minemale

Ibland önskar jag att jag också var tio år och värderade att pussas långtradare högst av allt.
Egentligen borde jag fortfarande göra det. Livet kunde vara enkelt. Men det är det inte.
(eller är det det man fortfarande gör, varav denna besvikelse i att ingen långtradare är bättre än den första?)

Igår försökte jag få kontakt med min far, jag kännde mig nere och ville ha hans hand på min axel, hans uppmärksamhet i någon minut bara. Han satt som vanligt vid sin dator och jag satte mig bredvid honom, han märkte att det var nått, frågade "allt är väl bra." Sån styrande fråga, vad ska man säga "Nej"? Skulle inte tro det. Jag sa Sådär. Så svenskt. Sökte tröst, men fick en lektion i hur man hittar polisradion live på internet. Sen visade han mig sin senaste grej, en animation. "det är bara på skoj, och det är fiasko, det är jag i en tekopp seglandes på ett hav." Gubben är helt inne i sin värld, jag blev livrädd. Han går inte att nå alls, längre. Jag saknar honom.


Två pissdagar har jag haft nu, ingen lust. Fylld av tomhet, tomhet är tyngre att bära än andra kännslor. Man är så död. Jag har gjort sånt jag inte gjort på jättelänge, slösat liv framför Tvns värdelösa bild, stirrat i taket, hatat min hund mer än nödvändigt, varit otrevlig mot allt och alla, haft huvudvärk, haft mina krafter i en hög på golvet. Jag saknar något.

Nu är klockan tjugo över elva, imorgon ringer klockan kvart i sju. Jag borde sova. Vet att jag kommer rulla tummarna nån timme, men mörker det är vad jag behöver. Jag ligger här i källaren och försöker hitta något positivt med att det känns som att bo i tält när jag ligger i min säng. Det är skapligt rått och kallt. Jag har Pjamasbyxor från 1999, ett linne, strumpor, två täcken och inte en kroppsdel mer än näsan utanför täcket. Och trotts att jag gillar att tälta känns det inte bra.

Jag borde ta tag i mig själv, vet att jag istället kommer lägga bort mig själv. Göra som vanligt, gömma huvudet i sanden och hälla på en jävla massa öl och hoppas att blomman växer. Godnatt.

Just nu känns det som att jag går runt i ett par för små skor i samma fotspår som Eva och Adam gick i för väldigt länge sen. Det händer med andra ord inte så mycket, men samtidigt händer allt.
Fast allt går på rutin i dagsläget. Jag går mest runt och väntar;
Väntar på att morgondagen ska komma så att jag kan avklara ännu en arbetsdag och stryka ännu några timmar, dagar, veckor på viket jag har fått på mitt dagis.
Väntar på att Jag och Mitt Kräldjur får lyfta, lämna land och ta oss till Australien.
Väntar på att sommaren ska komma, med festivaler, sol och grillat.
Väntar på att jag får veta hur min sommar ser ut.
Väntar på en lägenehet.
Väntar på att jag ska komma på vad jag ska göra, sen.
Men ändå är jag rätt nöjd, på nått lurigt vänster!


Imorgon kommer det regna, jag dödade en spindel. Jag borde inte, men kraken var i min säng och jag stod inte ut med tanken på att dela natt med en åttabenad varelse. Speciellt inte en mörk natt.

Varför är det mer accepterat att vara en mansgris än en bitterfitta?
Varför finns det ingen bra motsvarighet till bitterfitta, typ grinkuk eller nått?
Varför låter gubbjävel så lojt när kärringjävel är så laddat?
Varför händer det inget?
Varför vågar inte alla se?
Hur kan man inte bry sig?
Jag blir så matt. Utpumpad. Uppkörd. Bortkörd.


Egentid. Är det så viktigt?

Jag har massa bittert i mig. Ibland när jag tänker förlänge på samma sak börjar det bubbla lite under huden, ibland är jag rädd att jag ska spricka. Men jag biter ihop och kollar åt ett annat håll. Precis som med allt annat. Min sjukdom till exempel. Jag sväljer alla baciller och stänger in dom tills jag har tid att ligga nerbäddad, det vill säga i mittenveckan i Maj. Om jag har tur.

Jag är ju trotts allt perfekt på ytan. Lilla Liv, Underbart!

"När jag ser dig blir jag knäsvag, när du ler på ditt förnuliga sätt blir jag gladare. När du borstar ditt lockiga hår fylls jag av glädje. När jag ser in i dina ögon fylls jag av lycka. Ibland är du det vackraste jag sett. När du dansar din lustiga, glada dans framför mig kan jag inte annat än vara lycklig. Dom gröna, klara, öppna ögonen du har är svåra att ta sin blick ifrån..
  Älskade spegelbild, lämna mig aldrig."

Idag blev jag tio år igen:
Efter några timmars lek på jobbet bestämde jag och mina vänner oss för att åka pulka. Det snöade och var ganska blött ute, men jävlar va det gick! Pulka är lite lätt underskattat, precis som barndomen kan vara.
Efteråt bakade vi kladdkaka, drack varm choklad och myste med några sällskapsspel. Vissa dagar är bra dagar.

Åter igen har jag pajat  någon annans bil:
Efter att jag tankat idag och skulle köra iväg från macken hände nått märkligt, när jag startade bilen luktade det helvette och lät mer därtill. Jossan skrek att bilen skulle sprängas och vi kastade oss ur den. tre tjejer i en bil, vi öppnade motorhuven, låtsades kolla lite, ringde pappa och sköt över problemet till honom. Nu är bozen på verkstad och jag känner mig skapligt naken, ensam. Plötsligt fick jag lov att börja planera igen. Stackars faren, vilken dotter till att förstöra mororfordon jag är.

Date? ha!
Penetration. Ja?

Godnatt!
Jag leker med livet som jag har som i en liten ask.

Så trött på alla töntar som säger en sak och gör en annan. Orka lova, när man inte menar det. Orka ens bry sig, när man inte vill? Sverige är fan täckt av rikspuckon.

Julen är inte alls så bra som alla säger, ialla fall inte i min familj. Men jag tror ju i min naiva enfalld att vi inte är den enda i Sverige som lider av Julstressen, klapphysterin, städnojan, svärmorsångest och gubbröra. Jag orkar lixom inte, alla blir helt galna. Varför kan vi inte bara slappna av?

Tur är det väl iallafall att jag har vänner, vi kickade nämligen igång julen idag med att äta en liten Lax Middag. Riddarna kring det runda bordet. Och allt känndes faktiskt alldeles alldeles underbart, som en viss askunge skulle utrycka. "Detta borde bli en tradition" som Trond sa så fort han satte sig vid bordet. Vidare snackade vi om juldagen, nyårsafton, 5:e Januari och ett pjamasparty. Livet är en fest.!

Och trotts att jag är emot det; God Jul!