minemale

Det finns minnen man inte kan glömma, saker man alltid kommer komma ihåg, viktiga saker, men också helt obetydliga. Små sekvenser av en scen, en händelse, en doft. Ett liv.
Setimentalitet.
Som när mamma och pappa släppte skilsmässobomben, 3 och 6 år, "vi kommer och hälsar på dig ibland pappa, får vi leka ute nu?"
Eller när Emma var sjuk och jag hade picknick på min bro i -20 grader med en då, väldigt kär vän. Vi drack varm choklad och åt messmörsmackor, hela du var kladdig.
Julaftonar i hallen, pappa kommer klockan elva och överlämnar paketen på hallmattan och åker hem, själv.
Pappa helger med vuxenleksaker, skräckfilmer, korv och mackaroner och saker på hans vilkor.
Eller som när jag och Emma blev skickade till affären att köpa tejp till oss, och godis åt pappas barnfria söndagskväll, tyvärr räckte bara pengarna till godiset. Skamsna gick vi hem igen, utan nödvändig tejp och utan att få äta kinapuffarna fadern skulle smaska på kvällen.
Sveken, synen av de närmaste fara iväg, utan mig.

Ständiga kännslan av utanförskap, otillräcklighet, fulhet, trissthet, tönthet, felhet.
Allt som sagts.
Men framför allt allt som inte sagt, alla sånger som aldrig sjöngs och alla saker som aldrig kom fram i ljuset.
Alla toner jag aldrig vågar ta.
Stoltheten. Den fruktansvärda stoltheten.
Och allt jag vill är att känna att någon bryr sig, att någon finns där.

Alltid är du vacker, hår och läppar och lockar och hud, som alltid doftar sommar
vårregn, äpplen eller vild kaprifol
och alltid med ett skratt som smittar av sig eller smiter ner i den.

Tig inte mer.

Jobbar 200% tid nu, varje dag, vardag som helg, jämt. Men jag klagar inte, jag är ruskigt nöjd. Sannerligen ett sätt att köra slut sig på, men jag antar att det är lätt värt det efter löning... Jag klagar inte!

Nu i veckan har jag ett vik på en trevligt liten förskola i Insjön. Som de flesta jobb har man lite rast, så även jag. Idag satt jag i fikarummet och såg på mig själv utifrån. Vad håller jag på med, egentligen?
Jag satt där och läste tidningen, smuttade på mitt kaffe och riktigt njöt av duppat - i form av en pepperkaka. Jag smakade på julgodiset som bjöds och satt och delade med mig, och fick delat till mig annat julgotte recept. Jag satt där med min kaffekopp och diskuterade senaste tipsen i "hus och hem", skrev lite korsord och fasades över hur farligt samhället har blivit, och så dyrt sen! Efter jobbet åkte jag dessutom på möte och när jag kom hem städade jag lite i min för övrigt ganska julmysigt inredde källare, bläddrade lite i min almanacka och googlade lite på nya smaskens recept att skryta med imorgon...
  Jag tittar på mig själv med konstig min och undrar stilla, är jag vuxen nu?
Snart börjar någon medelbeige svensk film med undertext som jag kan titta på innan jag somnar framför TVn med en påbörjad julstrumpstickning i handen. Livet leker, tant vid tjugo.

Tack och bock, bli min kock!

det kliar i mitt hjärta.
jag har en vass tråd på spänn.
det kliar.
jag
kliar
Sönder

Aldrig mera tonåring. Underbart.

Fest fest fest, livet är en jävla fest!

Och jag hatar sättet jag står kvar när din ryggtavla försvinner. Sanningen är att jag inte vågar. Sanningen är, att jag står kvar och tittar på. Sanningen är att jag överväger varje steg jag tar. Sanningen är att grytan kokar och jag står på kanten och tittar ner, för feg för att hoppa. Jag tror inte att du ser mig ordentligt.
Allt jag vill är att vara lite nära. Vara någon av betydelse.

Man får perspektiv på saker och ting när man jämför dom. Som idag; Spybar stänger om tio minuter och jag är påväg upp för att äta frukost och åka till jobbet. Medans någon kommer frossa mc donalds på fyllan för att täppa igen alla sorgehål, fyllehål, hungershål som finns kommer jag äta av helt andra saker. Det känns rätt gött faktiskt.
God Morgon!

kan man isolera hjärnan i bandage och plåstra in hjärtat för att slippa allt?

Hade. Det är synd att vi hade allt en gång.  Ibland undrar jag var vi har kvar nu. Vi har tappat massor. Men också fått mycket nytt. Det är verkligen trisst att vi hade det så jävla roligt.

Far och Dotter diskuterar Lillis:
- Men vet du någonting?
- Nej?
- Nej! Hon säger ju inget..
- Nää..
- Och jag frågar ju inte heller så..
- Nä, just det?!
- ÄH!
- Nej inte äh, ni har släppt henne för löst bara, hon har ingen uppfostran!
- Vad menar du? Hon får väl 220 Volt i röven?

Varför är min far av den förlorade generationen som inte kan vara seriös och prata om kännslor och uppfostra sina barn?