minemale

Det är lätt att sakna det man en gång hade men inte längre har, och det är svårare att se det man inte saknar av det man en gång hade. Sommaren närmar sig med stormsteg och jag kan inte annat än sakna dig, sommaren var våran tid. Våran sommar var den bästa i mitt liv. Hela du andas sommarpojke, sommar frisk, sommar fin, sommar sex. Jag älskade allt och nu faller jag i en grop av saknad. En varggrop jag själv grävt och kastat blommor i, för att det är så enkelt att se allt bra och för jobbigt att måla verkligheten, bara därför. Inget annat. Jag saknar ditt naturliga sätt. Din förmåga att locka fram det bästa ur mig. Ditt sätt att få allt att verka enkelt och naturligt, även det galnaste kändes som en självklarhet i ditt sällskap. Du fick mig att skratta och du fick mig att gråta, du fick mig helt och hållet. Jag saknar dig och Din humor och dina roliga påhitt. Alla våra utflykter och äventyrliga upptåg. Inget var för stort och inget var för litet. Det magiska jag inbillar mig att vi hade. Ditt sätt att få mig till din sexgudinna saknar jag mest. Allt sex med dig var så enkelt, rakt ärligt och naturligt. Och galet sexigt såklart. Sanningen är att det är det sexiga jag saknar mest. Din attityd till sex fick mig att vilja ha sex överallt och hela tiden. För det var så enkelt. Och bra. Vi hade sjukt bra sex du och jag. På sommaren var vi allt och jag saknar det. Jag tyckte du var vacker. Jag fick fjärilar i magen bara av att tänka på dig och när vi träffades var jag som galen, varje gång. Sommaren är så gott som här och jag kan inte låta bli att sakna det som en gång var, för det känns så enkelt att bara drömma lite. Egentligen har jag facit i hand och borde bara se dig med hat och avsky, men det gör jag inte. Du var speciell och det är svårt att komma ifrån det, hur mycket jag än försöker. Jag skulle aldrig ta dig igen, men att leka med tanken är inte förbjuden. För när det var bra då var det bra och efter att det blev dåligt är det katastrof. Men vi var vackra om sommaren. Jag sviker mig själv när jag faller och jag kommer att falla hårt.

Jag vet att jag klär dig i för fin kostym och att jag gör så att någon annan får för mycket att leva upp till. Och jag vet att jag målar allt i solens strålar och att jag själv går runt i för stora skor som får mig att snubbla om och om igen. Jag vet allt det, men nu är det sol och det är lätt att glömma det regn som föll ifjol. Jag vill att det ska vara som då fast helt annorlunda. Inte du och inte jag. Inte så och inte nu. Något likadant fast nått helt annat. Jag hatar dig.

och bara dom som har mod att le mot solen får solen att le tillbaka med sin stora käft.