Jag klippte bort mig igår, nu lämnar jag landet!
Nu ska jag klä mig för succé och åka till Östermalm, jag saknar att strosa i Östermalmshallen. Väl där ska jag köpa stans dyraste sushi, åka tillbaka till Annas lägenhet och bara götta mig tills Anna kommer hem, då ska det frossas igen. Livet är på Top.
Nu drar jag!
oskyldigt anklagad
Ett barn har kladdat smör på min tröja, ett barn har fått vredesutbrott och sparkat, slagit rivit sönder mig (jag har plåster!) och sen kom det som fick bägaren att rinna över. Föräldrar är svåra, men den hon förklarade för mig var inte jag. Och jag hatar allt. Nu brast det, jag ska vara borta i sex veckor, hur skönt som hellst, men just nu känns det bara fel. Alltihop är en jävla gröt.
070707
"har du också tänkt på ibland att ingenting spelar någon roll, och att imorgon är en annan dag.."
Kommer ni ihåg när vi fortfarande ägde musiken ihop?
Tomt och trisst, javisst javisst.
Nu ska jag hålla ut i en vecka till, sen är jag ledig i sju veckor. Åker på semester. Njuter av livet. Solar, badar, lever. När jag tittar i min almanacka ser jag att efter min semester är det tomt. Men jag antar att det inte är värt att hetsa upp sig över, ännu.
"det bästa med kärlek är att man kan göra långtradare"
Ibland önskar jag att jag också var tio år och värderade att pussas långtradare högst av allt.
Egentligen borde jag fortfarande göra det. Livet kunde vara enkelt. Men det är det inte.
(eller är det det man fortfarande gör, varav denna besvikelse i att ingen långtradare är bättre än den första?)
Igår försökte jag få kontakt med min far, jag kännde mig nere och ville ha hans hand på min axel, hans uppmärksamhet i någon minut bara. Han satt som vanligt vid sin dator och jag satte mig bredvid honom, han märkte att det var nått, frågade "allt är väl bra." Sån styrande fråga, vad ska man säga "Nej"? Skulle inte tro det. Jag sa Sådär. Så svenskt. Sökte tröst, men fick en lektion i hur man hittar polisradion live på internet. Sen visade han mig sin senaste grej, en animation. "det är bara på skoj, och det är fiasko, det är jag i en tekopp seglandes på ett hav." Gubben är helt inne i sin värld, jag blev livrädd. Han går inte att nå alls, längre. Jag saknar honom.
Två pissdagar har jag haft nu, ingen lust. Fylld av tomhet, tomhet är tyngre att bära än andra kännslor. Man är så död. Jag har gjort sånt jag inte gjort på jättelänge, slösat liv framför Tvns värdelösa bild, stirrat i taket, hatat min hund mer än nödvändigt, varit otrevlig mot allt och alla, haft huvudvärk, haft mina krafter i en hög på golvet. Jag saknar något.
Nu är klockan tjugo över elva, imorgon ringer klockan kvart i sju. Jag borde sova. Vet att jag kommer rulla tummarna nån timme, men mörker det är vad jag behöver. Jag ligger här i källaren och försöker hitta något positivt med att det känns som att bo i tält när jag ligger i min säng. Det är skapligt rått och kallt. Jag har Pjamasbyxor från 1999, ett linne, strumpor, två täcken och inte en kroppsdel mer än näsan utanför täcket. Och trotts att jag gillar att tälta känns det inte bra.
Jag borde ta tag i mig själv, vet att jag istället kommer lägga bort mig själv. Göra som vanligt, gömma huvudet i sanden och hälla på en jävla massa öl och hoppas att blomman växer. Godnatt.
On the radio
Regina Spektor
This is how it works
It feels a little worse
Than when we drove our hearse
Right through that screaming crowd
While laughing up a storm
Until we were just bone
Until it got so warm
That none of us could sleep
And all the styrofoam
Began to melt away
We tried to find some words
To aid in the decay
But none of them were home
Inside their catacomb
A million ancient bees
Began to sting our knees
While we were on our knees
Praying that disease
Would leave the ones we love
And never come again
On the radio
We heard November Rain
That solo's really long
But it's a pretty song
We listened to it twice
'Cause the DJ was asleep
This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath
No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood
And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again
And on the radio
You hear November Rain
That solo's awful long
But it's a good refrain
You listen to it twice
'Cause the DJ is asleep
On the radio
Jag har aldrig fattat det. Men det är begåvat, Totalbegåvat.
Det levereras inga klichéer bara vanlig verklighet
Just nu känns det som att jag går runt i ett par för små skor i samma fotspår som Eva och Adam gick i för väldigt länge sen. Det händer med andra ord inte så mycket, men samtidigt händer allt.
Fast allt går på rutin i dagsläget. Jag går mest runt och väntar;
Väntar på att morgondagen ska komma så att jag kan avklara ännu en arbetsdag och stryka ännu några timmar, dagar, veckor på viket jag har fått på mitt dagis.
Väntar på att Jag och Mitt Kräldjur får lyfta, lämna land och ta oss till Australien.
Väntar på att sommaren ska komma, med festivaler, sol och grillat.
Väntar på att jag får veta hur min sommar ser ut.
Väntar på en lägenehet.
Väntar på att jag ska komma på vad jag ska göra, sen.
Men ändå är jag rätt nöjd, på nått lurigt vänster!
Imorgon kommer det regna, jag dödade en spindel. Jag borde inte, men kraken var i min säng och jag stod inte ut med tanken på att dela natt med en åttabenad varelse. Speciellt inte en mörk natt.
Varför är det mer accepterat att vara en mansgris än en bitterfitta?
Varför finns det ingen bra motsvarighet till bitterfitta, typ grinkuk eller nått?
Varför låter gubbjävel så lojt när kärringjävel är så laddat?
Varför händer det inget?
Varför vågar inte alla se?
Hur kan man inte bry sig?
Jag blir så matt. Utpumpad. Uppkörd. Bortkörd.
Egentid. Är det så viktigt?
