minemale

Vara rädd för mörkret, tystnaden, en tom kall säng eller ensamheten.

Gruva mig.

Leva med ångesten.

Måla faan på väggen.

Ljuga för mig själv.

Jag har valt att säga upp mig från mitt jobb på Lidingö, för att flytta tillbaka till Leksand och läsa lite på Komvux innan jag åker vidare till andra sidan jordklotet. Klokt eller inte, det visar sig. Men ångest det har jag.
När jag satt i bilen måndag morgon 8.47 fick jag kramp i andningsgångarna. Jag visst inte vad jag skulle göra. Mina tankar blev svarta och luften tog slut. Ett tryck över bröstet och ögonen blev blanka. En helt vanlig ångestattack tydligen. Jag satt sen så hela vägen hem, panikattacker kom och gick. Jag sa inget, jag ville inte att min morbror skulle se. Inte heller min syster. Jag vet inte om det blev som det blev bara för att jag var trött och extra kännslig, eller för att jag verkligen ångrar mig? Ibland fick jag för mig att jag var utsatt för en dementorkyss.
Jag tänkte ialla fall väldigt mycket under bilresan på tre timmar. Tankar på framtiden. Det enda jag ville var att bada, jag hoppades på att vattnet skulle skölja bort alla problem, och att bara jag fick tvätta mig med tvål och schampo i min barndoms bästa sjö så skulle allt bli som vanlig. Som förr. Bra.
Jag åkte och badade, men effekten var inte riktigt som jag önskade. Frågan är bara om det vart bättre eller sämre av att jag kunde glädja Melvin med att vara bästaste moster i världen som bygger assnygga sandslott med leksutgor på. Jag vet inte. Men barn på nytt blev jag på ett sätt. Men inte problemfri. Är det gråta jag behöver. Eller bara lite omtanke. En kram. Lite uppskattning för att jag är jag. Det lilla jag gör gör jag bra. Men ingen ser. Ingen säger något. Kan jag få vara den som få prata med den som är jag? Men som det är, jag är inte den som är den jag är den andra. Varför kan jag inte få vara den som gråter ut hos mig? Varför kan jag inte ge mig själv de goda råd jag ofta ger andra? En kram. Omtanke. Fina ord. Flaggan i topp, jag skiter i snopp. Ensam är stark och utan vänner är du dödens. Din egen familj. Låt mig vara igen.
Stress. Jag tror det kan vara stress jag känner också. All panik över alla jag måste träffa. Alla jag inte vill träffa. Och alla jag trotts allt kommer träffa. Och dagarna. Alla dagar som bara kommer rinna iväg. Hur ska jag hinna alla måsten utan att försöra. Hur ska jag kunna göra det bästa av alla 21 dagar utan att jag stressar sönder dom? Utan att jag missar att göra vad jag vill. Vila utan att få ångest, går det?
Och bo. Var ska jag bo? I vilket hus, i vilken säng? Vad kan jag kalla mitt hem? Var kan jag ta någon och säga "här bor jag" och verkligen mena det? Verkligen visa att här är mitt hjärta. Min själ. Mitt rum. Mitt hus. Mina saker. Min säng. Mitt. Mitt mitt. Välkommen hem till mig.
Min pappa såg igår att jag var fel. Lika så min mamma. Hon kramade mig och sa att jag inte skulle bli som förut, när jag bara hade taggarna utåt hela tiden. Hon sa att det tyckte inte hon var trevligt. Jag tittade på henne och sa att jag tyckte inte heller det var trevligt, ingenting utav det här tycker jag är trevligt. Hon såg på mig att jag menade det. Min pappa däremot hånskrattade och frågade om jag var på töksidan. Sen frågade han om det gick bra att jag sover på en madrass i ett halvår. Jag höll på att börja gråta och kroppen laddade för en ny ångestattack. Gubben skrattade osäkert och såg att han inte var rolig. Allt ordnar sig sa han då, och gick. Jag vill tro på min pappa. Jag har börjat packa upp mina saker nu. Tagit ner en hylla och invaderat en byrå. Vem har sina kläder i en byrå? Jag har tydligen. En flyttkartong är tom. En halvfull och en är helfull av skit. 3 andra står ute i lillhuset. Där får dom bli. Lätt. Var gör jag av alla saker? Vad som än händer så ska jag inte bli nostalgisk. Nuförtiden är jag snygg. I helgen ska jag träffa gamla bekantskaper. Jag ska inte falla tillbaka i någon annans roll. Jag ska vara jag. Jag är tillbaka och jag är helball. Helbra. Så in i helvette jävla osäker. Nu är det natt och jag tror att jag ska sova. För imorgon bitti kommer klockan ringa 09.00 och jag ska upp och ta tillvara på ännu en av mina semesterdagar. Jag får inte missa något, jag ska fånga dagen. Fånga allt..
Stress.
(Var är jag någonstanns?
Lilla jag. Kom fram. Ibland känner jag inte mig själv överhuvudtaget.)

Allt Ditt är Mitt och allt Mitt är Mitt.

Bakrund:
Igår öppnade stockholm jazzfestival upp portarna för i år. Självklart (!) var jag där. Kulturell och jazz (?) intresserad som jag är..
Med mig hade jag Johanna. En av mina bästa vänner.
Vi smälte in rätt bra med alla avdankade Föredettingkändissnubbar på 55+. (typ far min!) Knepet var att dricka öl, se ut som äldre och digga musiken.
Den kulturella sidan:
Självklart satt vi lagomt långt från scenen, diggade musiken lagomt mycket, drack lagomt (phö!) Mycket öl, vi var som klippt och skurna för Jazzfestival helt enkelt..
Men,
Den andra sidan:
På festival händer det lätt, och ofta att man behöver besöka BajaMaja. Så även igår. Saken var bara att jag och Johanna lyckas hitta rader av VattenToaletter. Självklart tänkte vi och klämmer in oss två i en toa.
"hon som sätter bajsrekord på varje festival" fick så klart lov att göra nr 2. Massa rävskitar landar i toaletten och papper fylls på.
Stanken är olidlig.
När det är dags att spola görs den fruktansvärda upptäkten - Det går inte att spola! Vattnet i toaletten var slut.
Vad gör man?
Vi gick.
Att man alltid ska lyckas vara oansvarig. Att det alltid ska komma något emellan mig och min vuxna sida.  Tack.
"Jag ska aldrig bliva stur"

- Va fint Maja, du har blivit solbränd och grann i ansiktet du!
- Jaaa.. Jag och KJ är ute mycket.

Bullshit. Jag är så falsk! Lovely!

Flickan går runt och är nervös.
Andas knappt.
Hon kan inte tänka ens halvklart.
Månen ute lyser upp sjön som ligger stilla och blank.
Det är inatt dom ska mötas, deras sista möte.

Pojken går runt och är nervös.
Andas knappt.
Han kan inte tänka ens halvklart.
Gatubelysningen lyser starkt upp den tomma lägenheten som han kallar hem.
Det är inatt dom ska mötas, deras sista möte.

Och båda vet om det.

Flickan traskar med snabba steg ner mot centrum, på väg mot en ny puzzelbit i livet går hon.
Med rädsla över vad som ska hända, tänker hon på pojken.
Pojken står och spejar ner mot gatan, väntar. på ett nytt vägskäl i livet.
Med rädsla över vad som ska hända, tänker han på flickan.

Det är kväll.
Deras sista kväll.
Och båda vet om det.

Flickan når gatan där han har sin adress, hon andas snabbare, hjärtat sitter i halsen,
pumpar blod ut i kroppen.
Den kropp som snart ska vara ensam.
Pojken vänder sig sakta om, han har sett henne, han vet att hon snart är här.
Han andas stilla.
Hjärtat sitter i maggropen och pumpar ut blod i kroppen.
Den kropp som snart ska vara ensam.

Och båda vet om det.

Flickan närmar sig dörren med försiktghet.
Hon tänker på varje fotsteg hon tar, varje steg är räknat.
Det går tugnt, men hon är framme.
Framme vid sin nya puzzelbit.
Pojken står i hallen och lyssnar ut mot trapphuset.
Hon är här nu.
Han också. Han är vid sitt vägskäl.

Dom andas i takt en stund, på var sida om dörren.

Efteråt ska inget bli som förr.
Och båda vet om det.

Flickan trycker sakta på ringklockan. Hon hör signalen eka i lägenheten.
Hon känner paniken gripa tag. Det är försent att vända. Det är försent att gå tillbaka.
Hjärtat bultar ännu i hennes hals.
Hon kvävs nästan i det tysta trapphuset.
Pojken öppnar dörren efter att ha samlat mod.
Det sista han ska minnas av henne är det första han ska få se, när hon står där i dörren.
Han får svårt att andas.
Det är försent att springa tillbaka in i lägenheten, in till tryggheten.

Och båda vet om det.

Flickan ler försiktigt mot pojken i dörren, men ångrar sig genast.
Hon ska minnas hans vackra hand som tryckte ned handtaget för att släppa in henne.
För att släppa in det nya.
Hon tar ett steg, och är inne i hallen.
Pojken koncentrerar sig på att bevara lugnet. Han blundar för en sekund, men slår upp ögonen.
Hon står där, lika levande som igår, men med försiktigare ögon.
Han flyttar sig åt sidan och hon kliver in.

Det ska inte bli mer än så.
Dom kommer inte sitta vid bordet över en kopp te.
Dom ska mötas, en sista gång.
Det kommer inte bli mer än så,
och båda vet om det.

Flickan höjer blicken och ser på den pojke hon en gång älskat, avgudat.
Fortfarande älskar.
Hon vet inte vad hon ska säga för att kväva tystnaden.
Den tystnad som håller på att kväva henne.

Pojken ser djupt in i flickans ögon. Den flicka han en gång älskat, avgudat.
Fortfarande älskar.
Han vet inte vad han ska säga för att kväva tystnaden.
Den tystnad som han ser håller på att kväva henne.

Och båda vet om det.

Det är ett avsked.
Ett avsked utan ord.
Dom ser på varandra.
Och båda vet.

Flickan tittar på honom en sista gång. Andas ett sista andetag tillsammans med honom.
Vänder sig sen om igen.
Och lämnar lägenheten.
Pojken ser att hon tittar, försöker se vad hon ser, men han ser bara henne.
Han andas ett sista andetag tillsammans med henne.
Han ser henne vända sig om och lämna lägenheten.

Ett sista avsked.
Ett sista andetag.
Och båda vet om det.

Dom går själva nu.
Var och en till eget bo.
Dom älskar varandra, men vet, att det var ett sista andetag.
Vet att livet kommer flyga vidare.
Utan dom tillsammans.

Var och en på var sida väggen.
Dom suckar men ler sakta åt varandra, tillsammans.
På var sida livet står dom.

Och båda vet om det.

P-piller är så konstigt. Jag vet inte vad jag tycker. Å ena sidan å andra sidan..
Du käkar ett litet piller per dag, och det pillret gör att du inte blir gravid. Det är ju bra, eller?

(P-piller innehåller två syntetiska versioner av hormon som finns i kvinnans kropp: östreogen och gestagen (den konstgjorda formen av hormonet progesteron). P-pillret hindrar ägglossningen genom att hålla hormonerna på en viss nivå. P-pillret påverkar också sekretet i livmoderhalsen (gör det svårare för spermierna att passera genom det) och hindrar att livmoderslemhinnan tjocknar och förbereds för att ta emot ett befruktat ägg.

De flesta typer av p-piller tar du en gång om dagen i 21 dagar och sedan gör du ett uppehåll i sju dagar. Under det här uppehållet har du en blödning, men det är inte samma sak som en menstruation (en menstruation innebär att livmoderslemhinnan - som har växt till under månaden för att kunna ta emot ett befruktat ägg - stöts ut). Ett av p-pillrets verkningar är att hindra livmoderslemhinnan från att tjockna, så det finns ingenting att stöta ut. Den blödning som kvinnor som tar p-piller får är i stället en bortfallsblödning till följd av kroppens reaktion på att hormonproduktionen hålls tillbaka).

Okej. Då vet vi det. Men det som inte sägs? Här kommer mina grejer:

-När du äter P-piller tror kroppen att den redan är gravid, det vill säga att du går runt och är skengravid. Alltså är din kropp precis som en gravids kropp. Du tänder t.ex inte lika lätt på doften av man, däremot så känner du lukten av mat väldigt lätt, eftersom kroppen tror att den har "två att utfodra" så stoppar du gärna i dig lite mer än brukligt = Du ökar i vikt.
- Dina äggstockar sover undertiden du stoppar i dig piller. Alltså, din kropp är som en man. Och eftersom män oftast äter mer = Du ökar i vikt.
- Mensen uteblir ofta under längre perioder då du äter P-Piller. Då kan man ju bli rädd, då äter man ibland för att dämpa rädslan = Du ökar i vikt.
- Det som finns i Pillren är ju hormoner, och att mixtra med hormoner kan leda till t.ex deprission. Man äter för att dämpa ångesten = du ökar i vikt.
- Mindre sexlust,  humörsvängningar, viktförändringar, ömmande bröst, huvudvärk och illamående är andra biverkningar. Ökad risk för blodpropp dessutom.. Men det är sånt man får ta som kvinna för att ha ett fungerande samliv. Eller?

(Jag säger nu inte att jag är emot p-pillren, personligen tycker jag att det är något utav en universal och snillrik uppfinning, men det jag säger är att man kanske ska ta det lite försiktigt..)

"Jag ska låta tattuera in ett kryss rätt över klittan och dra ett snöre från G-punkten och ut, sen ska jag måla en fittkarta som jag ska ge min nästa älskare. Jag är så trött på alla taffliga försök, Jag behöver bra sex."