minemale

Jag har massa bittert i mig. Ibland när jag tänker förlänge på samma sak börjar det bubbla lite under huden, ibland är jag rädd att jag ska spricka. Men jag biter ihop och kollar åt ett annat håll. Precis som med allt annat. Min sjukdom till exempel. Jag sväljer alla baciller och stänger in dom tills jag har tid att ligga nerbäddad, det vill säga i mittenveckan i Maj. Om jag har tur.

Jag är ju trotts allt perfekt på ytan. Lilla Liv, Underbart!

"När jag ser dig blir jag knäsvag, när du ler på ditt förnuliga sätt blir jag gladare. När du borstar ditt lockiga hår fylls jag av glädje. När jag ser in i dina ögon fylls jag av lycka. Ibland är du det vackraste jag sett. När du dansar din lustiga, glada dans framför mig kan jag inte annat än vara lycklig. Dom gröna, klara, öppna ögonen du har är svåra att ta sin blick ifrån..
  Älskade spegelbild, lämna mig aldrig."

Idag blev jag tio år igen:
Efter några timmars lek på jobbet bestämde jag och mina vänner oss för att åka pulka. Det snöade och var ganska blött ute, men jävlar va det gick! Pulka är lite lätt underskattat, precis som barndomen kan vara.
Efteråt bakade vi kladdkaka, drack varm choklad och myste med några sällskapsspel. Vissa dagar är bra dagar.

Åter igen har jag pajat  någon annans bil:
Efter att jag tankat idag och skulle köra iväg från macken hände nått märkligt, när jag startade bilen luktade det helvette och lät mer därtill. Jossan skrek att bilen skulle sprängas och vi kastade oss ur den. tre tjejer i en bil, vi öppnade motorhuven, låtsades kolla lite, ringde pappa och sköt över problemet till honom. Nu är bozen på verkstad och jag känner mig skapligt naken, ensam. Plötsligt fick jag lov att börja planera igen. Stackars faren, vilken dotter till att förstöra mororfordon jag är.

Date? ha!
Penetration. Ja?

Godnatt!
Jag leker med livet som jag har som i en liten ask.

Så trött på alla töntar som säger en sak och gör en annan. Orka lova, när man inte menar det. Orka ens bry sig, när man inte vill? Sverige är fan täckt av rikspuckon.

Idag upplevde jag en djup svacka, dödsångest. Min farmor är gammal, min familj kommer inte vara för evigt, och jag tar inte hand om dom som jag borde. Detta var bara toppen på det isberg jag hela tiden formar, jag vet inte, men idag blev det för mycket! Det känndes stort och svart. Jag blundade, och gjorde som jag alltid gör. Flydde.
Åter igen sträckte jag ut min hand mot Min bästa vän och egna Robin Hood, Johanna. Hon Omfamnade mig och efter tre minuter i hennes sällskap var jag på topp igen. Den är så underbar, vår vänskap. Vi tycker så lika, är så lika men ändå så fruktansvärt olika. Vi funkar klockrent. Jag tror att jag har hittat min själsfrände och som så många gånger förr önskade vi att en av oss var man..

Mitt i allt det svarta fanns hon alltså där som livets ljus. men det fanns också en annan grej. Jag upplevde den stora återföreningen med vinterglädjen och barndomsminnet, Sparken. Ett mycket underskattat färdmedel och motionsform på två medar. Jag susade fram genom byn och kännde livsglädjen krypa tillbaka i min kropp. Fort gick det och kul var det. Jag ska lätt använda sparken mer! Det var som att jag var tio år och behärskade sparkens alla konster, precis som förr. Jag tänkte med glädje på alla timmar jag tillbringat på min spark, fram och tillbaka till skolan, till skridskobanan, till kompisar, på huvet runt, runt på gatan. Lätt att jag är tillbaka i mitt esse.

Eller?