minemale

( Timo räisänen. )

Kom precis hem från en liten Camp i skogen, under fyllans livfullaste del knäckte vi ideén om en natt i tält och under den värsta delen av bakfyllan igår tog vi tag i saken. Trond, Jon och Jag var på som fan, Johanna blev mer eller mindre kidnappad. Men har man lovat så har man! Vi samlade ihop tält, sovsäckar, kuddar, filtar, ved, ja ni vet allt man måste ha för att överleva en natt i skogen. Iskallt trodde vi, men när vi väl krypit in i tälten och sagt godnatt visade sig att det var svinvarmt. Alla låg vi och svettades och drömde oss till Antarktis. Natten var lång och innehöll inte särskillt mycket sömn. Vi trodde dessutom inte att myggen hade vaknat än, men chii fick vi, stora var dom, och ljudlösa. Livsfarligt! Idag var det bara att gå upp halv åtta, packa ihop det blöta tältet, (för JA, det började regna) och bege sig hem. Nu ska jag äta frukost, duscha av mig och åka till jobbet. Välkommen du nye dag!  

Man känner att man lever, och efter helgens katastrofer känndes det skönt att sticka från allt och bo i skogen. Kanske ett seriöst alternativ nu när jag känner att jag inte riktigt vill synas lika ofta som innan?!

Sanningen är att jag är en survivor, eller?

Jag brukade hata mornarna när jag blir väckt klockan sex av att fåglarna kvittar och solen lyser in genom mitt fönster, men sen slog det mig att om jag inte vaknade av det så skulle det inte vara vår.
Och då skulle jag inte heller vara lycklig. 

Man har alltid ett val. 

Jag är inte den som pratar om mig själv. Jag är inte den som går iväg för att få uppmärksamhet. Jag är inte den som skriker och gapar för att få synas. Men framför allt är jag inte den som pratar om mig själv. Jag är den som lyssnar. Jag har märkt att det är en nackdel, för plötsligt lyssnar inte folk när jag ändå försöker prata om mig själv. Som om alla tog för givet att jag bara ska lyssna på allt det jobbiga, men aldrig själv delge mina problem. Men det konstiga är att när jag väl säger något så bryr sig inte folk, istället är det som om dom tar för givet att det inte är så viktigt för att det är jag som pratar om mig, och inte lyssnar. Märkligt beteende, men istället för att förstå att nu vill jag verkligen få ur mig nått så verkar folk tänka att det inte kan vara så viktigt för att det är jag. Man har tappat respekten för mitt inre.  Det är redan svårt som det är. Och jag blir så sjukt ledsen. Men det är lixom inte viktigt längre.

Gårdagens nergång, morgondagens uppgång.

Jag känner en enorm tomhet som omsluter mig, och jag vet att jag kännt så förut, jag vet att jag skrivit om det förut, jag vet att jag varit här förut, och det är det som känns så tomt. Vad är det som händer. Var är jag, vad gör jag?
Jag behöver ett projekt, något att sätta tänderna i. Jag vill skriva en bok, måla en tavla, spela huvudrollen i en pjäs. Jag vill göra något, men sen blir det inget mer än en tanke. Jag vet att man är sin egen lyckas smed, jag vet att man måste jobba själv för att komma någonstanns och jag vet att den enda som kan göra något åt sig själv är just sig själv. Man kan aldrig hänga upp livet på någon annan, lita på att det ordnar sig via tredje part. För det gör det inte. I alla fall inte om man vill ha ett värde i sitt eget liv. Det vill jag, men jag klarar inte av att ta tag i något känns det som. Jag vet inte åt vilket håll jag ska, jag har tusen tankar och inte en enda färdig plan. Nu har jag landat och kommit hem från min semester, och precis som jag misstänkte så är det visst lika dant. Även fast man tar ett halvt varv runt jorden kvarstår allt. Jag har en tendens att leva som en struts, fast istället för att sticka huvudet i sanden rymmer jag. Jag beställer en spontan resa eller ordnar ihop en jättefest. Engagerar mig i något egentligen helt ovesentligt, allt för att slippa hamna där skon klämmer. I beslutarzoonen.
Ibland undrar jag om Jag bara låtsas vara målskytt men egentligen är jag en simpel bänkvärmare. Jag vet inte vem jag försöker lura, eller vilka jag lyckas lura. Det känns rätt ofta som om folk bedömmer mig som den som tar sig någonstanns. För det är den jag vill vara. Jag försår inte vad det är som är svårt och fel egentligen. Varför tar jag mig inte bara i kragen och gör nått. Jag spelar för bra och lurar även mig själv. Snart kommer jag sluta som en vanlig lurad dödlig jävel. Barn volvo villa i Insjön. Förlorat livet.
Nej nej nej.
Idag åt jag middag med far och kvinnan, alla har blivit så tjocka, vi ska göra en familjebantning. Sallad soppa och motion. Tillsammans ska det gå. Felet är bara att vi är inte tillsammans. Det finns ingen gemenskap. Det är ingen familj. Pappa pratade ialla fall. Berättade om sin barndom, om släkten, om allt. Jag lyssnade. Men ville bara gråta. Vi diskuterade farmor. Jag ville bara gråta. Kvinnan drog några inlägg från Polen. Jag ville bara gråta. Jag berättade om mitt jobb. Jag ville bara gråta. Jag gav upp. Har gått och lagt mig. Skriver ur mig, lyssnar på melankoli, jag vill bara gråta. Men inte en tår kommer.
Jag vill prata med min mamma, jag vill att hon ska berätta allt, jag vill att vi ska sörja ihop. Sörja allt som var. För det har vi inte gjort, eller har vi? Min barndom, jag minns inget. Jag minns allt. Men jag antar att jag ljuger även där. Jag vill veta hur det var. Jag vill att min far drar sin version. Jag vill veta allt. Jag vill bli mätt på berättelser. Jag vill få en anledning att gråta. Jag vill ligga i din famn och vara liten, smal och nätt. Jag vill att du klappar mig på huvudet och tröstar mig. Jag vill få gråta hos dig. Prata. Jag vill ligga med dig och känna samhörigheten. Det självklara. Jag saknar fan kärleken. Jag vill ha ett mål. och nu kommer tårarna och det ska jag ta vara på. tio minuter för mig själv. Igen.

(Varje träd har en rot
Varje hus en byggd grund
Det är bara min som ryckts bort från mig
Gud, när ska jag bli fridlyst
Slå upp i en bok
Hon är en ovanlig art
Så förbjudet att såra
Sätt henne tillbaks där hon stod)

Jag saknar fortfarande dagarna då vi hade musiker ihop. Då vi ägde allt.

Alla dessa galningar. Jag känner mig tom. Ljuset är tänt och jag har gjort min plikt, ikväll i alla fall.
Vad ska man göra för att stoppa all skit som händer? Hur ska man vara för att slippa allt lidande? När, när, när ska Folket gå hand i hand och säga nej och verkligen menar det? När ska vi ta all negativ utveckling på allvar? Det är för mycket våldtäckter, pedofileri, snusk och skit, varför händer inget som gör att vi vänder? Gränsen är nådd, eller?
Varför?
Nu måste vi orka kämpa.

Jaha. Hemma igen. På ett sätt fylld. På ett sätt tom. Varit borta, kommit hem. Har det hänt?
Ja. Det har det.
Var det bra?
Ja. Det var det.
Men jag har inte träffat min familj än. Istället åkte vi direkt till Fabel, som har fått en lya i stan.
Här är fint och här vill jag vara. Jag saknar stockholm. Jag börjar jobba igen på måndag. Jag ska låna en lägenhet i maj i leksand. Jag kanske jobbar på Clas i sommar. Jag vet nästan vad jag vill bli, men jag vet inte när. Jag vet vart jag vill. Men jag vet inte om jag tar mig dit. det enda jag vet är att jag måste ro själv för att komma över ån. Och nej, det finns fortfarande inga allternativ.
Jag är ialla fall tillbaka nu så då är det bara att göra det bästa av situationen, och just nu tror jag på det här. För att jag vill, inte för att jag måste.

Tekannan skriker och mackor är rostade, jag ser mina vänner svansa runt i pjamas.
Nu är det frukost och sen ska vi fånga dagen.
Jag tycker fruktansvärt mycket om dom, varför säger man det så sällan.
?