minemale

För första gången i mitt egna vuxna och ordna det själv liv önskar jag att det kom någon som sträckte ut sin hand mot mig och sa: ta min hand jag följer dig vi ska åt samma håll. Att det kom någon som kunde leda mig rätt och dit jag ska. Till plugget, till skolan, till framgången. Till den rätta vägen. Men det kommer inte ske och långt i mig vet jag att det gäller för mig som alla andra, den enkla sanningen att vill du göra något får du ordna det själv. Och ja. Jag kämpar, jag försöker, men just nu känns det inte som om det leder någonstanns. Ingen ser min kämparglöd. Ingen tar vara på att jag brinner. Det hjälper inte att jag försöker ordna det för mig. Just nu sitter jag fast och det enda jag kan göra är att forsätta simma. Fortsätta kämpa. Fortsätta trampa. Och jag försöker intala mig att det är spännande med oskriva blad, men i ärlighetens namn är det inte det. Inte såhär oskrivet. Inte såhär blankt.

Tack gode gud för Roger.