timmar av mitt liv. Jag är tacksam.
Men fram kom vi och solen sken som sig borde. Vi hade äran att ha Hanna med oss hela veckan och det tackar jag för. När vi kom fram blev jag beordrad i sängs, och jag lydde. Hanna och P fixade biffen. Jag sov. Dom badade+handlade, jag sov. Dom lagade mat, jag sov. Dom dukade, jag sov. Dom kom in med whiskeymedicin, jag drack. Vi åt middag. Dom diskade, jag tog en hutt nightquil och sen sov jag resten av natten. Feberdrömmar.

Men mirakulöst nog vaknade jag upp ur dvalan och kände mig okej. Feberfri. Men med nästäppa, men jag tänkte att det kan man leva med och hoppade i bikinin. Sen rullade veckan på och vi badade, lekte, strandade, poolade, lekte, lekte, lekte, lagade och åt mat, myste och hade semester helt enkelt. Känns otroligt lyxigt att kunna säga att man varit på betald semester, bokstavligt talat. Arbetarsemester kombinerat med familjesemester. Jag är så tacksam.


B har varit min mys-hög hela veckan, vi har lekt järnet och badat, skojat, myst och läst. När vi hade en solnedgångsutflykt stod vi och betracktade solen gå ner i havet samtidigt som fyra delfiner lekte som galningar alldeles nedanför oss och jag berättade för B om det romantiska i solndegångar och att det pyser i vattnet när solen försvunnit helt. När solen sjönk gjorde jag pysljud och hon gav mig en puss. Precis som det bör. Jag lär henne så mycket! Vi har mys gärnet. Några kvällar var jag till och med inbjuden till hennes och Ps dubbelsäng för att få ligga och lyssna på Bamse läst av mamma P, medan jag och B lyssnade och höll om varandra i läskiga partier. Som när farmor stoppar en tjuv. Eller varjen spelar elaka spratt. Bamse är kung.

När det var dags för hemfärd, 07.00 fredag morgon så var vi alla redo för ett litet äventyr innan vi kom hem. Vi åkte till buschgarden i Tempa. Ett zoo kombinerat med nöjespark. Otroligt ställe. Roliga djur, alla möjliga sorter från hela världen. Det kändes som det fanns något för alla. Jag klappade en orm, igen! Men mest inponerad är jag över berg-ochdalbanorna. Jag är en karusellmänniska men jag har inte insett till vilken grad, förens nu. Jag var tokig. Jag älskade det. Roligast var lätt när vi lurade i både P och B i en vattenkarusell, ni som varit på Lisseberg vet vad jag menar när jag säger colorado (tror jag?) Iaf så sitter man som i en rund båt och åker en liten "forstur". Under forsturen så guppar det rätt friskt och det stänker massa vatten, ibland från forsen och ibland från vattenfall eller bara vanliga vattenslangar. P som avskyr karuseller eller när någon sprutar vatten på henne var måttligt road när hon fick försa vattnet över sig, då skrek hon rätt ut. Skriket dog sen ut men munnen förblev öppen genom hela resan och när vi fastnar vid en vattenslang och hon får allt över sig så ligger hakan i hennes knä. När vi kom ur båten var hon blöt från topp till tå och då överdriver jag inte. Hon var den enda av oss tio i båten som var helt dyngsur. Stackarn. Lite bitter var hon på ett skämtsamt sätt, och själv kunde jag inte sluta skratta. Obetalbart!
Lisseberg i all ära, men detta var en nöjespark som hette duga. Alla ber-ochdalbanor hade åtminstonde en loop. (nej jag ljuger, EN hade inga loops) Och jag åkte. Jag och två tioåringar och så Hanna. Hanna som inte är så road av dessa åkturer tog mod till sig och åkte på friskt. Jag är mycket stolt.
Men mest stolt är jag över mig själv som åkte dödsbanan. En galen berg-ochdalbana där man sitter och dinglar med benen, och är mer upp och ner än vad man är vänd vanligt. Sjukt, och fantastikst!
När hjärnan blivit ordntligt omskakad och vi alla hade en smärre huvudverk (hjärnan som lossnat??) så var det dags att avverka de sista åtta timmarna i bilen. Inte vad man önskade sig men det gick. Allt går bara man vill.
Barnen skötte sig exemplariskt hela resan, inte mycket gnäll och inget skrik eller bråk. Mest film och lite lek och snack. Underbart.
Självklart sov jag en hel del under hemresan också, för det är ju bara så att vissa har begåvats med det.
Sömngåvan alltså.