avskrivning
Nu ligger jag här igen, i min säng i Duluth, Atlanta och ska för jag vet inte vilken natt i ordningen sova, själv. Och som vanligt börjar tankar snurra och plantera sig. Idag är det tisdag. Det är inte ens en vecka kvar till hemgång och jag antar att det är detta som kallas seperationsångest. Jag börjar få resfeber, bli lite nervös och lite nerstämd men på ett bra sätt. Det är ju inte det att jag inte vill hem, för det vill jag. Jag vill verkligen hem och erövra en ny era av mitt liv, men det innebär ju också att man måste lämna en annan era, en annan del, människor, platser, händelser. Och även om det känns bra, som om jag gett allt jag kunnat och fått tillbaka lika mycket och inte ångrat en dag, så är det alltid med visst vemod man lämnar en trygghet för en annan. Om fyra dagar sitter jag på ett plan till Sverige och det enda jag vet är att det här kommer aldrig mer tillbaka.
Det är klart det känns, och även om inte ett hej då är för alltid så finns det ju ingenting som heller varar för evigt.
