minemale

en berättelse blir ju alltid annorlunda om man läser mellan raderna.
Något jag är bra på! Dessutom har jag bra inlevelseförmåga och kan sväva ut och iväg och in i mig själv och göra om...

Plötsligt säger du nånting, men menar ju något helt annat - gör du inte?

Funderar på om jag ska tänka om tänka rätt, och helt enkelt lita på att du säger det du menar. Eller ialla fall tro att du menar det du säger. Typ.

Jag ska sluta tänka, jag ska sluta utvärdera, analysera, fantisera, tänka, tänka, tänka.
Istället ska jag koncentrera mig på mig själv, hur tråkigt det än kan låta.

För övrigt mår jag bra, om någon undrar. Någonstanns är jag lycklig mellan jäspningarna och stressen, mellan jobbandet och mellan vilandet. Där ler jag. Faktiskt!

Tur att man har så fina vänner!!

Och tur jag har Roger. Han är den finaste jag vet!

Imorgon ska jag åter till läkaren, och på onsdag, och på tisdag nästa vecka.
Lika bra att läggas in snart, det är ett jävla rännande.

Hjälp mig bli frisk, jag själv, tack!

Jag vill ju bara vara ung vild och vacker.
Som här.
Jag saknar mig.

God natt!

Underbart!

Det vankas julbak och glöggmingel i våran stora etta utan stolar.
Jag vet inte hur många som kommer, (om någon kommer) Enlig facebook blir vi åtta. Inga problem. Finns det hjärterum finns det stjärterum. Hoppas någon är beredd att sitta på golvet..

Inför en sånhär tillställning går jag ofta i taket, städar, fixar, pustas, flänger hit och dit för att få det att bli bra, typ perfekt. Detta är en bidragande orsak till min utmattningsdepression, att jag hela tiden ger lite för mycket och sätter upp för höga krav för mig själv. Och jag jobbar på att sluta med det, jag jobbar på att tillåta det vara lite skitigt i hörnen.

Jag jobbar varje dag, och säger till mig själv gång på gång att inget måste vara perfekt, världen och dess glans vilar inte på mina axlar.

Eller?

För stämningens skull:

Allternativ stämmning:

Idag har jag och Fröken Korpi varit sjukt aktiva, julmarknad med märkvärdiga konstfackare och sen en effetkiv shopping i liljeholmen, både på stadsmissionen och i svensson-affärer!
Försökte dessutom vara duktig och köpa vinterskor, jag vill ha kängor (som alla andra) och hittade ett par fina, eller ja, ett par fina "riktiga" skor och ett par fejk. Fejk var billigast och jag går på den snåla linjen och gick till kassan för att höra vad som egentligen var negativt med dessa trehundrakronor-billigare-skorna, och fick till svar med vass ton att "ja det är ju inte vinterskor direkt".
Sur blev jag och vände på klacken och gick.

Surstruten sitter än utan skor.

Nåväl, ett misslyckande behöver inte betyda att dagen är förstörd, jag köpte nämligen Othello på stadsmissionen och bjöd hem Korpi På te och spel. Jag kan säga så mycket som att Korpi är en dålig förlorare...
Jag är dock en bra förlorare, men också en Bättre Vinnare!

Kvällen avslutade jag i sällskap av mitt hjärta + 7 okända, även för honom alltså!
Livet är kantat av Spännande möten!

Försöker för övrigt få  Roggan att ingå ett parti NattOthello med mig, men han väljer Shrek.
Även om jag lockar med Naket om han vinner - nu är man alltså på plats två i livet, över står ett träsktroll. Det går bra nu.

Livet är ju förunderligt.
God natt!

Tack för en bra match, Korpi! <3

Typiskt.

Biljettsläpp idag, jag satt och var redo vid datorn, klockan slog nio och det blev visst rusning på Ticnet.
Själv var min tanke att köpa en biljett till mig, och en till min syster - ståplats givetvis.
Tyvärr blir det sällan som man tänkt sig och nu sitter jag här, med EN sittplatsbiljett.

Mina fina vänner Korpi och Anders sitter själva på en respektive två ståplats, men jag är inte bitter.

- Att sitta på en Håkanspelning kan väl också bli fint.
Själv.

Hurra...

Jag längtar hem, hem till Dalarna.
Mitt Djura.
Vackra vinterland.
Fina familj.

Det är inte ofta, men plötsligt händer det, som det så klassiskt heter.

Jag vill hem en sväng.

God morgon.

Lördag morgon, ledig dag.
Och det kunde ha varit underbart, om det inte var för att jag är så fruktansvärt trött.
Sov till 12. Masat runt och gjort i princip ingeting. Behöver ett mål en riktning för att ens orka gå. Men jag ser inget. Så jag jäser över på min stol och blir sittande.
Och jag hatar det.

Min trötthet kom till mig i slutet på augusti ungefär. Det var som att sommaren inte ville släppa taget, som om min hjärna fortfarande var intställd på semester, och så har det förblivit. Det känns som jag går runt och är ständigt nyvaken, eller ständigt påväg i säng. Precis som om jag hade en gardin för ansiktet, en tunn tunn gardin som man ser igenom, men lite sådär svagt, ni vet?

Och det är asjobbigt.

Jag försöker att tänka bort min trötthet, låtsas som ingenting, eller sova ut, i veckan var jag hemma från jobbet i tre dagar för jag hade halsont och feber. Jag gjorte inte många knop. Sov, tittade på film och sov igen. Men det hjälper inte. Jag är precis lika trött när kvällen smyger sig på och det är dags att sova.

 Jag är fången i mig själv och jag hatar det.

Tröttheten blir en ond spiral och gör att jag tappat lusten, jag känner mig likgiltig och om jag fick bestämma skulle jag nog bara stanna hemma. Som tur är låter jag mig inte bestämma utan försöker ta mig iväg på saker så ofta jag orkar. Men jag orkar inte jämt vilket verkar vara svårt för mina vänner (och även mig själv) att acceptera och jag får ofta höra att jag är tråkig. Vilket jag redan berättat för mig själv både en och två gånger.
Och ni vet själva hur det är när man känner sig tråkig?
Inte är man festens clown när man väl tar sig ut inte, nej nej, man faller in i fällan och blir just, tråkig.

Och jag ser mig inte som en tråkig människa egetligen, men tröttheten förstör mig.

Är man tråkig går man inte på alla spontanroliga fester eller konserter som ens vänner ska på, man stannar hemma. Får slängt i ansiktet att man är tråkig. Känner sig lite tråkigare än innan. Klappen man gav sig själv på axeln för att man lyssnade på sin kropp som bara skrek NEJ NEJ NEJ JAG MÅSTE VILA känns plötsligt helt obefogad. Stryk borde man ha. För att man är så himla tråkig.

Om bara denna trötthet kunde lämna mig.

Jag försöker med allt, och jag gör så gott jag kan. Och nu får jag lyssna på mig själv när jag någonstanns mycket tyst och försiktigt hejjar på mig själv. Någon måste lyssna på mig. Och det är jag.

För jag finns bara som en.

Jag har ingen ork.

Jag letar.
Överallt.

Och jag försöker verkligen att inte gräva ner mig. Gräva in mig. Stänga in mig.
Men det är så enkelt att göra så, för så har jag alltid gjort.

Jag stänger in. Locket på. Syns inte. Finns inte.
Och nu sitter jag här. Ensam.

Och Jag begär inte att du ska bära mig. Det skulle jag aldrig tvinga dig att göra.
Jag går själv, även om det kan uppfattas som sakta.
Däremot vill jag att du förstår mig.
Jag tar ett steg fram hela tiden, jobbar. Även om du inte ser det.
Jag stänger allt inom mig.
Och om / när det sipprar fram lite svaghet från mig.
Stampa inte sönder mig.
Bär mig inte.
Men försök förstå.

Jag orkar inte annars.


Jag behöver dig.
Er.

Jag tycker inte du är attraktiv
och
Jag tycker inte om din personlighet
och
då finns det ju inte så mycket bra kvar.
Men
jag tycker fortfarande om dig som medmänniska