minemale

Och om vi inte voro rädda, vad långt vi skulle kunna nå.

Och plötsligt slår det mig, det finns inga fula människor bara fula tankar om andra människor.
Och utstrålning, självklart utstrålning.
Och jag blir så ledsen att inte alla förstår att skönhet kommer innifrån, på riktigt.
Och att det som i mina ögon mätt inte är det vackraste inte är rätt, för i dina ögon är hon det vackraste som finns.
Och kärleken, den vackra kärleken, tänk vad den gör med oss människor egentligen.
Och vad ont den gör oss också, kärleken. Den självdestruktiva kärleken.
Och den andra kärleken, den vackra kärleken, tänk vad den lyfter oss, högt högt upp.
Och vad vi gör för varandra.
Och vad vi borde göra för oss själva.

Och om jag kunde skulle jag också berätta för dig att du duger som du är. Men det hjälper inte, så jag säger inget. För du måste älska dig själv först. Så jag väntar.
Och jag hoppas. På dig.
Och om det gick att rädda någon av kärlek, då skulle jag rädda dig.
Och om det gick att älska någon tills denne älskade sig själv, då skulle jag älska dig.
Och om det gick att älska någon tills allt är bra igen, då skulle jag älska dig.
Och om jag kunde älska dig vacker, rik och lycklig, då skulle jag älska dig.

Nu har jag raderat alla länkar till folks bloggar från min dator.
Jag ska fråga folk vad dom gör/gjort och ska göra istället för att läsa om det.

Jag minns en tid i USA då jag och Hanna var helt besatta av att läsa blondinbellas blogg, det var nästan som ett beroende. Tillslut fick vi inse att vi måste sluta, vi måste tygla oss, för varför måste vi läsa om hennes framgångssaga? Det gör ju inte oss lyckligare, snarare tvärt om egentligen.

Många bloggare gör bloggen till ett ställe att skryta på, ett ställe där man ställer ut det som är bra i ens liv. Sen matas vi läsare med det, dag ut och dag in, och plötsligt är du den mest misslyckade människan på hela jorden, för ingenstanns står det om att någon annan också lider av skoskav, små deprissioner eller kärleksbekymer. Nej. Alla andra svävar någonstanns ovanför oss vanligt dödliga på ett rosa moln av lycka. . .

Jag orkar inte med det.

Men framför allt vill jag återinföra den sociala sammvaron människor emella.
Mitt första steg var att radera allas bloggar, mitt nästa steg är dagens lunch med Anders, och imorgon ska jag ringa runt lite så får mina vänner berätta om deras helger - rakt i örat på mig.

Själv kommer jag inte sluta blogga, jag bloggar inte för någonannans skull utan helt och hållet för min egen.
Jag förväntar inte att du ska läsa och jag vill aldrig aldrig igen höra "jag läste på din blogg att... vad menar du dåååå"?

Prata.
Kommunicera.

och i ett litet småaktigt sidospår står jag och ler stort - Calle är i Idolfinalen.
Än finns hopp för männskligheten!

Det var en gång en värld där folk pratade istället för att bloggade, där människor ringde till varandra istället för att twittra. I den världen fanns inte facebook, istället fanns det massor med levande kafeer där vänner mötte varandra, pårikigt.
I den världen var man vän med dom man umgicks med, inte med dem som var med på din vännerlista på fb.

Flest vänner när vi dör vinner, sure - vartdå?

I den världen brydde vänner sig om varnadra. När någon var sjuk, brydde vännerna sig om denne människa och hörde av sig med ett litet krya på dig. I verkligheten alltså, inte via bloggar, facebook eller sms.
I den världen kunde man fortfarande springa över till grannen och ringa på dörren helt spontant för en liten lekstund, man behövde inte boka varandra veckor i förväg.
I den världen spirade kärleken på gatorna, inte på internet.
Det var fina handlingar, utflykter, paket och picknick i det gröna - inte en långdragen kärleksförklaring på 825 ord i din blogg, kärkel var inte heller puss på 165 tecken i din mobil.

I den världen såg vi varandra utan att veta allt om alla.

Så är det inte nu och jag saknar det.
För i världen vi lever nu är det lätt att bli ensam, eller ialla fall känna sig ensam, inget sms på två dagar, ingen har kommenterat min status på facebook och SHIT, bara tre läsare i min blogg idag.
Jag syns inte. Jag finns inte.

Och visst, facebook, twitter, sms, bloggar och annat internetalt öppnar massor av möjligheter, men samtidigt, stänger det inte en massa annat?

Dags att lägga ner och tänka om och ta sig an det verkliga livet?

uj uj uj. Jag är sjuk. Täppt i näsan, torr och svedd i halsen, huvudvärk, trött, feber.
Inte så kul!

Men jag pimplar honungsvatten, alvedon, leverpastejsmackor, frukt och god svensk film.
Och självklart sömn. Massor av sömn.
Hoppas på blixttillfrisknande och ny energi redan imorgon, hmmm...

Annars så tycker jag mest synd om mig själv och filar på de perfekta julklapparna.

Jag hoppas att Roger kommer hem med en stor ask med Aladin Cholkad idag - fruktansvärt sugen!
(kan vara all reklam jag tvingats konsumera idag??)

Nej. Om man skulle hitta sig en lya att köpa kanske?


Hej hej.