ur en annan synvinkel

Jag kan inte annat än att älska livet. Det går upp och ner hela tiden, och jag är en sån som påvärkas av det. Går det neråt, är jag neråt, går det uppåt är jag uppåt. Jag hade min nergång, nu har jag min uppgång. Nu känns det bra. Jag har en plan!!!
Clas ohlson blir det inget med, dom kom krypande och erbjöd mig sex veckor som slav och jag övervägde och tänkte, för det är ju bra betalt och man vet vad man får. Men nej. Inte bo hemma, inte leva i Leksand, om så bara ens över sommaren. Det känns så litet och redan gjort.
Så jag sa nej.
Jag sattsar allt på mitt wild card och har tackat ja till ett jobb som personlig assistent i Stockholm istället, jag kommer bo med Rogga, vara "husvakt" över sommarne, sen får vi se vart vi/jag hamnar.  Jag börjar under midssomarveckan och jag antar att det också är då jag officielt kan titulera mig som Stockholmsbo.
Jag är jätteglad.
Beslutet har tyngt ner mig och jag har undrat och funderat, förts på om jag ens skulle få ett jobb, och sen, vad jag skulle välja. Jag har gått ett steg till på livsvägen och det här känns som steget i rätt riktning.
Äventyr, eller luta sig tillbaka i godan ro?
Livslust, upptäckslust, viljan att hinna göra så mycket jag kan innan jag dör.
Därför blev det som det blev.
Mitt hjärta sa så. Och jag lyssnade!

Jag undrar om det kommer pratas, och jag undrar vad dom säger, i småstaden.
Fegt, om ni inte vågar säga det till mig.

Det är väl det mest dramatiska som har hänt här i min värld, förutom att jag har haft en 24timmars svineflu, som vi skojar friskt om här hemma. Nej men ungarna blev sjuka i onsdags och i torsdags var det min tur. Feber och huvudverk. 20 timmars sömn. Idag är jag pigg och glad igen! Skönt att man har förstående chefer och ett inte alltför tufft schema att hålla sig till. Nu blev jag frisk och kry, istället för halvbra och bitter.

Var på gymmet idag och tränade en sväng, ett 50/50 pass, tror det har blivit mitt nya favoritpass (synd att du inte prova Hanna) idag med en ny tränare, hon såg inte mycket ut för världen men OJ! Ögat kan bedra, hon var stenhård. Jag svettades som en gris (svineflusvettning, haha).
Däremot undrar jag om jag varit ensam förlänge, eller ensam. Fel ord. Utan Hanna för länge. Jag har ingen att skicka störda sms till, sms med saker man sett, tankar som kommer och bara sjuka utverderingar på livet. Jag har ingen att prata om folk med, jag har ingen som levererar skämt i exakt rätt ögonblick så jag skrattar tills jag dör. Och jag saknar det!
Idag märktes det så tydligt, på passet stod jag där och fick plötsligt för mig att tränaren var ett WT. Hanna och jag hade kunnat skaratta åt det, men nu blev det lixom inte kul och jag kände mig mest dum som försökte dölja mitt fnitter helt själv. Dessutom blev det inte bättre av att jag hade Borat brevid mig som pustade och frustade och luktade svett. Jag stod och log mest hela passet och skrattade åt vad jag hade skrivit i smset till Hanna, om hon bara varit här.
Fan.

Ikväll hade jag iaf trevligheter på min sida och jag och Linda åker för att se en film. Dock kör vi på chansning och såklart gick det ingen film vi ville se på en bra tid, det gick faktiskt ingen bra film överhuvudtaget. Så vi strosade lite på mallet och sen åkte vi hem. Jag glömde tanka och var livrädd att vi skulle få bensinstopp, men det gick bra. Tur för oss, mindre tur för räven. (?)

Nu ska jag återgå till Lisbeth Salander, min nya bästa vän.
Vi har tagit oss igenom två äventyr på två veckor, nu är det tredje och sista boken kvar och jag kan knappt bärga mig.
Jag längtar tills jag får se filmen när jag kommer hem, OM TJUGOTVÅ DAGAR!