minemale

Jag kommer inte skriva så mycket i denna blogg nu under året, utan jag tänker skirva i min reseblogg istället. Här skriver jag bara om jag har massa klänslor som svämmar över och sånt. Annars får man följa mina steg i det stora äpplet på denna blogg http://minemale.blogg.se/supernanny/

Enjoy my Life <3

Sitter här och är fylld av kraft igen, gick min promenad och självklart började det regna. För första gången i mitt liv fick jag uppleva ett så kallat helande regn. Eller vad det heter, befriande kanske? Allt kändes lättare iaf. Innan var jag obegripligt nere, slö, lite ledsen. Efteråt nöjd. Blöt. Glad.
Hem och duscha, laga kvällsgröt och äta nattemackan. Sen, till den stora utmaningen, packning. Nu har jag packat ihop nästa alla mina tillhörigheter och lagt det i IKEA påsar, dom ska jag frakta till Styrsjö på Söndag. Min säng, mina saker, min sommar. Ett avslut. Grejerna jag ska ha till USA ligger utspridda och packklara på gästsängen, nu ska jag bara göra sista finslipet sen åker det ner i väskan och jag drar.

Just nu känns det ingenting.

Sitter i min ensamhet i kollektivet och bara njuter, lyssnar på min musik på högsta volym utan att behöva bry mig om vem som stör sig, vem som är hemma eller vad denna eventuellt gillar musiken. Jag kom hem från jobbet typ nyss och känner spring i benen. Dags att gå ut och röra på mig tänkte jag och taggade till redan i bilen, men vad händer när jag kommer hem? Just det. Ösregn. Så nu sitter jag här och väntar på solskenet efter regn.
Någonting är det i mig, en klump i magen, eller kanske mer en orosgrej, eller pirr grej. Jag vet inte, men allt känns upp och ner. Resan framflyttad, jag bitter. Ledig en vecka och sen tillbaka på mitt gamla jobb, en vecka, älskade dagis. Goaste ungar, kärleken, all denna kärlek. Till och med den blygaste sprang fram till mig och kramade mig när jag kom i måndags. Hur ska jag klara mig utan dessa ljus? Jag får hoppas att tre barn i Atlanta kan ge mig min dagliga dos. Eller hoppas, jag får se till att det blir så det kommer ju vara jag som bestämmer! Nu, fem dagar kvar till planet lyfter och jag har massor av nervöst i mig. Och saker att göra. Folk att träffa. Men det känns bra, fruktansvärt bra.

Nyss. Ut till postlådan, hellregn, gummistövlar och ett parapy. Och en grilltång. Grannarna lär tro jag är galen men Postlådan är invaderad av tvestjärtar, vilket är det äckligaste jag vet. Men posten bokstavligt talat hängde utanför lådan och jag kännde min plikt. Så jag stod där under paraplyet och försökte få upp posten med tången. Lättare sagt än gjurt, tvestjärtarna har bajsat och kissat  (?)så mycket i lådan och posten har legat där så länge att den har klistrats fast på lådväggen. Sjukt irriterande! Nu ligger iaf posten ute på bron för jag vågar inte ta in den, man vet aldrig hur många stjärtar som är kvar. Nej. den uppgiften lämnar jag över till näste kollektivmedlem att komma hem, för nu ska jag ut!

Det känns som att det är ren oflyt att jag träffade dig förra helgen. Oflyt på ett bra sätt. På fredag inleds min sista helg och du kommer hit, och jag vet inte vad jag ska säga. Jag måste vara galen, för jag ska ju åka. Men ändå är du det det enda jag vill. Kanske bara för närheten, kanske för att jag fått upp ögonen, jag vet inte. Kalla mig hjärtlös. Kalla mig kall. Men jag vill träffa dig. och du vill uppenbarligen träffa mig. Fast att du vet hur det är. Att uppmuntra kanske är det dummaste jag kan göra, men samtidigt, du uppmuntrar lika mycket. Karusell. Varför händer det alltid mig?

Påväg mot farmor. Min farmor som alltid har sett ut som Astrid Lindgren. Lilla, gammla Farmor !Tyvärr kommer hon få vänta, igen. Hon kommer bli besviken, igen. Jag kommer inte stanna tillräckligt länge, igen. Jag är för seg för att gå upp i tid för att hinna med allt jag måste göra innan jag kan åka till henne och vara där så  länge hon vill, igen. Ständigt denna försummning av farmor. BarnBarn, skärpning!

Jaha. När saker inte går som man vill får man tänka om. Nu har jag "semester" i två veckor, obetald och ofrivillig. Min vackra fina roliga USA resa är framflyttad, t o l v tunga dagars väntan.
Och nu gäller det att inte få panik.
Och nu gäller det att inte tappa huvet.
Och nu gäller det att hitta nått att göra fram tills dess.
Och nu gäller det att glömma bort att detta kändes fruktansvärt tråkigt.

Och det snopna är att här sitter jag i djura och väntar på min mamma och min syster med en avskedsmiddag som kallnar...

Regn. Detta sjukt tråkiga tillstånd som kallas svensk sommar. Jag vill inte ha, tack! Dagen började med sol och jag johanna och magnus bestämmde oss för en utflykt. Shopping, glass och mat. Fin dag med fina vänner. Ikväll är det fest igen, jag måste festa ur mig nu när jag ska flytta till landet där jag blir omyndig på nytt. Och jag måste slita ut mina vänner. Och mig själv.

Och jag är så beredd att åka och det enda som stör mig är att jag inte har dina ögon på mig, längre. För jag ser att du inte ser mig längre.

Kom hem för en timme sen. Har haft en helg i stockholm. Började i fredags med att åka med min pappa ner till stockholm, tre timmar i bilen med den mannen och man kan allt. Men när gubben började snacka Aids med mig kännde jag att det var att gå lite för långt. Det här med blommor och bin känns som han kommer fem år försent med!
Åkte i alla fall till Sollentuna och min fina kusin Rosanna och morbror Björn och Eva, eftersom vi kom precis samtidigt så blev det lite mingel på gården (som enligt Rosanna numer ser ut som "värsta U-Landsområdet" eftersom dom har grävt upp hela gräsmattan) Sen blev det kolijoxmiddag och tillsist den stora utgången. Rosanna har precis fyllt arton och som den omsorgsfulle och erfarna kusin jag är kände jag att det var min plikt att ta ut henne i nöjessvängen. Att vi sen slutade på en liten kariokebar i Helenelund med hennes fjorton artonårskompisar spelar inte så stor roll, det är kvantiteten av spriten vi drack som räknas. Jag har lyckats få hennes bror under bordet både en och två gånger och lovade att jag skulle behandla henne lika väl, dock hade jag plötsligt mött min motstondare och kampen var benhård. Men jag vann, med mina ögon mätt. Efter en lyckad kväll där jag(!) bjudit publiken på både margareta-låten och Carola dravell så gick vi nöjda hem efter en minst sagt vild och våt efterfest.
Lördagen började med slöande, sen frukost och en stor överraskning. Plötsligt stegar Olof in i huset tillsammans med flickvän och svärfamilj. Hela smörgåsbordet blev fullt och det var supertrevlig att träffa den gamle skogshuggare han blivit. Sjukt att man kan stå någon så nära men ändå inte ses, jag tror inte att jag sett honom på minst två år!! Skammens Mecka väntar mig. Efter släktkalaset åkte jag in till stan och galenpAnnan. Anna och jag mötte upp Anders och vi stegade stolt till Clas Ohlson, Anna skulle fixa musikprylar och jag lovade dyrt och heligt att classe hade allt. Men jag hade fel. Besvika gick vi vidare till H&M där jag gör världens kap och sparar in 700 kronor på deras superrea. Två par jeans och en tröja för 296 kronor. Tack för det favoritaffär! Den som säger att man inte kan köpa lycka ljuger, efter mitt klipp svävade jag på moln tills jag blev träffad av blixthuvudvärk och proppsade på mat direkt. Väl sagt och vi begav oss till Gärdet och Annas lirarlya. Kötbullar i gröncurrysås och vin blandat med fanta. Succén var ett faktum och festen drog igång. Ipodfest med tre olika Ipods och massa bra musik. Kvällen var ung och vi drog in till stan. Trädgården lockade med utomhusservering, dock missade vi den lilla detaljen att regnet öste ner. Men trotts blött och regn så ägde vi allt. Som vi alltid sagt - I regnet? -Skit samma!! Anna och jag hade planerat att droppa Eva och Adam repliker hela kvällen, och trotts att Anna pressenterade mig för arbetskamrater och annat löst folk så missade vi hela grejen och det grymma med "här är en annan kompis, där är en annan kompis" kom inte riktigt upp till den nivå det borde. Efter att vi dansat fötterna av oss och njutit av 29kronorsölen gick vi hem och hade lite efterkrubb. Synd att philadelfian gick förlorad och att gammal ruccola lucktar prutt, påriktigt alltså.
Söndag morgon blev jag väckt av Gudrun Schymans stämma och det var dags att bege sig till bussen, alla tågbiljetter var slut så jag fick lov att lämna stan både tidigare och obekvämare än tänkt. Resan gick bra trotts att jag vaknade av mina egna snarkningar, jag körde en ignore och låtsades bli irriterad på "snarkmarrodören". Men sak samma, till Borlänge kom jag och där var farmor anka hemma och väntade med lunch till mig. Efter en heleftermiddag med henne skyndade jag vidare till Falun och stans skönaste tjejgäng. Vi hade en minst sagt spontan avskedsmiddag för oss alla som ska flytta, dvs 50% av gänget. Hårt men Bra. Och framför allt både trevligt, roligt och gott.
Efter en så lyckad och full helg kan man tro att jag ska vara lycklig och nöjd nu, vilket jag var tills jag rullade in på gården och upptäcker att kråkorna festat loss på våra sopor, igen! Och som den gårdsägare jag är fick jag lov att gå ut och ta reda på elendet, som synd var så var det toalettsoporna kråkorna spridit ut över gården. Jag kan ju säga som så att en välfylld tampong var ju inte så roligt att skyffla upp från trottoaren, att jag sen dessutom visste att den tillhörde någon av mina kollektivmedlemmar gjorde ju inte saken bättre. Humöret dalade och sen ringde jag Emelie. Mycket vacker människa. Nu har jag äntligen fått skriva ur mig lite och jag ska krypa till K. Smyga in i sovrummet och försöka att inte väcka lilla Johanna som redan krypit ner. Allt känns plötsligt bättre och jag inser att jag är ju så jävla nöjd, egentligen.

Kärlek. Kärlek. Kärlek.