Han har näshår, eller?
Jag känner Klas Ågren och Hans Trötthet.
Men, jag har aldrig gjort såhär mycket, jag har aldrig mått såhär bra. Det går som på räls, tror jag. För jag varken hinner eller vågar känna efter helt hundra.
Alltså, Jag har aldrig gjort såhär mycket, jag har aldrig mått såhär bra, men jag har heller aldrig varit så nära att ständigt förlora kontrollen och falla snabt, djupt och hårt.
Och jag kan inte låta bli att undra, vem ska hjälpa mig upp denna gång? Sanningen är att jag väl inte kommer våga visa förens det är försent. För om jag faller, vad händer då?
Jag är en drivare, jag gör saker, jag ordnar, tar ansvar, fixar donar och ställer upp! Ibland känns det som att om inte jag gör, så gör ingen annan det heller. Jag antar att jag fått lära den hårda vägen att "vill du få något gjort så får du göra det själv". Och det gör jag, åt alla andra också.
Och visst, det kan jag väl göra, för jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på det. Men, det som känns så olustigt är när folk börjar ta mig för givet. Då plötsligt är tjusningen med att ordna och fixa borta, för då är det ingen som bryr sig längre, då vet alla att jag gör. Känslan är stenhård, kännslan är livsfarlig. Jag hatar den. Man vill ha kred för det man gör, lagar jag mat vill jag höra att det uppskattas, fixar jag fest vill jag veta att det är bra, styr jag en fika vill jag veta att det känns rätt, jag vill få lite uppskattning på det jag gör helt enkelt.
Och jag vill absolut inte gå runt och känna att jag har ansvar över allt och alla hela tiden, och att jag är oumbärlig.
Man kan tro att det är en bra kännsla att känna att man är oumbärlig, oersättlig, men nej, det är det inte. Det kan vara så fruktansvärt irriterande att se att om inte jag ordnar något så blir ingenting gjort. En ständig press.
Men jag antar att jag själv har mycket del i det hela också. Jag måste låta andra ta ansvar för sina egna grejer, eller ibland, våra grejer.
Jag har alltid trott att jag är bra på att samarbeta, men nu har jag insett att jag kanske inte alls är det. För ofta slutar det med att jag gör allt. Vilket inte beror på överinteligens, utan antagligen brister i min samarbetsförmåga. Dessutom har mitt liv tendens att också åka åt andra hållet; att om jag inte göra allt, så gör jag inte ett skit utan står istället brevid och tittar på, bitter och nollad.
Kanske är jag bara för snäll helt enkelt?
Eller för desperat för att stå ut med mig själv och inte göra någonting, och istället för att ha trisst så ställer jag till med ett jävla liv, hela tiden?
Först känns det ju bra, men ofta slutar det i ännu mera tomhet, är jag bra som är såhär energisk och fixig, eller är jag bara dryg som trampar på folks ensamhet och göra ingenting dagar?
Det är så fruktansvärt svårt att veta, och jag hatar det!
Och säg att jag skulle falla snabbt, djupt och hårt. Hur fan skulle någon kunna dra upp mig då?
Jag är ju inte där och ordnar saken, som jag brukar. Jag är där igen och trampar. Men det känns verkligen så, låg någon annan på botten skulle jag lätt göra vad fan som hellst för att få denne att kravla sig upp på benen igen. Men om jag nu är den som ligger där, så blir det bara halvhjärtat. Jag har sett det förut, tafatta försök som inte lett till nån resning.
Nu ljuger jag.
Två gånger har jag blivit nöjd. En gång kom J&J hem till mig och verkligen var där. En annan gång kidnappade E&P mig och ledde mig igenom mörkret till en uppryckning.
Men alla andra gånger. Alla gånger jag har velat gråta skrika och sparkat bakut, men hållit allt inom mig för att jag inte vet vem som tar emot. Alla gånger jag velat bli omhållen, men istället kramar alla andra. Alla gånger jag velat att någon endaste ska fråga hur det är, påriktigt. Alla gånger jag bett er bry er, och ni har fått mig att må ännu värre. Alla jävla gånger jag har försökt att få vara lite, lite, liten.
Och ärlig.
Sårbar.
Alla dessa gånger som jag har hållt allt innom mig för att sen komma hem ännu tommare än innan och insett att jag ger, men inget får och sen kännt mig ännu mera patetisk för att jag begär lika mycket av alla andra som jag själv skulle get. Skuld. Skuld. Skuld.
Det är åt helvette att man räcker till åt alla andra än sig själv.
Och min dåliga karaktär som jag tummar på hela tiden. Allting jag gör, istället för att följa mina egna planer, för att sen bli besviken när ingen annan skiter i sitt liv. Det är ju dom som är smarta.
Som idag, jag planerade att gå i skolan, åka och jobba, åka och träna och sola, hem till läxböckerna och bara vara seriös och med mig själv. Var slutade det?
Jo, det blev ingen träning och inget solande, häng med en vän och lite självdestruktiv shopping. Sen gick det segt med läxorna och en massa tid las på alla andra än mig själv.
Hela tiden mig själv att skylla. Jag totalpulveriserar och förstör mig själv hela tiden. Hakar upp mig på ord som inte sägs. Som alla gånger jag inte fick höra att jag är snygg, bra och yes vilken tjej. Det gör så ont.
För ibland räcker det inte med att säga till sig själv. Ibland räcker inte mina positiva lappar och gröna ögon. Egen ärlighet är inte alltid bäst.
Jag ser var jag är påväg, men jag låtsas som ingenting, för detta är ju time of my life, eller?
kom och skaka om min värld
rusa in, skaka om, orsaka tilt. Jag behöver det.
fegis, dö
vi
inte
vore
rädda.
Om
vi
bara
vore
rädda
för
nått
annat
än
varanndra.
Vad är det som händer, jag hatar att vara feg, jag hatar att inte veta, jag hatar att inte våga chansa. Hur ska det vara? Inte såhär ialla fall, fel och förbjudet men oj oj. Vilken grej. Jag måste göra som jag aldrig annars gör, sticka huvudet i sanden, gömma mig i garderoben och inte komma fram förens stormen stannat. Inte förens chansen försvunnit.
och jag kommer ångra mig, igen.
jag älskar dig
jag vill slita ut orden.
Det finns sagor som inte borde få finnas
Du älskade mig, och du svek mig. Inte bara en gång, utan två. Och jag hatar dig för det. Hade du gjort det om du visste vad som skulle hända, hade du gjort det om du känt hur jag kände, hade du gjort det om du visste att jag skulle få leva med en klump i magen inte bara en dag, utan resten av mitt liv. Hade du gjort det om du visste att jag skulle gå runt med ett hål i mitt hjärta som ständigt gjorde ont, skulle du ha gjort det om du visste att en del av mig skulle slockna och försvinna helt. Skulle du gjort det då, din fega jävel?
Vi var på fest, det var din fest. Det var helt galet och folk överallt. Vi hade väl glidit ifrån varandra, visst jag ser det nu, men ändå. Vi var ihop och jag var där för din skull. Jag ville att vi skulle vara "värd-par" ihop. Men det var du och din fest. Det var du som var värd och jag var bara din flickvän. Kvällen gick och det var dags att gå till öl-tältet och den stora festen. Du ville inte följa med, hellre festival sa du och stannade på gården. Vi pussade varandra och jag gick. Saken var bara den att det sög på byn och jag gick hem igen.
Gården var alldeles tom när jag och min vän kom tillbaka, men det var ju inget konstigt med det, timman var rätt sen. Jag trodde nog att du däckat. Tänkte gå upp och krypa ner bredvid dig och bara somna bort från oredan och fyllan. Sova ihop med dig var fortfarande det bästa jag visste.
Men någonstans i mig kände jag att något var fel, jag visste att det inte var helt rätt. Jag kände det redan när jag öppnade dörren och klev in. Jag klampade extra hårt i trappan för att du skulle höra att jag kom, så att du skulle kunna förhindra katastrofen. Men du hörde inget.
När jag kom in på ditt rum trodde jag att jag skulle svimma. Jag fick ingen luft, det var alldeles tyst. Det var inte som på film, det var bara som att verkligheten var borta. Där ligger du med din kuk framme, bredvid dig ligger ett äckel. En annan tjej i din säng, i vår säng. Sängen som jag tyckte så fruktansvärt mycket om.
Killen som jag tyckte så fruktansvärt mycket om.
Jag vet inte vad jag tänkte, jag fick inget syre. Sprutade tårarna? Antagligen. Jag skrek, hur kunde du?
Jag slog dig och jag slog henne. Du kastar dig ner på golvet. Jag sparkade dig. Jag slog dig hårt och nu grät jag.
Ibland önskar jag att jag hade dödat dig.
Tillbaka till trappen, två steg ner, sen kom minnet, min väska var kvar på ditt rum. Och självklart måste jag ha den just nu. Snabbt tillbaka, ironisk, "nej, men låt inte mig störa, fortsätt ni." Ut, ut ut och bort. Ner för trappen. Jag grät så jag skakade. Jag fick astmaandning, du vet den där andningen jag får när jag är upprörd och full.
Jag och min vän satte oss på muren utanför ditt hus. Jag var förstenad, jag kunde inte röra mig. Jag Väntade på att du skulle komma springande efter mig. Jag sa att jag hatade dig, men visste att jag älskade dig. jag väntade, men du sprang inte efter.
Jag ringde min pappa, väckte upp honom och grät så mycket att han bara sa "jag kommer gumman min". Vi gick extra sakta ut till vägen, jag väntade fortfarande på att du skulle springa efter. Komma med en patetisk jävla förklaring som jag skulle dissa, men sen acceptera. Allt skulle ju bli bra. Jag hatade dig. Jag älskade dig. Men inte fan sprang du efter. På något vis kändes det som det värsta slaget. Du sket i mig. Varför sprang du inte efter? Varför är livet aldrig som på film?
När vi satt i diket och väntade grät jag inte mer. Jag spydde. Jag mådde så dåligt. Jag var arg, jag var ledsen, jag var förbannad. Jag saknade dig och jag äcklades av dig. Men samtidigt var jag nyfiken. Jag kunde inte sluta tänka på att du antagligen fortfarande hade en tjej på ditt rum. Vad gjorde ni, vad var jag värd? Min vän fick gå tillbaka, jag skällde på henne för att hon inte ville. Jag tvingade henne att gå tillbaka upp till rummet igen och kolla vad ni gjorde. Vet du det, att hon kom tillbaka?
På så vis sprang jag tillbaka till dig, och inte tvärt om. Förnedring nummer tre kan man kalla det.
Jag sprang efter dig.
Dagen efter ville du prata. Jag var helt förstörd. Du kom och vi pratade, jag tog inte tillbaka dig, inte då i alla fall. Du hade ångest, du skyllde på förvirring, du var full, du visste inget. Ni knullade inte. Du ville ha mig. Du sa att du ville att jag skulle vilja ha dig igen. Jag trodde dig, men var för stolt för att ta tillbaka dig direkt. Jag bad dig kämpa för mig, snälla, visa att du verkligen vill! Du lovade. Men du kämpade aldrig, inte riktigt.
Jag åkte till Bulgarien några dagar efter att vi gjort slut. Jag åker dit som singel, men jag gjorde ingenting med någon. Jag var dig trogen trotts att vi inte var ihop. Jag grät inte under hela resan, trotts att såret var färskt. Jag pratade om dig med mina vänner och visste att jag var beredd att ta tillbaka dig. Jag älskade ju dig, det gjorde jag. Du skulle också till Bulgarien några veckor senare, jag visste att jag inte skulle klara av att låta dig åka ner som singel, det skulle vara för riskabelt. Då skulle jag verkligen förlora dig, jag visste att någon annan skulle få dig. Det ville jag inte, du var min och så skulle det förbli tänkte jag. När jag satt på planet hem visste jag att jag skulle ta tillbaka dig.
Några veckor gick och vi sågs en del, vi var inte ihop, men nästan, vi knullade, vi gick på bio. Du kallade mig fortfarande älskling. Jag var så minimerad. Sen tog jag tillbaka dig.
På något vis trodde jag att jag var nöjd och lycklig.
Du åkte iväg, jag var hemma. Jag tänkte så mycket på dig, på oss. I mitt huvud intalade jag mig själv att allt skulle återgå till normalt när du kom tillbaka. DÅ skulle vårt riktiga liv börja, vi skulle ju ändå flytta ihop på riktigt. Jag litade på dig.
Under hela veckan fick jag två SMS, ett där det står att ni blivit rånade av en hora. Ett annat där det står att ni har det bra och att du saknar mig. Kommer du ihåg att du skrev att du älskade mig? Jag undrar om det var före eller efter du knullat den andra bruden. När älskade du mig i Bulgarien? Varför i helvete skrev du så, var det mig eller dig du ville lura?
Medans jag drömde om dig och vårt liv som skulle bli så bra, så var du återigen otrogen. Du knullade med en annan, skrev att du älskade mig. Återigen är det jag som är den dumma bruden, när blev jag så? När kände du att det var okej att behandla någon så?
Jag hämtade dig och dina kompisar från Arlanda. Jag körde 25 mil mitt i natten helt själv för din skull. Din och min, nu skulle ju vi vara ihop. Jag hade gjort mig lite fin, inte för mycket, men sådär lite lagomt fin så att du skulle se hur mycket jag tyckte om dig. Jag var nyfriserad, kommer du ihåg det? Planet var försenat såklart, men jag satt och väntade. Jag blev nervös, det var som om det var alldeles i början och jag fick pirr i magen av att tänka att jag snart skulle få träffa dig. Insåg du att jag var nervös, men väldig glad över att få träffa min pojkvän igen? Tillslut kom ni, fyra sönderbrända killar i huvtröjor. Jag kunde inte hålla tillbaka mitt leende, jag var så lättad och glad över att äntligen få se dig på riktigt igen. Jag kramade dig och du pussade mig snabbt. Återigen kände jag att något var fel, jag blev så besviken, men höll tyst. Efter tre och en halv timme i bilen var vi hemma. Du hade fortfarande inte sagt att du älskade mig.
Vi la oss i våran säng och jag säger orden som jag ångrade så fort jag sagt dom. Jag frågade dig om du inte älskade mig fortfarande. Återigen läggs något tungt i rummet och luften försvinner. Du blir alldeles tyst och jag blir alldeles kall. Sen säger du att du inte vet. "jag vet inte", vad är det för ett jävla svar? Klockan var sju på morgonen och du börjar stor gråta. Jag är tyst, kollar på dig, tycker så synd om dig. Jag älskade ju dig. Jag tröstar dig, låtsas
som om du inte sagt något. Du börjar förklara dig, men du säger ingenting om henne. Allt får ett slut. Vi var slut, för att du inte visste om du fortfarande älskade mig. Sa du.
När kom du på det? varför sa du att du ville ha mig igen, varför lät du mig tro att du skulle kämpa, varför skrev du att du älskade mig när ni var i Bulgarien. Hur kunde du sjunka så lågt att du lät mig hämta er, hur kunde du låta mig sitta i en bil där alla utom jag visste att du inte ville ha mig. Varför lät du också dina vänner att trampa på mig?
Du gjorde mig verkligen till en dum jävla brud, ditt kräk.
Långt mycket senare vågar du berätta att du legat med en annan tjej under eran semester. Du kröp till korset, men samtidigt sa du att du inte trodde att vi fortfarande var ihop då när ni åkte till Bulgarien. Du trodde att jag aldrig tagit tillbaka dig, så du passade på att knulla lite. Åter igen vart jag en dum, liten jävla brud som inte ens förtjänade ett värdigt slut.
Det värsta var att medans jag fantiserade om våran framtid så sket du i mig ännu en gång. Det räckte inte med att ha sårat mig en gång, du fick bara lov att göra det igen. Totalt pulverisera mig, ignorera att jag fanns. Krossa det lilla jag hade kvar. Eller hur tänkte du?
Var det värt det, var hon så bra att det var värt att förstöra varenda lite fin grej vi haft?
Kan du förstå hur jag har haft det? Jag önskar att jag kunde kastat all min ångest på dig. Nu blev tankarna värre, svartare. Allt var ju mitt fel, jag var så dålig att du inte ens brydde dig om att dumpa mig innan du startar upp nått nytt. Du är ett sånt fult jävla djur. Jag tänkte igenom allt, självklart såg jag ju. Jag hade gjort så många fel. Jag kunde förstå dig. Klart du skulle trampa på mig, vem annars? Du förstörde allt. Kände du dig nöjd? Vi träffades fortfarande, knullade fortfarande. Det var rätt bekvämt att ha mig ändå va? Förstod du inte att jag ändå hoppades, trots att jag visste att ni skulle ses igen. Trots att du var det största svin som gått i ett par skor ville jag ha dig. Samtidigt hatade jag dig. Ändå kunde jag inte sluta träffa dig. Det var svart efter varje gång du vart med mig. Jag var så tillintetgjord och du var vinnaren. Jag var ingen, hade inget. Fick inte ut något av att vi träffades mer än ångest. Ännu mera svart ångest. Tänkte du aldrig på det? Var du så dum att du trodde att jag kommit över dig och också bara ville åt din kropp? Fattade du aldrig att jag ville så mycket mer än så. Fattade du aldrig att efter varje gång du trängde in i mig och sen åkte därifrån, så grät jag? Ensamheten blev större efter varje gång. Hela tiden blev hålet i mitt hjärta större. Såg du aldrig det?
Och om du såg, varför slutade du inte?
Anna-Maja 15/4 2007
Jag kan ångra varje tår jag spillde på dig
Det är skönt att saker och ting går över. Såren läker ihop. Tillslut återstår bara ärr. Jag är så glad att minnen bleknar, att känslor känns mer avlägsna än Afrika. Att jag varken styrs av kärlek eller hat. Att jag ror själv och kommer långt långt fram. Nu känns mitt liv fruktansvärt bra. Och det har det gjort ett bra tag. Jag är meningen i mitt eget liv, förstår någon vad jag menar? Vissa dagar kan vara tunga. Andra lekande lätta. Visst kan jag svanka, tänka. Älska, hata, äcklas. Men det går över. Jag vet, för jag lever. Jag är fruktansvärt nöjd över mig själv, att jag aldrig lät mig sjunga lika lågt som du. Att jag aldrig lät dig dra ner mig till den riktiga skiten. Verkligheten fick jag smaka på, bita i det sura äpplet gjorde jag. Men aldrig, aldrig att jag lät någon annan än mig själv vinna. Lät någon annan Ta kommandot över MIN båt. Jag har min heder och min stolthet kvar. Jag den som kan gå med rak rygg ut och möta världen. Jag är den som kan stå och se världen med ärliga ögon. Möta världen som en ärlig och underbar människa. Inget helgon, dock en vinnare. Fruktansvärt jävla stolt. Jag blev dragen i smutsen, men jag blev ren. Du kommer alltid förbli en lort.
En omtumlnade dag
Tisdag 2/10, 2007. Nu tänker jag bara skriva ur mig allt.
Vacknade fem i morse, lite ont i magen, trött som ett as. Verkligt lycklig över att jag fick sova två timmar till. Vid sju, upp, men kunde inte öppna ögonen, idag var andra morgonen i rad som jag är igenkläggad i ögonen. Jag undrar vad det är, men har bestämt mig för att jag inte tänker ta reda på det förens i nästa vecka. Jag har lixom inte tid att vara sjuk. Morgonen flöt bra, duscha, kläpå, äta frukost. Gröten har börjat smaka ingenting igen, vilket är ett dåligt tecken. Åkte till jobbet sen. Jag tror jag gillar mitt jobb, nackdelen är bara all stress. Jobb. Skola. Jobb. Plugga. Umgås. Träna. Skriva. Läsa. Se Film. Vara med. Festa. Inte missa nått. Jag vet inte hur länge jag pallar. Idag var så fruktansvärt tungt. och det blir ju inte bättre av att jag inte är lojal mot mig själv och bara lyssnar på min egen röst, Min egen kropp. Min vilja, Min ork. Jag säger nästan Ja till allt. Jag måste verkligen sluta med det. Jag måste verkligen börja lyssna på mig själv. Jag är så fruktansvärt falsk. Jag ger rådet till andra, nästan dumförklarar dom som inte kan säga nej. Men själv, själv är jag exakt likadan. Jag har bestämt mig för att bara vara mig själv numera. Alltid. I alla lägen. Det är så onödigt att vara någon annan. Att sitta inne med saker jag vill säga. Jag vill vara den som säger det jag vill. Jag vill visa mig själv i alla lägen. Jag vet att jag är på god väg. Men nu. Nu. Nu släpper jag allt och bara kör. Ibland får jag höra att jag är för ärlig. Det skrämmer mig, för ärlig ska man var. Det värsta jag varit med om i hela mitt liv, var när jag var ärlig, gav mitt allt. Och litade på honom. Och han svek. Precis som min pappa svek min mamma. Jag undrar hur jag ska kunna bli normalt vuxen. När jag var elva år och lekte med barbi, gick leken alltid ut på att jag hade två barn och var skild. Varannan gång bedrog jag. Varannan gång blev jag bedragen. Alltid var jag ensamstående. Rädd för ett ärrat hjärta. Rädd för en sårad själ. Rädd för att vara förstörd. Men jag ska ändå släppa fram allt. Jag gjorde det litegran idag. Jag blev förbannad hemma, riktigt jävla arg. Så som jag var när jag var 15 och skitdryg. Men allt bara säckade ihop. Jag var hungrig, stressad, trött, rädd och ledsen. Klart jag blir förbannad. Jag blir ibland rädd för mig själv. Jag vet att jag har så fruktansvärt svaga gener i mig. Min Faster åkte akut in på psykhem idag, efter en lång mörk deprission. (igen) Jag blir så rädd. Men här hemma pratar vi inte om det. Pappa säger inte mycket. Konstaterar mer att såhär är det. punkt. Jag vill veta saker. Jag vill prata om det. Men det går inte. Istället tappar jag all kontroll och stormar ut ur huset. Så småningom kommer kvinnan, hittar mig i bilen. Öppnar dörren och säger att min pappa är ledsen över vad som hänt min faster. Att min pappa är ledsen, säger hon. Men vi pratar inte om det. Men vi skyller fars beteende på det. Men jag vet hur han fungerar. Jag vet hur denna så kallade familj fungerar. Här fungerar ingenting. Det finns inte ett kylskåp med basvaror. Det finns inte ett skafferi med basvaror. Här hjälper inte alla till. Här tar vi dagen som den kommer och datorn är viktigast. Här säger inte en pappa att jag älskar dig min dotter. Här är det ingen som kramar mig godnatt. Här är det var och en för sig. Men vi äter ihop, klockan åtta, ibland. Klart jag finner mig i situationen. Men ingenting fungerar. Idag skenade mina tankar. Jag tänkte på fenomenet familj. Vad gör man med sin familj egentligen. Har jag och min familj gjort familjära saker. Är vi en familj nu, eller bor vi bara ihop, denna konstiga skara människor. Jag fick för mig att jag saknade familjen. Min familj. Lilla lilla lillasyster. Var är du. Mamma, varför tappar vi kontakten. Pappa, varför ska livet alltid var lätt med dina ögon sett. Allting är inte alltid lätt. Men jag kan inte gråta hos er. Jag kan inte krypa upp i era famnar och låtsas vara liten. Jag kan inte låta mig vara ledsen med er. Jag kan inte berätta hur det är, ibland. För vi har inte den relationen, mamma, pappa, jag. Vem är jag att vara snart tjugo och drömma om en mors varma famn, en fars skyddande armar, för världen är stor och farlig. Varför säger ni inte åt mig att jag är bra som jag är, just idag. Mitt i allt svart idag åkte jag och handlade. Svart jacka. Svarta sura ögon. Jag är så innerligt glad att jag inte träffade någon jag känner. En blick och jag hade dödat. Ett ord och jag hade sagt nått dumt. En kram och jag hade sjunkit ihop på golvet. En liten pöl. Orkeslös. Jag har lovat mig själv att jag inte ska ge upp. Alltid fortsätta simma. Det spelar ingen roll att jag är lycklig nu. Jag vet hur jag varit. Vem jag var. Vad jag kännde när jag var tio år och gled in i min första deprission. Jag vet hur jag fungerar kännslomässigt. Men det negativa ska aldrig få vinna över mig. Varför känner man sig så svag ibland? Det blev mat tillslut idag, ganska tyst måltid, men min far skojade friskt som vanligt. Någon har nångång bankat in i huvudet på honom att "ler du mot världen skrattar den tillbaka till dig med sin stor käft". Därför är han alltid glad. Idag gled samtalen in på släktforskning. Han sa att någon forskat på farfars sida, men ju närmare tattarna man kom, (tattare i borlänge = "möjlusarna" som bodde i repbäcken med skrot på gården och kniv i fickan) dessto mindre engagerad blev man. Plötsligt fanns ingen släkt. Min morbror är också av den lite ledsnare typen. Jag har det från två håll. Dessutom växte jag upp med en mamma som mest hade ett streck till mun. Aldrig glad. Alltid ledsen. Inte en enda tår. Hon gick igenom så mycket. Hon hade ingen. Däremot hade alla andra någon. Idag har tyvärr ingen nånting. Alla dessa fyrtio plus kvinnor som plötsligt skiljer sig och blir så otroligt lyckliga. Jag förstår inte hur man kan gå ett nästan helt liv, dela det enda man har med någon som man inte blir lycklig av. Är lycklig med. Jag ser inte varför man delar allt när man sen ändå skiljer sig och blir hur lycklig som hellst. Man har ju hört att kvinnor blir bara bättre på alla punkter efter fyrtio. Jag vill inte tro att det är sant. Jag är rädd för dessa kvinnor. De som plötsligt klipper sig, förlorar vikt, gör saker för sin egen skull och bara är såå lyckliga i sin ensamhet. Varför varför varför vågade ni inte innan? Någon som däremot har vågat är katastrofen. Insåg idag när jag såg henne att vi nog inte sett varandra på en vecka. Trotts att vi bor i samma hus. Delar samma tak. Äter samma mat. Skiter på samma toa. Plötsligt har hon röd-rosa hår och det ser förjävligt ut. Jag orkar inte ens skämmas längre. Jag tänker bara ta det som det är. Någon bor på övervåningen. Fortfarande. Jag har blivit kvinna på riktigt nu. Nästan. Jag har köpt nagellack och har riktiga krämer och produkter som kvinnor bör ha. Jag sminkar mig, jag har min mens. Jag umgås med mina vackra väninnor och jag attraheras av män. Skräms inte av män. Jag vägrar vara offer. Lider av samhällets syn på våldtäckter. Äcklas av att ingen bryr sig. Skämms över att det är så vanligt att man hör om misslyckade dommar att ingen ens höjer ett finger. Skäms över att jag tittar på. Skäms över att även jag tappat orken. Skäms över meningslösheten. Jag är så trött. Jag tappar bort mig själv. Imorgon är jag tillbaka. Det finns inget annat alternativ.Jag saknar allt.
Så många planer. Så mycket vilja. Så lite planering.
lyckan kommer lyckan går det är långt till nästa vår
Har ni sålt er hjärna, Stureplan?
För JA. Jag tror att det var en våldtäkt.
Eller NEJ. Jag tror inte. Jag är rätt säker.
Rätt säker på att en tjej inte skulle anmäla för skojs skull. Hitta på detaljer som får Mr Devil Himself att verka grå. Nej, Jag tror inte att hon skulle vålla alla skador själv. Göra sig så illa att hon inte kan gå dagen efter.
Nej. Jag tror inte att hon frivilligt väljer att gå igenom en rättegång som är så fruktansvärd att man drömmer fler mardrömmar om den än om själva våldtäkten.
Nej, Jag tror inte att man frivilligt väljer att sitta där och bli förnedrad, Igen. Få sitta där och räkna upp alla man har haft sex med. Hur ofta. Vilka ställningar. Om man Kom. Om det var hårt. Om det var bra. Om man gillar att knulla. Bli Knullad. Vad som är bäst. ..Och vilka kläder hade du egentligen... Allt framför mamma och pappa, Framför juryn (jag slår vad om att det var ett gäng medelålders gubbar),
framför hela jävla världen.
Nej, Jag tror inte att man vill det.
Jag surfade in på expressen och läste en debattartikel skriven av en Monica Jonsson (http://www.expressen.se/debatt/1.791905/dom-inte-mina-kompisar-pa-forhand).
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skämtar hon, eller menar hon (tvi tvi tvi) Allvar?
Jag vet inte vad du känner men jag fick tusen frågor:
"Upprörda och stundom hysteriska röster har de senaste dagarna fått skrika oemotsagda. Man får lätt intrycket att det är säkerställt och bortom allt rimligt tvivel att de misstänka killarna - som jag känner - är skyldiga sexualbrottslingar. I den mån någon haft en avvikande uppfattning om vad som hänt än den som presenteras i pressen, har dessa stannat vid viskningar. Varför?"
För det första, Har inte dessa killar redan blivit friade? Trots att Det är bevisat att målsägande tvingats till samlag och handling jämförlig med samlag.? (Vad är då våldtäkt???)
För det andra. Vi, folket kan protestera och skrika oss hesa över ett, vad vi anser, ett felaktigt beslut. Men hur går det till i rätten? Verkar det inte vara tvärt om där, att de (Monica Jonssons fiiina kompisar) har en advokat som får mala på, och mala på och mala på och tillslut, efter att ha ställt de mest stördaste frågor får rätten på sin sida?? Låt oss skrika på utsidan. Insidan verkar ju fan inte vara riktigt klok ändå!
"Jag vet med andra ord en hel del om att bli behandlad utefter den personlighetstyp jag utstrålar, det vill säga vad jag själv väljer att utstråla.Jag har aldrig blivit våldtagen. Eller rättare sagt: Jag har aldrig ansett mig ha blivit våldtagen. Målar man upp sig själv som tjejen som inte kan säga nej blir man också behandlad därefter."
Vad lugn jag blev nu. Denna Monica Jonsson menar alltså att jag kan vara trygg när jag går ute, jämt och överallt, om jag bara väljer att utstråla "Jag vill inte bli våldtagen" Eller vad? Självklart förstår ju säkert t.ex dessa stureplansprofiler, mitt kroppsspråk. med tanke på att de tydligen inte kunde förstå ett helt vanligt verbalt NEJ! Ibland hänger jag inte med i svängarna. Det är alltså lättare att se vad du vill än att höra vad du inte vill???
Och dessutom, att utstråla att man inte kan säga nej. Vad är det? Är det att utstråla osäkerhet ? Är det så är det ju patetiskt. Nu ska jag dra det långt:
Du står på ica för att köpa pommes frittes men du vet inte om du ska välja findus eller icas egna = du utstrålar osäkerhet = en man kan när som hellst komma och våldta dig i frysdisken, för du är så himla osäker och kan antagligen inte säga nej. och du får vara beredd på det. du får ta det. det är rätt åt dig din fege jävel. se inte så jävla osäker ut nästa gång, hora.
Är det så vi vill ha det?
"Ingen kan veta exakt vad vi tänker. Med dagens kommunikationshinder runt oss är det även svårt att uppfatta vad vi egentligen menar. Ibland måste vi nästan artikulera överdrivet tydligt för att få fram det vi vill."
Vänta nu. Är inte detta att säga emot sig själv, vi utstrålar väl ändå det vi känner och tänker? Nyss gick ju det bra??
Och hallå i det blå, Kommunikationshinder runt oss, I sängen, i killens lägenhet, kommunikationshinder under sexet? Ja uppenbarligen eftersom det spårade ur. Men här låter det mer som om ett sms som inte kom fram, eller som om vi glömt hur man talar och bara kan maila varandra. Kalla mig dum, men va sjutton är ett kommunikationshinder som finns runt oss i detta sammanhang?
Och behöver jag ens komentera artikulera överdrivet tydligt. Varför skulle man behöva göra det? ett Nej är väl ett nej. Hur artikulerar man det överdrivet tydligt?? skulle ett överdrivet artikulerat nej vara mera ett nej än ett vanligt nej??
"Det ligger i människans natur att ta chansen då den dyker upp - att ta vara på tillfällen. Jag tror knappast att den häktade tjugoettåringen skulle ha våldtagit mig."
Låt mig stanna upp och tänka ett ögonblick. Hur många gånger har jag sett en full kille - Många. Hur många gånger har jag hjälpt en överförfriskad att ta sig hem - ett antal. Hur många gånger har jag sovit brevid en deckad - ganska mång gånger. Hur många gånger har jag tänkt att "yes, vilket tillfälle, nu ska jag köra upp en fjärkontroll i hans röv och verkligen ta vara på den här chansen" - Noll. för det är det ju verkligen. Ett tillfälle och en chans att ta vara på. Eller vilken chans, vilket tillfälle, att dom ser en brud, drogar henne, får med henne hem och hamnar i säng med en nästan medvetslös person. Är det den s.k chansen. Det tillfället? Ett bra tillfälle att knulla sönder någon. Chansen att äntligen få våldta en tjej brutalt. Bra, grattis, det lyckades va?
Och att tillägga "skulle aldrig hända mig". Skönt säger jag bara, skönt att hon kan vara så säker på att hennes egna vänner inte skulle våldta henne i samma situation, ta chansen då den dyker upp - ta tillvara på tillfället. Eller skulle samma situation inte vara en chans och ett tillfälle för.. ja, för vadå menade du?
Och var glad du vän till dessa män som slipper deras våldtagar beteendet, för du menade så va, att om det inte var du, en vän, så skulle du bli blivit våldtagen? Vilka vänner dessutom, håll dom hårt. Behåll dom gärna själv.
Nej, jag klarar inte ens av att kommentera mera. Att få fler frågor i min hjärna. Jag förstår verkligen inte någonting av vad hon vill ha sagt. Om någon kommer på det. hör av er till mig. Berätta för mig. Vad menar människan?
Tills dess kommer jag sitta här och skämmas över att någon ens kan utala sig som denna Monica Jonsson.
Jag måste ha missuppfattat något. Ett nej är väl alltid ett nej. Bara för att man har börjat haft sex så kan man väl avbryta, precis som med allt annat? Bara för att du haft analsex med en kille vid ett tillfälle, så betyder väl inte det att man alltid vill ha den rätt upp i rökan med alla killar? Bara för att du som tjej går hem med olika killar och knullar så blir du kallad slampa, men glömmer vi inte något? It takes two.. För att idka samlag måste man vara två, varför är då bara tjejen slampig, när killen också går hem med henne bara för att knulla. Det är ju alltid två som går hem! Varför måste tjejer gömma sin sexuallitet medans killar får skrika vitt och brett om sin? Är du singel och går ut på krogen gör du det ofta för att ragga. Thats it. Varför är då alltid tjejen den "onde men ändå sårade" medans killen är helball som drog hem ett schysst pök? Varför trors det alltid att tjejer har så jävla mycket kännslor med i penetreringen, varför skulle tjejen vara kär i den hon har sex med, men inte killen? Och om man går hem med någon ska man väl för i helvette inte behöva räkna med att man blir våldtagen, ha sex javisst.
Men bli brutalt våldtagen??
Vi måste hålla ihop, allihopa.
Jag ska aldig mer:
Vara rädd för mörkret, tystnaden, en tom kall säng eller ensamheten.
Gruva mig.
Leva med ångesten.
Måla faan på väggen.
Ljuga för mig själv.
Tomt svart hål.
Jag har valt att säga upp mig från mitt jobb på Lidingö, för att flytta tillbaka till Leksand och läsa lite på Komvux innan jag åker vidare till andra sidan jordklotet. Klokt eller inte, det visar sig. Men ångest det har jag.
När jag satt i bilen måndag morgon 8.47 fick jag kramp i andningsgångarna. Jag visst inte vad jag skulle göra. Mina tankar blev svarta och luften tog slut. Ett tryck över bröstet och ögonen blev blanka. En helt vanlig ångestattack tydligen. Jag satt sen så hela vägen hem, panikattacker kom och gick. Jag sa inget, jag ville inte att min morbror skulle se. Inte heller min syster. Jag vet inte om det blev som det blev bara för att jag var trött och extra kännslig, eller för att jag verkligen ångrar mig? Ibland fick jag för mig att jag var utsatt för en dementorkyss.
Jag tänkte ialla fall väldigt mycket under bilresan på tre timmar. Tankar på framtiden. Det enda jag ville var att bada, jag hoppades på att vattnet skulle skölja bort alla problem, och att bara jag fick tvätta mig med tvål och schampo i min barndoms bästa sjö så skulle allt bli som vanlig. Som förr. Bra.
Jag åkte och badade, men effekten var inte riktigt som jag önskade. Frågan är bara om det vart bättre eller sämre av att jag kunde glädja Melvin med att vara bästaste moster i världen som bygger assnygga sandslott med leksutgor på. Jag vet inte. Men barn på nytt blev jag på ett sätt. Men inte problemfri. Är det gråta jag behöver. Eller bara lite omtanke. En kram. Lite uppskattning för att jag är jag. Det lilla jag gör gör jag bra. Men ingen ser. Ingen säger något. Kan jag få vara den som få prata med den som är jag? Men som det är, jag är inte den som är den jag är den andra. Varför kan jag inte få vara den som gråter ut hos mig? Varför kan jag inte ge mig själv de goda råd jag ofta ger andra? En kram. Omtanke. Fina ord. Flaggan i topp, jag skiter i snopp. Ensam är stark och utan vänner är du dödens. Din egen familj. Låt mig vara igen.
Stress. Jag tror det kan vara stress jag känner också. All panik över alla jag måste träffa. Alla jag inte vill träffa. Och alla jag trotts allt kommer träffa. Och dagarna. Alla dagar som bara kommer rinna iväg. Hur ska jag hinna alla måsten utan att försöra. Hur ska jag kunna göra det bästa av alla 21 dagar utan att jag stressar sönder dom? Utan att jag missar att göra vad jag vill. Vila utan att få ångest, går det?
Och bo. Var ska jag bo? I vilket hus, i vilken säng? Vad kan jag kalla mitt hem? Var kan jag ta någon och säga "här bor jag" och verkligen mena det? Verkligen visa att här är mitt hjärta. Min själ. Mitt rum. Mitt hus. Mina saker. Min säng. Mitt. Mitt mitt. Välkommen hem till mig.
Min pappa såg igår att jag var fel. Lika så min mamma. Hon kramade mig och sa att jag inte skulle bli som förut, när jag bara hade taggarna utåt hela tiden. Hon sa att det tyckte inte hon var trevligt. Jag tittade på henne och sa att jag tyckte inte heller det var trevligt, ingenting utav det här tycker jag är trevligt. Hon såg på mig att jag menade det. Min pappa däremot hånskrattade och frågade om jag var på töksidan. Sen frågade han om det gick bra att jag sover på en madrass i ett halvår. Jag höll på att börja gråta och kroppen laddade för en ny ångestattack. Gubben skrattade osäkert och såg att han inte var rolig. Allt ordnar sig sa han då, och gick. Jag vill tro på min pappa. Jag har börjat packa upp mina saker nu. Tagit ner en hylla och invaderat en byrå. Vem har sina kläder i en byrå? Jag har tydligen. En flyttkartong är tom. En halvfull och en är helfull av skit. 3 andra står ute i lillhuset. Där får dom bli. Lätt. Var gör jag av alla saker? Vad som än händer så ska jag inte bli nostalgisk. Nuförtiden är jag snygg. I helgen ska jag träffa gamla bekantskaper. Jag ska inte falla tillbaka i någon annans roll. Jag ska vara jag. Jag är tillbaka och jag är helball. Helbra. Så in i helvette jävla osäker. Nu är det natt och jag tror att jag ska sova. För imorgon bitti kommer klockan ringa 09.00 och jag ska upp och ta tillvara på ännu en av mina semesterdagar. Jag får inte missa något, jag ska fånga dagen. Fånga allt..
Stress.
(Var är jag någonstanns?
Lilla jag. Kom fram. Ibland känner jag inte mig själv överhuvudtaget.)
Allt Ditt är Mitt och allt Mitt är Mitt.
En godnatt saga
Flickan går runt och är nervös.
Andas knappt.
Hon kan inte tänka ens halvklart.
Månen ute lyser upp sjön som ligger stilla och blank.
Det är inatt dom ska mötas, deras sista möte.
Pojken går runt och är nervös.
Andas knappt.
Han kan inte tänka ens halvklart.
Gatubelysningen lyser starkt upp den tomma lägenheten som han kallar hem.
Det är inatt dom ska mötas, deras sista möte.
Och båda vet om det.
Flickan traskar med snabba steg ner mot centrum, på väg mot en ny puzzelbit i livet går hon.
Med rädsla över vad som ska hända, tänker hon på pojken.
Pojken står och spejar ner mot gatan, väntar. på ett nytt vägskäl i livet.
Med rädsla över vad som ska hända, tänker han på flickan.
Det är kväll.
Deras sista kväll.
Och båda vet om det.
Flickan når gatan där han har sin adress, hon andas snabbare, hjärtat sitter i halsen,
pumpar blod ut i kroppen.
Den kropp som snart ska vara ensam.
Pojken vänder sig sakta om, han har sett henne, han vet att hon snart är här.
Han andas stilla.
Hjärtat sitter i maggropen och pumpar ut blod i kroppen.
Den kropp som snart ska vara ensam.
Och båda vet om det.
Flickan närmar sig dörren med försiktghet.
Hon tänker på varje fotsteg hon tar, varje steg är räknat.
Det går tugnt, men hon är framme.
Framme vid sin nya puzzelbit.
Pojken står i hallen och lyssnar ut mot trapphuset.
Hon är här nu.
Han också. Han är vid sitt vägskäl.
Dom andas i takt en stund, på var sida om dörren.
Efteråt ska inget bli som förr.
Och båda vet om det.
Flickan trycker sakta på ringklockan. Hon hör signalen eka i lägenheten.
Hon känner paniken gripa tag. Det är försent att vända. Det är försent att gå tillbaka.
Hjärtat bultar ännu i hennes hals.
Hon kvävs nästan i det tysta trapphuset.
Pojken öppnar dörren efter att ha samlat mod.
Det sista han ska minnas av henne är det första han ska få se, när hon står där i dörren.
Han får svårt att andas.
Det är försent att springa tillbaka in i lägenheten, in till tryggheten.
Och båda vet om det.
Flickan ler försiktigt mot pojken i dörren, men ångrar sig genast.
Hon ska minnas hans vackra hand som tryckte ned handtaget för att släppa in henne.
För att släppa in det nya.
Hon tar ett steg, och är inne i hallen.
Pojken koncentrerar sig på att bevara lugnet. Han blundar för en sekund, men slår upp ögonen.
Hon står där, lika levande som igår, men med försiktigare ögon.
Han flyttar sig åt sidan och hon kliver in.
Det ska inte bli mer än så.
Dom kommer inte sitta vid bordet över en kopp te.
Dom ska mötas, en sista gång.
Det kommer inte bli mer än så,
och båda vet om det.
Flickan höjer blicken och ser på den pojke hon en gång älskat, avgudat.
Fortfarande älskar.
Hon vet inte vad hon ska säga för att kväva tystnaden.
Den tystnad som håller på att kväva henne.
Pojken ser djupt in i flickans ögon. Den flicka han en gång älskat, avgudat.
Fortfarande älskar.
Han vet inte vad han ska säga för att kväva tystnaden.
Den tystnad som han ser håller på att kväva henne.
Och båda vet om det.
Det är ett avsked.
Ett avsked utan ord.
Dom ser på varandra.
Och båda vet.
Flickan tittar på honom en sista gång. Andas ett sista andetag tillsammans med honom.
Vänder sig sen om igen.
Och lämnar lägenheten.
Pojken ser att hon tittar, försöker se vad hon ser, men han ser bara henne.
Han andas ett sista andetag tillsammans med henne.
Han ser henne vända sig om och lämna lägenheten.
Ett sista avsked.
Ett sista andetag.
Och båda vet om det.
Dom går själva nu.
Var och en till eget bo.
Dom älskar varandra, men vet, att det var ett sista andetag.
Vet att livet kommer flyga vidare.
Utan dom tillsammans.
Var och en på var sida väggen.
Dom suckar men ler sakta åt varandra, tillsammans.
På var sida livet står dom.
Och båda vet om det.
För en pappa, för en pappa, för en pappa
"Först kommer ni, sen kommer ingen, sen kommer ingen, sen kommer ingen, sen kommer ingen, sen kommer ingen, sen kommer ingen, sen kommer doris, anna och kicki."
Älskade pappa!
Knulla dem som Beckham.
Han som jag var så glad i som tydligen levde loppan bredvid. Och han som har distansförhållande med sin tjej, bara det att när dom är på distans så är han med andra, Dessutom hade ju han en ful en förut, och även henne bedrog han. Och så har vi han som har världens sötaste son och hade världens bästa tjej, nu har han bara sonen kvar. Och han som ingen tycker om men som ändå får alla. Och han som skryter om sin apighet och strular runt så fort hans tjej vänder ryggen till - Bokstavligen. Och han i min klass som var med flest i klassen, synd bara att hans tjej gick i en annan klass. Och så han, fotbollstränaren som gjorde skandal. Och Englands nästa kung hade ju en jätteaffär. Och hon som alla ville ha, och som alla fick, till och med hon blev bedragen. Och trebarnspappan som flydde med en fransyska. Och de där lärarna, hur var det, han är gift. Och skandaldrottningen står ju numera ensam med två barn och alkoholmissbruk, hennes karl stack ju också. Och dom som tog tillbaka varandra efter att han vart med en annan, ni vet hon som en gång var så glad, hon blev ju lurad som fan. Och han med sveriges fulaste namn och knäppaste jobb, hur trogen är han egentligen. Och han som Lilla A .. ja, han har ju också någon. Till och med min pappa har knullat bredvid.
Men det är klart. Kan David beckham så kan väl alla?
För det verkar ju inte vara som att spela fotboll precis, det där att tänka med kuken verkar rätt simpelt.
Patetiska jävlar!
Man blir ändå bara besviken.
Var vem du vill!
Glöm aldrig vem du är.
Nej, som jag brukar säga.
Det viktiga är inte vem du är, Utan vem du utger dig för att vara.
För det som syns. Det Finns.
Det spelar ingen roll vad som finns inne länge. Alla ser bara det som är ute.
Och utanpå kan man vara vem man vill. Huvudsaken att det syns!
Det är sommar, Lovely!
Svaret på Livet Stora Gåta ?
Jag älskar dig därför måste jag såra dig för jag är så rädd att vara den som förlorar dig.
Människor är konstiga. Människor är fruktansvärt konstiga. Rädda.
Varför är vi rädda??
Torbjörns negrer
Fast jag vet inte. Det kanske är stark man är. Annars skulle man väl inte orka, tror jag? För hur var det nu, människan är väl av naturen starka. Vi tillhör väl jordens starkaste art? Arten som överlever.
Just nu är det så himla mycket jag vill. Jag vill se allt, göra allt, uppleva allt, allt ALLT. Jag längtar till att kasta mig ut och bara suga in upplevelser och kunskap. Längtar. Men Det är där det skär sig.. Jag är ju mitt uppi något, livet pågår hela tiden just här, just nu. Men ändå längtar jag bort? Jag upplever och lär varje dag. Men ändå går jag i väntans tider. Vad förväntar jag mig? Vad väntar jag på? Varför tar jag inte bara tillvara på tiden?
Jag vill kunna ligga på dödsbädden när jag är sisådär nittiotvå år, le mot mina tretton barnbarn och säga
"been there, done that!"
Jag vill dö nöjd och leende. Nittiotvå år gammal. Famlijen ska säga
"Släktens gamling är grym!"
Tom, men ändå så full.
En bra karl reder sig själv. Lovely!
Mitt prydda jag!
Min första tanke är skrämmande:
"underbart, hade jag bara vart kille nu så hade jag kunnat haft en halvtimmes runkande.."
Sen kom jag på mig själv.. va fan menar jag?
Som tjej, skulle man inte kunna ha enhalvitmmes onanerande på morgonen då?
Jag är så jäva pryd.
När blev jag så?
Alla mins vi väl mig som barn?
Jag var ju sådär normalt överkåt när jag var liten.
Barbielekarna var ju ett enda stort orgie-kalas. Det var ju normalt!
Men nu?
Hur ofta är man på sex-kalas lixom?
Nej, dags att ta ut slampan i mig på grönbete.
Adjö prydhet.
