minemale

Gud som haver barnen kär se till mig som liten är vart jag mig i världen vänder står min lycka i guds händer lyckan kommer lyckan går gud förbliver fader vår.¨
Är jag för stor nu för att krypa ihop i mammas famn och bli klappad över ryggen och pussad på kinden och få höra att "allt blir bra min vän, du är bra mitt barn."
Uppmuntran och andras glädje, Jag behöver. Nu.

jag vill slita ut orden.

Det märks att man är barnens idol: En tjej 8 år gammal stegade fram till mig idag, la sin hand på mitt bröst och klappade lite.
- vilka stora fina bröst du har!
Jag blev så paff att jag bara titta, teg,  helt oförberedd på den komplimangen.
Men glad, ack så glad.
Jag ska stolt viffta brön på lördag...

kommunikation, det är den ledande grejen i livet. Helt klart det viktigaste. Underskattat. Jag tror vi håller på att förlora orden.
I dessa moderna tider snackar inte folk med varanndra, inte på det sättet som vi behöver iaf. Jag tror man måste våga öppna sig, säga vad man tycker, var man står. Det värsta jag vet är folk som är bittra för att det inte blir som dom vill utan att dom sagt vad det är dom vill!
Och hur vi komuniserar idag, SMS, Facebook, MSN, Lunar, Mail, Ja ni vet vad jag pratar om. Det mesta som "sägs" mellan människor idag sker över elektorniken.  Det är livsfarligt, det är skitsvårt!
Alla tolkar allting olika, missförstånd ständigt. Tro rätt, tro fel.
det är svårt att nå fram trotts att vi ständigt går att nå... Hänger någon med i tanken?


En annan grej hände precis:
Mobilen ringer, ett stockholmsnumer, tanken far, vem vem vem? Jag svarar. I luren en kvinna, stockholmska.
-Hej Anna-Maja, vill du börja träna hos oss här på S.A.T.S?
-Vaa?
- Ja du fyllde i ett kort en gång i tiden, vi har kollat upp det nu och om du vill är du välkommen att börja träna här hos oss, vi såg att du bodde i Villa Bellevue på Lidingö...
- nej? Alltså jaa.. eller förut ja, nu bor jag hemma igen. .
Vi snackade på lite om ditten och datten och kom fram till att om jag kommer tillbaka ska jag höra av mig.. Eh va?
Jag älskar att vara eftertracktad!

Det finns så många konstiga människor här i världen, men framförallt så finns det väldigt många normala.

Såhär i efterhand var min morgon perfekt. Inget stress, motion och nästan klar med läxan!

Jag älskar att vara ledig ibland!

(Du kan få mig hur lätt som helst i en värld som är så kantig och hård som den här är en blöt mjuk kyss det enda jag begär Du kan få mig hur lätt som helst något så simpelt som att du håller mig hårt blås på det onda ta bort allting svårt Åh kärlek var inte kärlek menat som något enkelt att ge när blev kärlek så svårt att få Du kan få mig hur lätt som helst om du ler när det regnar och fångar min blick i en tid där ingen nånsin ler och fångar min blick Du kan få mig hur lätt som helst det räcker med att jag är den förste som du tänker på när du vaknar och känner dig ovanligt grå Åh kärlek var inte kärlek  menat som något enkelt att ge när blev kärlek så svårt att få Du kan få mig hur lätt som helst dölj världen från mig i dina lockar kryp närmre och viska jag älskar dig så)

Det är så skönt att ta på någon. Att bli tagen på.  Allt känns kanon. Tillvaron.
Det saknas bara lite närhet.
Jag vet inte, man tar inte så mycket i varandra nuförtiden. Det skulle vara så mys med lite närhet. Inget stånkande in - ut - sprut sex, nej, jag snackar the real stuff - Närheten, den underbara närheten. Jag saknar att få vakna upp en simpel torsdag och bara få buffa in mig i någons varma famn. Att Få krypa ner bakom en rygg och bara vara. Sova på någons arm. Pussa lite på någons läppar. Byta baciller. Bara stå och kramas lite. Titta någon i ögonen och bara se och känna att vi ser. Få vara lite vi. Kännslan av att vakna upp en simpel torsdag och få höra " va fin du är ". Jag saknar att ingen ser mig. Jag saknar att ingen gillar vad dom ser. Nej, det jag saknar är att ingen säger att dom gillar vad dom ser när dom ser mig.

Att stå och hångla medans löven faller runtomkring, solen lyser, näsorna lite röda av kylan. Bara stå och tycka om varandra, kännslan av att inget annat spelar någon roll.

Film och verklighet är aldrig samma sak.

Du älskade mig, och du svek mig. Inte bara en gång, utan två. Och jag hatar dig för det. Hade du gjort det om du visste vad som skulle hända, hade du gjort det om du känt hur jag kände, hade du gjort det om du visste att jag skulle få leva med en klump i magen inte bara en dag, utan resten av mitt liv. Hade du gjort det om du visste att jag skulle gå runt med ett hål i mitt hjärta som ständigt gjorde ont, skulle du ha gjort det om du visste att en del av mig skulle slockna och försvinna helt. Skulle du gjort det då, din fega jävel?

Vi var på fest, det var din fest. Det var helt galet och folk överallt. Vi hade väl glidit ifrån varandra, visst jag ser det nu, men ändå. Vi var ihop och jag var där för din skull. Jag ville att vi skulle vara "värd-par" ihop. Men det var du och din fest. Det var du som var värd och jag var bara din flickvän. Kvällen gick och det var dags att gå till öl-tältet och den stora festen. Du ville inte följa med, hellre festival sa du och stannade på gården. Vi pussade varandra och jag gick. Saken var bara den att det sög på byn och jag gick hem igen.

Gården var alldeles tom när jag och min vän kom tillbaka, men det var ju inget konstigt med det, timman var rätt sen. Jag trodde nog att du däckat. Tänkte gå upp och krypa ner bredvid dig och bara somna bort från oredan och fyllan. Sova ihop med dig var fortfarande det bästa jag visste.

Men någonstans i mig kände jag att något var fel, jag visste att det inte var helt rätt. Jag kände det redan när jag öppnade dörren och klev in. Jag klampade extra hårt i trappan för att du skulle höra att jag kom, så att du skulle kunna förhindra katastrofen. Men du hörde inget.

När jag kom in på ditt rum trodde jag att jag skulle svimma. Jag fick ingen luft, det var alldeles tyst. Det var inte som på film, det var bara som att verkligheten var borta. Där ligger du med din kuk framme, bredvid dig ligger ett äckel. En annan tjej i din säng, i vår säng. Sängen som jag tyckte så fruktansvärt mycket om.

Killen som jag tyckte så fruktansvärt mycket om.

Jag vet inte vad jag tänkte, jag fick inget syre. Sprutade tårarna? Antagligen. Jag skrek, hur kunde du?

Jag slog dig och jag slog henne. Du kastar dig ner på golvet. Jag sparkade dig. Jag slog dig hårt och nu grät jag. 

Ibland önskar jag att jag hade dödat dig.

Tillbaka till trappen, två steg ner, sen kom minnet, min väska var kvar på ditt rum. Och självklart måste jag ha den just nu. Snabbt tillbaka, ironisk, "nej, men låt inte mig störa, fortsätt ni." Ut, ut ut och bort. Ner för trappen. Jag grät så jag skakade. Jag fick astmaandning, du vet den där andningen jag får när jag är upprörd och full.

Jag och min vän satte oss på muren utanför ditt hus. Jag var förstenad, jag kunde inte röra mig. Jag Väntade på att du skulle komma springande efter mig. Jag sa att jag hatade dig, men visste att jag älskade dig. jag väntade, men du sprang inte efter.

Jag ringde min pappa, väckte upp honom och grät så mycket att han bara sa "jag kommer gumman min". Vi gick extra sakta ut till vägen, jag väntade fortfarande på att du skulle springa efter. Komma med en patetisk jävla förklaring som jag skulle dissa, men sen acceptera. Allt skulle ju bli bra. Jag hatade dig. Jag älskade dig. Men inte fan sprang du efter. På något vis kändes det som det värsta slaget. Du sket i mig. Varför sprang du inte efter? Varför är livet aldrig som på film?

När vi satt i diket och väntade grät jag inte mer. Jag spydde. Jag mådde så dåligt. Jag var arg, jag var ledsen, jag var förbannad. Jag saknade dig och jag äcklades av dig. Men samtidigt var jag nyfiken. Jag kunde inte sluta tänka på att du antagligen fortfarande hade en tjej på ditt rum. Vad gjorde ni, vad var jag värd? Min vän fick gå tillbaka, jag skällde på henne för att hon inte ville. Jag tvingade henne att gå tillbaka upp till rummet igen och kolla vad ni gjorde. Vet du det, att hon kom tillbaka?

På så vis sprang jag tillbaka till dig, och inte tvärt om. Förnedring nummer tre kan man kalla det.

Jag sprang efter dig.

Dagen efter ville du prata. Jag var helt förstörd. Du kom och vi pratade, jag tog inte tillbaka dig, inte då i alla fall. Du hade ångest, du skyllde på förvirring, du var full, du visste inget. Ni knullade inte. Du ville ha mig. Du sa att du ville att jag skulle vilja ha dig igen. Jag trodde dig, men var för stolt för att ta tillbaka dig direkt. Jag bad dig kämpa för mig, snälla, visa att du verkligen vill! Du lovade. Men du kämpade aldrig, inte riktigt.

Jag åkte till Bulgarien några dagar efter att vi gjort slut. Jag åker dit som singel, men jag gjorde ingenting med någon. Jag var dig trogen trotts att vi inte var ihop. Jag grät inte under hela resan, trotts att såret var färskt. Jag pratade om dig med mina vänner och visste att jag var beredd att ta tillbaka dig. Jag älskade ju dig, det gjorde jag. Du skulle också till Bulgarien några veckor senare, jag visste att jag inte skulle klara av att låta dig åka ner som singel, det skulle vara för riskabelt. Då skulle jag verkligen förlora dig, jag visste att någon annan skulle få dig. Det ville jag inte, du var min och så skulle det förbli tänkte jag. När jag satt på planet hem visste jag att jag skulle ta tillbaka dig.

Några veckor gick och vi sågs en del, vi var inte ihop, men nästan, vi knullade, vi gick på bio. Du kallade mig fortfarande älskling. Jag var så minimerad. Sen tog jag tillbaka dig.

På något vis trodde jag att jag var nöjd och lycklig.

Du åkte iväg, jag var hemma. Jag tänkte så mycket på dig, på oss. I mitt huvud intalade jag mig själv att allt skulle återgå till normalt när du kom tillbaka. DÅ skulle vårt riktiga liv börja, vi skulle ju ändå flytta ihop på riktigt. Jag litade på dig.

Under hela veckan fick jag två SMS, ett där det står att ni blivit rånade av en hora. Ett annat där det står att ni har det bra och att du saknar mig. Kommer du ihåg att du skrev att du älskade mig? Jag undrar om det var före eller efter du knullat den andra bruden. När älskade du mig i Bulgarien? Varför i helvete skrev du så, var det mig eller dig du ville lura?

Medans jag drömde om dig och vårt liv som skulle bli så bra, så var du återigen otrogen. Du knullade med en annan, skrev att du älskade mig. Återigen är det jag som är den dumma bruden, när blev jag så? När kände du att det var okej att behandla någon så?

Jag hämtade dig och dina kompisar från Arlanda. Jag körde 25 mil mitt i natten helt själv för din skull. Din och min, nu skulle ju vi vara ihop. Jag hade gjort mig lite fin, inte för mycket, men sådär lite lagomt fin så att du skulle se hur mycket jag tyckte om dig. Jag var nyfriserad, kommer du ihåg det? Planet var försenat såklart, men jag satt och väntade. Jag blev nervös, det var som om det var alldeles i början och jag fick pirr i magen av att tänka att jag snart skulle få träffa dig. Insåg du att jag var nervös, men väldig glad över att få träffa min pojkvän igen?  Tillslut kom ni, fyra sönderbrända killar i huvtröjor. Jag kunde inte hålla tillbaka mitt leende, jag var så lättad och glad över att äntligen få se dig på riktigt igen. Jag kramade dig och du pussade mig snabbt. Återigen kände jag att något var fel, jag blev så besviken, men höll tyst. Efter tre och en halv timme i bilen var vi hemma. Du hade fortfarande inte sagt att du älskade mig.

Vi la oss i våran säng och jag säger orden som jag ångrade så fort jag sagt dom. Jag frågade dig om du inte älskade mig fortfarande. Återigen läggs något tungt i rummet och luften försvinner. Du blir alldeles tyst och jag blir alldeles kall. Sen säger du att du inte vet. "jag vet inte", vad är det för ett jävla svar? Klockan var sju på morgonen och du börjar stor gråta. Jag är tyst, kollar på dig, tycker så synd om dig. Jag älskade ju dig. Jag tröstar dig, låtsas

som om du inte sagt något. Du börjar förklara dig, men du säger ingenting om henne. Allt får ett slut. Vi var slut, för att du inte visste om du fortfarande älskade mig. Sa du.

När kom du på det? varför sa du att du ville ha mig igen, varför lät du mig tro att du skulle kämpa, varför skrev du att du älskade mig när ni var i Bulgarien. Hur kunde du sjunka så lågt att du lät mig hämta er, hur kunde du låta mig sitta i en bil där alla utom jag visste att du inte ville ha mig. Varför lät du också dina vänner att trampa på mig?

Du gjorde mig verkligen till en dum jävla brud, ditt kräk.

Långt mycket senare vågar du berätta att du legat med en annan tjej under eran semester. Du kröp till korset, men samtidigt sa du att du inte trodde att vi fortfarande var ihop då när ni åkte till Bulgarien. Du trodde att jag aldrig tagit tillbaka dig, så du passade på att knulla lite. Åter igen vart jag en dum, liten jävla brud som inte ens förtjänade ett värdigt slut.

Det värsta var att medans jag fantiserade om våran framtid så sket du i mig ännu en gång. Det räckte inte med att ha sårat mig en gång, du fick bara lov att göra det igen. Totalt pulverisera mig, ignorera att jag fanns. Krossa det lilla jag hade kvar. Eller hur tänkte du?

  Var det värt det, var hon så bra att det var värt att förstöra varenda lite fin grej vi haft?

Kan du förstå hur jag har haft det? Jag önskar att jag kunde kastat all min ångest på dig. Nu blev tankarna värre, svartare. Allt var ju mitt fel, jag var så dålig att du inte ens brydde dig om att dumpa mig innan du startar upp nått nytt. Du är ett sånt fult jävla djur. Jag tänkte igenom allt, självklart såg jag ju. Jag hade gjort så många fel. Jag kunde förstå dig. Klart du skulle trampa på mig, vem annars? Du förstörde allt. Kände du dig nöjd? Vi träffades fortfarande, knullade fortfarande. Det var rätt bekvämt att ha mig ändå va? Förstod du inte att jag ändå hoppades, trots att jag visste att ni skulle ses igen. Trots att du var det största svin som gått i ett par skor ville jag ha dig. Samtidigt hatade jag dig. Ändå kunde jag inte sluta träffa dig. Det var svart efter varje gång du vart med mig. Jag var så tillintetgjord och du var vinnaren. Jag var ingen, hade inget. Fick inte ut något av att vi träffades mer än ångest. Ännu mera svart ångest. Tänkte du aldrig på det? Var du så dum att du trodde att jag kommit över dig och också bara ville åt din kropp? Fattade du aldrig att jag ville så mycket mer än så. Fattade du aldrig att efter varje gång du trängde in i mig och sen åkte därifrån, så grät jag? Ensamheten blev större efter varje gång. Hela tiden blev hålet i mitt hjärta större. Såg du aldrig det?

Och om du såg, varför slutade du inte?

Anna-Maja 15/4 2007

Det är skönt att saker och ting går över. Såren läker ihop. Tillslut återstår bara ärr. Jag är så glad att minnen bleknar, att känslor känns mer avlägsna än Afrika. Att jag varken styrs av kärlek eller hat. Att jag ror själv och kommer långt långt fram. Nu känns mitt liv fruktansvärt bra. Och det har det gjort ett bra tag. Jag är meningen i mitt eget liv, förstår någon vad jag menar? Vissa dagar kan vara tunga. Andra lekande lätta. Visst kan jag svanka, tänka. Älska, hata, äcklas. Men det går över. Jag vet, för jag lever. Jag är fruktansvärt nöjd över mig själv, att jag aldrig lät mig sjunga lika lågt som du. Att jag aldrig lät dig dra ner mig till den riktiga skiten. Verkligheten fick jag smaka på, bita i det sura äpplet gjorde jag.  Men aldrig, aldrig att jag lät någon annan än mig själv vinna. Lät någon annan  Ta kommandot över MIN båt. Jag har min heder och min stolthet kvar. Jag den som kan gå med rak rygg ut och möta världen.  Jag är den som kan stå och se världen med ärliga ögon. Möta världen som en ärlig och underbar människa. Inget helgon, dock en vinnare. Fruktansvärt jävla stolt. Jag blev dragen i smutsen, men jag blev ren. Du kommer alltid förbli en lort.

När jag var liten hade jag skolans kanske minsta näsa, den blankaste, eller ialla fall fräknigaste. Nuförtiden är det varken liten eller blank, dock fortfarnade Prickig! Men vilken tröst är det, när jag drass med en S.K Jansson-näsa?
Symtom: Liten blir stor, Snoken slutar aldig växa. Du kan vidga näsborrar, förvara varenda skata över vintern och du blir chockad när du ser din egen profil. Folk på stan kan inte sluta glo. Släkt kommer fram och hälsar, kommenterar "jag ser att det är du på näsan,".
Grattis. Du kan sluta undra varför dina tår aldig blir blöta när det regnar. Det är näsan!
- Min näsa?!!
Jag var rätt säker på att jag var undantaget i släkten, att jag sluppit Jansson-näsan. Att jag ärvt min mors snabel.
men till mitt förtret upptäcker jag dessvärre att min mor också har en knöl i fejjan. Dömt att misslyckas. 
Jag fick Jansson - näsan.
Tack gud!
Pinoccio släng dig i väggen.

Om än långt ifrån varandra, om än inte brevid varandra, om än inte nära varnadra just nu, så ändå aldrig så nära som nu. Jag saknar och jag längtar. Du, Inatt har jag lovat mig själv att jag får drömma. Imorgon vaknar en ny verklighet, igen.

Det känns förbannat bra att jag lever!

Allt börjar med en dröm.

Tisdag 2/10, 2007. Nu tänker jag bara skriva ur mig allt.
Vacknade fem i morse, lite ont i magen, trött som ett as. Verkligt lycklig över att jag fick sova två timmar till. Vid sju, upp, men kunde inte öppna ögonen, idag var andra morgonen i rad som jag är igenkläggad i ögonen. Jag undrar vad det är, men har bestämt mig för att jag inte tänker ta reda på det förens i nästa vecka. Jag har lixom inte tid att vara sjuk. Morgonen flöt bra, duscha, kläpå, äta frukost. Gröten har börjat smaka ingenting igen, vilket är ett dåligt tecken. Åkte till jobbet sen. Jag tror jag gillar mitt jobb, nackdelen är bara all stress. Jobb. Skola. Jobb. Plugga. Umgås. Träna. Skriva. Läsa. Se Film. Vara med. Festa. Inte missa nått. Jag vet inte hur länge jag pallar. Idag var så fruktansvärt tungt. och det blir ju inte bättre av att jag inte är lojal mot mig själv och bara lyssnar på min egen röst, Min egen kropp. Min vilja, Min ork. Jag säger nästan Ja till allt. Jag måste verkligen sluta med det. Jag måste verkligen börja lyssna på mig själv. Jag är så fruktansvärt falsk. Jag ger rådet till andra, nästan dumförklarar dom som inte kan säga nej. Men själv, själv är jag exakt likadan. Jag har bestämt mig för att bara vara mig själv numera. Alltid. I alla lägen. Det är så onödigt att vara någon annan. Att sitta inne med saker jag vill säga. Jag vill vara den som säger det jag vill. Jag vill visa mig själv i alla lägen. Jag vet att jag är på god väg. Men nu. Nu. Nu släpper jag allt och bara kör. Ibland får jag höra att jag är för ärlig. Det skrämmer mig, för ärlig ska man var. Det värsta jag varit med om i hela mitt liv, var när jag var ärlig, gav mitt allt. Och litade på honom. Och han svek. Precis som min pappa svek min mamma. Jag undrar hur jag ska kunna bli normalt vuxen. När jag var elva år och lekte med barbi, gick leken alltid ut på att jag hade två barn och var skild. Varannan gång bedrog jag. Varannan gång blev jag bedragen. Alltid var jag ensamstående. Rädd för ett ärrat hjärta. Rädd för en sårad själ. Rädd för att vara förstörd. Men jag ska ändå släppa fram allt. Jag gjorde det litegran idag. Jag blev förbannad hemma, riktigt jävla arg. Så som jag var när jag var 15 och skitdryg. Men allt bara säckade ihop. Jag var hungrig, stressad, trött, rädd och ledsen. Klart jag blir förbannad. Jag blir ibland rädd för mig själv. Jag vet att jag har så fruktansvärt svaga gener i mig. Min Faster åkte akut in på psykhem idag, efter en lång mörk deprission. (igen) Jag blir så rädd. Men här hemma pratar vi inte om det. Pappa säger inte mycket. Konstaterar mer att såhär är det. punkt. Jag vill veta saker. Jag vill prata om det. Men det går inte. Istället tappar jag all kontroll och stormar ut ur huset. Så småningom kommer kvinnan, hittar mig i bilen. Öppnar dörren och säger att min pappa är ledsen över vad som hänt min faster. Att min pappa är ledsen, säger hon. Men vi pratar inte om det. Men vi skyller fars beteende på det. Men jag vet hur han fungerar. Jag vet hur denna så kallade familj fungerar. Här fungerar ingenting. Det finns inte ett kylskåp med basvaror. Det finns inte ett skafferi med basvaror. Här hjälper inte alla till. Här tar vi dagen som den kommer och datorn är viktigast. Här säger inte en pappa att jag älskar dig min dotter. Här är det ingen som kramar mig godnatt. Här är det var och en för sig. Men vi äter ihop, klockan åtta, ibland. Klart jag finner mig i situationen. Men ingenting fungerar. Idag skenade mina tankar. Jag tänkte på fenomenet familj. Vad gör man med sin familj egentligen. Har jag och min familj gjort familjära saker. Är vi en familj nu, eller bor vi bara ihop, denna konstiga skara människor. Jag fick för mig att jag saknade familjen. Min familj. Lilla lilla lillasyster. Var är du. Mamma, varför tappar vi kontakten. Pappa, varför ska livet alltid var lätt med dina ögon sett. Allting är inte alltid lätt. Men jag kan inte gråta hos er. Jag kan inte krypa upp i era famnar och låtsas vara liten. Jag kan inte låta mig vara ledsen med er. Jag kan inte berätta hur det är, ibland. För vi har inte den relationen, mamma, pappa, jag. Vem är jag att vara snart tjugo och drömma om en mors varma famn, en fars skyddande armar, för världen är stor och farlig. Varför säger ni inte åt mig att jag är bra som jag är, just idag. Mitt i allt svart idag åkte jag och handlade. Svart jacka. Svarta sura ögon. Jag är så innerligt glad att jag inte träffade någon jag känner. En blick och jag hade dödat. Ett ord och jag hade sagt nått dumt. En kram och jag hade sjunkit ihop på golvet. En liten pöl. Orkeslös. Jag har lovat mig själv att jag inte ska ge upp. Alltid fortsätta simma. Det spelar ingen roll att jag är lycklig nu. Jag vet hur jag varit. Vem jag var. Vad jag kännde när jag var tio år och gled in i min första deprission. Jag vet hur jag fungerar kännslomässigt. Men det negativa ska aldrig få vinna över mig. Varför känner man sig så svag ibland? Det blev mat tillslut idag, ganska tyst måltid, men min far skojade friskt som vanligt. Någon har nångång bankat in i huvudet på honom att "ler du mot världen skrattar den tillbaka till dig med sin stor käft". Därför är han alltid glad. Idag gled samtalen in på släktforskning. Han sa att någon forskat på farfars sida, men ju närmare tattarna man kom, (tattare i borlänge = "möjlusarna" som bodde i repbäcken med skrot på gården och kniv i fickan) dessto mindre engagerad blev man. Plötsligt fanns ingen släkt. Min morbror är också av den lite ledsnare typen. Jag har det från två håll. Dessutom växte jag upp med en mamma som mest hade ett streck till mun. Aldrig glad. Alltid ledsen. Inte en enda tår. Hon gick igenom så mycket. Hon hade ingen. Däremot hade alla andra någon. Idag har tyvärr ingen nånting. Alla dessa fyrtio plus kvinnor som plötsligt skiljer sig och blir så otroligt lyckliga. Jag förstår inte hur man kan gå ett nästan helt liv, dela det enda man har med någon som man inte blir lycklig av. Är lycklig med. Jag ser inte varför man delar allt när man sen ändå skiljer sig och blir hur lycklig som hellst. Man har ju hört att kvinnor blir bara bättre på alla punkter efter fyrtio. Jag vill inte tro att det är sant. Jag är rädd för dessa kvinnor. De som plötsligt klipper sig, förlorar vikt, gör saker för sin egen skull och bara är såå lyckliga i sin ensamhet. Varför varför varför vågade ni inte innan? Någon som däremot har vågat är katastrofen. Insåg idag när jag såg henne att vi nog inte sett varandra på en vecka. Trotts att vi bor i samma hus. Delar samma tak. Äter samma mat. Skiter på samma toa. Plötsligt har hon röd-rosa hår och det ser förjävligt ut. Jag orkar inte ens skämmas längre. Jag tänker bara ta det som det är. Någon bor på övervåningen. Fortfarande. Jag har blivit kvinna på riktigt nu. Nästan. Jag har köpt nagellack och har riktiga krämer och produkter som kvinnor bör ha. Jag sminkar mig, jag har min mens. Jag umgås med mina vackra väninnor och jag attraheras av män. Skräms inte av män. Jag vägrar vara offer. Lider av samhällets syn på våldtäckter. Äcklas av att ingen bryr sig. Skämms över att det är så vanligt att man hör om misslyckade dommar att ingen ens höjer ett finger. Skäms över att jag tittar på. Skäms över att även jag tappat orken. Skäms över meningslösheten. Jag är så trött. Jag tappar bort mig själv. Imorgon är jag tillbaka. Det finns inget annat alternativ.Jag saknar allt.
Så många planer. Så mycket vilja. Så lite planering.